På mina föräldrars tomt står det, det där magiska körsbärsträdet som troget bär frukt, år efter år. För någon vecka sedan började bären färgas vackert röda. Oemotståndligt och förrädiskt! Mina föräldrar brukar alltid frikostigt dela med sig av bären. Mest för att inga bär ska gå till spillo. Det räcker och blir över till ett helt kompani. Detta år var förstås inget undantag när det gäller deras generositet och några bär kom att hitta vägen till vårt kök. Det hela resulterade i en hög med bakverk (varav de flesta nu förpassats till vår överfulla frys - kom hit och hjälp oss att äta!) och lite saft.
Bland annat gjorde vi den körbärspaj som ska avnjutas nu ikväll. Idag borde det för övrigt nästan vara lag på att äta just körsbärspaj. Åtminstone här i vårt
lilla Twin Peaks-vänliga hushåll. Twin Peaks Fest påbörjar nämligen sina festligheter just idag. Tre dagar av Twin Peaks-frossa, i många bemärkelser: mingel och middag med en massa Twin Peaks-kändisar, filmkväll, Twin Peaks Trivia Contest, bussrundtur till olika inspelningsplatser och så en avslutningspicknick med det obligatoriska svarta kaffet, traven med munkar och den omtalade körsbärspajen då förstås ("This cherry pie is a miracle"). Som underhållningsmoment efter picknicken bjuds det på Tibetan Rock Throw Contest.
Bland annat gjorde vi den körbärspaj som ska avnjutas nu ikväll. Idag borde det för övrigt nästan vara lag på att äta just körsbärspaj. Åtminstone här i vårt
lilla Twin Peaks-vänliga hushåll. Twin Peaks Fest påbörjar nämligen sina festligheter just idag. Tre dagar av Twin Peaks-frossa, i många bemärkelser: mingel och middag med en massa Twin Peaks-kändisar, filmkväll, Twin Peaks Trivia Contest, bussrundtur till olika inspelningsplatser och så en avslutningspicknick med det obligatoriska svarta kaffet, traven med munkar och den omtalade körsbärspajen då förstås ("This cherry pie is a miracle"). Som underhållningsmoment efter picknicken bjuds det på Tibetan Rock Throw Contest.Läs mer om Twin Peaks Fest i dagens svd
Jag är tillräckligt gammal för att minnas när Twin Peaks hade premiär i våra svenska hem. Serien hade fått ganska uppmärksamhet i media och det var med stor nyfikenhet som hela min familj bänkade sig tillsammans bakom TV-apparaten inför pilotavsnittet. Två vuxna 40-talister och deras två 70-talist-barn, vi som nästan alltid gjorde allting tillsammans. Intresset började dessvärre falna från mina föräldrars sida ganska snart. Serien var inte riktigt vad de hade tänkt sig. Ingen vanlig deckare här inte. Serien förbryllade dem. Den beskrevs av min mor i ord som "konstig och skrämmande". Något som många tyckte i mötet med denna serie, inte bara min mamma. Jag fick därför bara möjlighet att följa denna serie vid enstaka tillfällen (vi praktiserade absolut TV-demokrati hemma hos oss - majoritetsbeslut gällde när det handlade om kanalval. Ville majoriteten ägna sig åt någon annan sällskapsform än gemensamt TV-tittande så gällde också principen att TV-tittande inte blev alternativ för någon alls.). Jag vill inte påstå att jag försto
d så mycket av detta mitt sporadiska tittande. Allra minst hade jag koll på vem som egentligen dödade Laura Palmer. Fascinerad och nyfiken var jag dock genom allt jag såg. Denna lilla kultur- och kunskapslucka har jag fått möjlighet att ta igen på gamla dagar (och jag har bra koll på vem/vilka som dödade Laura Palmer :-)). Dale Cooper - hur har jag kunnat leva utan honom? Twin Peaks-boxarna har sin stolta plats där i vår filmhylla. Dagar som denna fyller den sin självklara plats i dvd-spelaren.Pete: And how do you take your coffee, Agent Cooper?
Cooper: Black as midnight on a moonless night.
Pete: Pretty black.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar