Nu återstår endast fem arbetsdagar innan jag träder in i föräldraledighetens landskap. Fem arbetsdagar jag kommer att vårda ömt och ta mig igenom med all närvaro och skärpa jag kan uppbringa. Aldrig har jag uppskattat att jobba så mycket som nu. Jag njuter av varje liten stund tillsammans med mina kollegor, elever, de ämnesnördiga diskussioner jag har förmånen att träda in i och själva "kunskapsförmedlarhantverket" då förstås - lärarkallet. Till och med lokalerna, lunnevadskogarna, skolmaten och de dagliga bussresorna inger mig lycka just nu. Skräpiga klassrum, högljudda matsalsköer och matsalsmuggar på flykt ger mig en känsla av liv och rörelse.
Tillfällig separation sägs kunna förstärka kärleken och tillgivenheten i våra sociala band och kontakter. Och vara en tankeväckande erfarenhet. De två älskande som tillfälligt tvingas in i en ofrivillig och smärtsam separation har ofta används som religiös symbolik för människans förhållande till Gud/gud/det gudomliga. När de älskande åter möts är kä
rleken starkare än någonsin och är något man hanterar med ömhet. Samvaron och umgänget smakar plötsligt mer, färgerna förstärks och värderas högre. Ibland är det inte bara tänkt som en beskrivande symbolik för hur man ser verkligheten, utan också något önskvärt att stundtals, i någon mån, sträva efter. En teknik för att fördjupa och nå "bortom". För tre år sedan anmälde jag mitt intresse för en buddhistisk vipassana-kurs. 10 dagar av meditation och nobel tystnad. Att stänga av input för nya stimuli utifrån av textmassa, musik, prat och diskussion gör förstås att man äntligen ger sig tid för gamla stimuli, tar bort gamla knutar för istället kunna fokusera och leva i nuet. Nu är jag själv långt ifrån buddhist, så jag skulle kunna bli kursens allra mest intensiva kritiker, om jag fann det viktigt. Jag väljer här istället att lyfta fram något positivt. En sak var tydlig när jag drog mig hemåt från obygden och den nobla tystnaden. Vardagsljud, smak, synintryck, lukt och känsla blev en sannare och starkare njutning.
Samtidigt längtar jag förstås mer än någonsin efter att få hålla det lilla barnet i mina armar, att få reda på vem det är som sparkar mig på urinblåsan varje dag och hickar därinne i magen på de mest märkliga tider om dygnet. Jag längtar efter att höra det första barnskriket som bekräftar för mig att andning och lungor fungerar som det ska, att vi båda klarat oss genom den stora utmaningen - den stora flytten ut ur magen. Att avsluta graviditeten är en glädje för de flesta gravida. Kroppen längtar efter vila efter 9 månader av dygnet-runt-arbete och fysisk påfrestning. Även min kropp bär på denna längtan. Samtidigt skrämmer det hela mig en smula. Och då syftar jag inte på själva finalen, smärtorgierna under förlossningen som många grämer sig över. Dessa hör ju till och är något jag är inställd på. Den dagen jag och min make bestämde oss för att göra ett aktivt försök att sätta liv till världen gav jag mitt "ja och amen" till det. Det finns dock saker jag inte helt gärna vill släppa ifrån mig. Själva graviditeten har hanterat mig så varsamt och vänligt. Hormonerna har haft en läkande inverkan på mitt kaotiska psyke. Ofta lyfts det motsatta fram - att gravida ofta blir labila, nedstämda, irriterade, stressade etc. Vi som upplever hormonernas välgörande kraft försvinner ofta bort. Själv är jag bara lycklig och harmonisk. Jag kommer nog att amma länge i hopp om att hormonerna ska fortsätta stå mig bi.
Det finns fler exempel på vilken positiv inverkan barn och familj (och då inte bara graviditetens hormoner) kan ha på psykiskt kaos, så unik är jag inte. Inte i den bemärkelsen i alla fall :-)
Tillfällig separation sägs kunna förstärka kärleken och tillgivenheten i våra sociala band och kontakter. Och vara en tankeväckande erfarenhet. De två älskande som tillfälligt tvingas in i en ofrivillig och smärtsam separation har ofta används som religiös symbolik för människans förhållande till Gud/gud/det gudomliga. När de älskande åter möts är kä
rleken starkare än någonsin och är något man hanterar med ömhet. Samvaron och umgänget smakar plötsligt mer, färgerna förstärks och värderas högre. Ibland är det inte bara tänkt som en beskrivande symbolik för hur man ser verkligheten, utan också något önskvärt att stundtals, i någon mån, sträva efter. En teknik för att fördjupa och nå "bortom". För tre år sedan anmälde jag mitt intresse för en buddhistisk vipassana-kurs. 10 dagar av meditation och nobel tystnad. Att stänga av input för nya stimuli utifrån av textmassa, musik, prat och diskussion gör förstås att man äntligen ger sig tid för gamla stimuli, tar bort gamla knutar för istället kunna fokusera och leva i nuet. Nu är jag själv långt ifrån buddhist, så jag skulle kunna bli kursens allra mest intensiva kritiker, om jag fann det viktigt. Jag väljer här istället att lyfta fram något positivt. En sak var tydlig när jag drog mig hemåt från obygden och den nobla tystnaden. Vardagsljud, smak, synintryck, lukt och känsla blev en sannare och starkare njutning.Samtidigt längtar jag förstås mer än någonsin efter att få hålla det lilla barnet i mina armar, att få reda på vem det är som sparkar mig på urinblåsan varje dag och hickar därinne i magen på de mest märkliga tider om dygnet. Jag längtar efter att höra det första barnskriket som bekräftar för mig att andning och lungor fungerar som det ska, att vi båda klarat oss genom den stora utmaningen - den stora flytten ut ur magen. Att avsluta graviditeten är en glädje för de flesta gravida. Kroppen längtar efter vila efter 9 månader av dygnet-runt-arbete och fysisk påfrestning. Även min kropp bär på denna längtan. Samtidigt skrämmer det hela mig en smula. Och då syftar jag inte på själva finalen, smärtorgierna under förlossningen som många grämer sig över. Dessa hör ju till och är något jag är inställd på. Den dagen jag och min make bestämde oss för att göra ett aktivt försök att sätta liv till världen gav jag mitt "ja och amen" till det. Det finns dock saker jag inte helt gärna vill släppa ifrån mig. Själva graviditeten har hanterat mig så varsamt och vänligt. Hormonerna har haft en läkande inverkan på mitt kaotiska psyke. Ofta lyfts det motsatta fram - att gravida ofta blir labila, nedstämda, irriterade, stressade etc. Vi som upplever hormonernas välgörande kraft försvinner ofta bort. Själv är jag bara lycklig och harmonisk. Jag kommer nog att amma länge i hopp om att hormonerna ska fortsätta stå mig bi.
Det finns fler exempel på vilken positiv inverkan barn och familj (och då inte bara graviditetens hormoner) kan ha på psykiskt kaos, så unik är jag inte. Inte i den bemärkelsen i alla fall :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar