Ytterligare 54 dagar ska jag vänta, om man nu får tro diverse BF-uträkningar. Jag har just gått in i vecka 33, en bra vecka för nystart i detta blogguniversum. Jag har hunnit få abstinens sedan sist och är nu redo att skriva nya bloggkapitel. Det är ett intressant fenomen med alla oss gravida som helt plötsligt blir nätaktiva på forum och bloggar. Som på en given signal drabbas vi av begär och lust att öppna våra hjärtan, berätta om och dryfta vår vardag med medsystrar ur den exklusiva graviditetssekten. Just dessa nio månader känns ofta långa, men, inser man, helt nödvändiga - av många skäl. Låt oss skissera och analysera den vanliga medlemmen i denna världsvida sekt.
Vi gravida får nu göra en massa besök hos barnmorskan av mindre avancerad art. Där får vi diskutera det framtida föräldraskapet, göra en hög med spännande tester och bekanta oss med det liv som växer i våra magar genom ultraljudsbilder och hjärtljud. Hur ser vårt järnvärde ut? Har vi för högt blodtryck? Vilken blodgrupp har vi? Har vi möjligtvis utvecklat graviditetsdiabetes? Vi räcker fram våra armar för att servera lättåtkomliga blodkärl, bjuder generöst av vårt urin och får våra stolta magar mätta med ett enkelt måttband. Våra barnmorskor för in våra värden på sina kurvor och lotsar oss till lämpliga tolkningar och förståelse. Under graviditetsmetamorfosen knaprar vi tillskott och lever med handen i järnpillerburken. Åtminstone från vecka 20. Kanske avslöjar våra magar oss? Ultraljudsbilderna är som presenter på julafton. Detta vill vi berätta för världen. Vi bär med oss våra ultraljudsbilder överallt vi går fram.
Nätaktiva gravida tycks drivas av ett intensivt behov att dryfta sina krämpor. Man pratar glatt och villigt om ömmande ryggar, illamående, svimningar, sömnproblem, svullna ben, foglossning, andnöd, nästäppa, kliande magar och humörsvängningar. Man söker likasinnade, tröst och uppmuntran. Vi vill vara normalt gravida, fast gärna tillhöra den bättre delen av kurvan. Om man inte har några krämpor har man inget att prata om och anses onormal. Hur skulle det se ut? Vad kan då våra släktingar och vänner skvallra om? Får en gravid frågan hur hon mår, så vill frågeställaren så hjärtans gärna att det ska finnas något smakligt att beklaga sig över. Ja, gärna också något dilemma där frågeställaren kan ge små råd och agera läromästare. Har den gravida ingenting att berätta är det ett dåligt omen. Detta är som skrivet i sten - lika självklart som att alla andra alltid förväntas må "bra" när de ställs inför samma fråga. Får man inga "träffar" i krämpsökningen kan frågeställaren annars alltid föra själva Finalen på tal - förlossningen! Det är som gjort för att kapa hem några poäng på temat krämpor och smärta. Förlossningen innebär alltid ett visst mått av lidande och smärtdiskussionerna är således svårare att parera. Graviditetens nio månader slutar i smärta, flåsande, skrik och utgjutande av kroppsvätskor. 54 dagar kvar till detta eldprov, alltså.
Krämpdiskussionernas kusin är utseendediskussionen. Den har en aktiv roll även för den gravida modern. Hon gråter över sina bristningar och pigmentförändringar och hoppas finna lösningar i krämer och oljor. Ja, de gravidas systraskap kan till och med tänka sig att dela med sig av sina magars förfall i bild. Man bjuder generöst av magbilder i unika maggallerier på nätet och låter omvärlden få skåda den gigantiska skillnaden mellan de olika veckorna. Jag menar, visst är det väl ändå en enorm skillnad mellan v. 23 och v. 24? När magbilderna nått över 30-strecket börjar de där omtalade bristningsbilderna dyka upp. Allt för att vinna ett empatiskt ord eller för att få det bekräftat att man ju egentligen såg ovanligt fräsch ut för att vara gravid. Något man egentligen visste innan och längtade att få ståta med. Den gravida suger åt sig av sina medsystrars beundran och tycker snart att hon ju måste vara en expert på det här med graviditet. Hår, naglar och hud börjar nu också leva ett nytt liv. För en del betyder det tillväxt deluxe. Håret tycks oförmöget att ramla av hur man än drar. Skulle man inte samtidigt ha en gigantisk mage, så skulle den självklara kommentaren från omgivningen vara av det hårbeundrande slaget. Det är tjockare och mer hållbart än någonsin förr. Andra gravida har det inte fullt så roligt. De hittar nya små utslag och blemmor i ansiktet dagligen, i det ansikte som annars var friskt och vackert änglalikt. Och så skräms kvinnorna alltjämt över det där med vikten. Det sätter inte graviditeten stopp för. "Hur mycket har du gått upp i vikt, i vilken vecka är du och vilken BMI hade du innan du blev gravid?" eller ett frustrerat "Kan man verkligen inte få banta under graviditeten?" kan diskuteras till leda när de gravida systraskapet möts. Man uppmuntras gå upp i vikt för barnets skull, men inte för mycket. Att äta regelbundet och mer nyttigt, men inte för mycket. En balansgång som är svår för många. Särskilt i ett samhälle där närmast all viktuppgång anses vara av ondo.
Får man tro gravidbloggar så tycks alla gravida också ha drabbats av köpdjävulen. Ja, på nio månader så investeras det i tusen-och-en prylar. Man måste verkligen fråga sig var alla får alla dessa pengar ifrån? Först ut är en ny garderob för den gravida kvinnan. Efter vecka tolv (tolv veckor då man försöker förtränga alla former av kroppslig förändring) har man svårt att knäppa sina vanliga byxor och nya kläder börjar bli en akut fråga. För husfriden, inte minst. För den där dagliga spegelsessionen och dess påverkan av psyke och hälsa för omgivningen och den övriga familjen. Byxor, tajts, kjolar, klänningar, tröjor, BH, trosor, tunikor och all sköns konstigheter köps in i rask takt. Gärna kläder från en dyr och nischad butik, för att den gravida ska få känna sig lite inne och fräsch, mitt i allt kroppskaos. Kan man bara få vara den hippa, coola gravida kvinnan är ju graviditeten rätt okej ändå...? Sedan köps det förstås flaskor med havandeskapsolja och förberedelseolja för att åtminstone kunna inbilla oss att vi hjälper kroppen på traven i kriget mot bristningar och sprickor. Ju närmare förlossningen den gravida kommer desto mer självklart blir det att börja tänka på det lilla livet där i magen. Hur kan man födas till världen utan att ha någon plats att sova på? Utan minsta klädesplagg och leksak? Prylar måste ju barnet därför ha! Nu går den blivande mamman bärsärkargång genom butikerna och köper barnvagn, skötbord, spjälsäng, bilbarnstol, bärsjalar, barnolja, blöjor, tvättlappar, nappar, lakan, filtar, leksaker, babygym och så en gigantisk hög med barnkläder. Ofta kan man inte vara helt säker på vilka storlekar man ska prioritera i sina klädinköp, så trots en massa förberedelser och goda råd från släktingar och vänner så blir det lätt lite tokigt i barnets garderob. Hur ska man kunna räkna ut att barnet tänkt komma till världen som en liten prematur eller bli ovanligt stor för att vara så liten? De gravida har här insett fördelarna med gratis-prylar. Tacksamt tar man emot allt som barnföretagen vill förse barnfamiljer med, även om det mesta är skräp och kräver en enorm reklamtålighet av sina offer. Inför alla köpen vill man jämföra, diskutera och ta emot råd från sina gravida medsystrar. Att man verkligen fått tag på allt inför BF vill man gärna få bekräftat med andra i denna situation. Man skriver långa listor över vad man köpt. Tanken är att andra då ska skicka in liknande listor - och så kan önskad jämförande aktivitet sätta igång!
Graviditetssekten är på många sätt väldigt inriktad på det praktiska. Man delar gemensamma erfarenheter från sina besök hos barnmorskan, man klär sig gravidmodeklonemässigt, bekänner sina synder krämporna för varandra och låter herr Köpdjävulen ta en i besittning. Praktiska, jordnära ting således. Ytterst spelar dock längtan, drömmar och framtidsvisioner en avgörande roll för graviditetssekten. Biologin gör drömmare av oss. Vi gravida hälsar barnets sparkar med glädje och nyfikenhet. Vi kan inte låta bli att undra över vem som bor därinne och hur man ska lyckas ta hand om det liv man nu bär inom sig. Ena sekunden tänker man med viss fasa över det stora ansvar det kommer att innebära, nästa sekund gråter man av lycka över att nu få vara en del av denna livsskapande och livsomsörjande process. Inte alltför sällan vandrar tankarna tillbaka till den egna barndomen och man lär sig mycket om sitt eget väsen - och om sin fantastiska mamma - på kuppen.
Graviditetssekten får också möjlighet att utmana och konfrontera sina rädslor. Rädsla för missfall, rädsla för graviditeskomplikationer, rädsla för prematur, rädsla för förlossningsdepression och så den där närmast nödvändiga rädslan - förlossningsrädslan. Förlossningsrädslan har nio månader på sig att frodas och alla som väljer enkla vägar för att göra det hela något mindre smärtsamt anser man sig ha rätt att se ner på. De genomgår inte ritens sista skede på samma villkor som vi andra. De kan inte vara riktigt invigda, inte riktigt lika bra mödrar... Lustgas, massage, varma bad, rörelse och akupunktur går väl an som naturlig smärtlindring. Och de mödrar som väljer att föda hemma, ja dem ska vi ju inte prata om! De måste verkligen ha en skruv lös någonstans. En sann svensk måste förstås föda på BB. Jag menar, vem kan avstå den vackra sterila sjukhusmiljön? Det är väl en fantastisk miljö att välkomna ett nyfött barn i?
Fascinationen över allt som kroppen sköter alldeles för sig själv blir allt starkare för var dag. Nu är det alltså knappa 54 dagar kvar innan livet i min mage kommer att se världens ljus. 54 dagar kvar att drömma och våndas. I morgon ska jag för övrigt till en av de där sektlokalerna. Jag ska träffa min barnmorska igen.
