Och blommor, pastellfärger och mjuk musik kvinnligt? Ja, åtminstone om vi får tro 121 Community Church i Texas. Där har man slagits av statistikens talande siffror: Män går inte gärna i kyrkan. Vi kvinnor sägs dock hänga där i något högre utsträckning, men det gör inget större intryck på vår omgivning. Vi får hållas med våra oförargliga, kvinnliga aktiviteter och resten låter glatt bli att närma sig våra domäner. Skulle män däremot börja gå i kyrkan så skulle både deras fruar och barn följa med som automatiskt bihang. Den övriga familjen vill ju följa mannen varthelst han går. Den heliga statistiken kan få oss att dra sådana slutsatser.
Skulle man alltså lyckas locka män till kyrkan så skulle man inte bara vinna männen i sig, utan också deras fruar och barn. Statistiken skulle då visa på betydligt mer imponerande besökarsiffror och kyrkan skulle då åtminstone siffermässigt se ut som en cool och attraktiv plats. Ja, vem vill inte vinna slaget om siffrorna?
Och självklart skulle även vi kvinnor bli extra glada över en sådan utveckling. Vi skulle ju nämligen få förändrade, omtänksamma män som tog hand om fru och familj. Icke-troende män i all ära, men kontakten med kyrkan skulle automatiskt göra denna drastiska skillnad. Kyrkobesök är ju det som är skillnaden mellan den goda mannen och den onda. Så en strategiskt inriktad kyrka borde alltså försöka lägga allt sitt krut på att attrahera män. För siffrornas skull och kvinnornas skull!
Hur är nu tanken att det ska gå till? Att tala om Jesus än mer? Ja, det skulle man ju kunna tro... Men, nej, det verkar tydligen vara förlegat, passé. I USA har man försökt att klura ut några tänkbara strategier. Låt mig nämna några. "Blame the church, not the men", säger David Murrow, författaren till en bok som dryftar detta ämne (Why Men Hate Going to Church). Där får vi en programförklaring till hur en bra grabbkyrka skulle se ut. Han anser att det behövs mer testosteron i gudstjänsterna! Bort med kvinnlig omsorg och gullighet. Det vill inte män ha! Pastorer borde se till att införa fler utmaningar, tävlingsmoment, äventyr, mod och muskelstyrka i gudstjänsten. En del amerikanska kyrkor har sedan ett tag tillbaka försökt tilltala män och då satsat på den manliga aktiviteten. Tanken bakom lyder: Då vi kvinnor sägs prata oss till vänskapsband så anses män föredra att göra detta runt en aktivitet, som att jaga, fiska, spela golf... När väl vänskapsbanden finns på plats passar det utmärkt att dryfta livets stora avgörande frågor. Då kan man slå till. Då kan kyrkan trygga hela familjers och hela samhällens framtid.
Att hälsa särskilt på alla som tidigare aldrig besökt kyrkan och ge dem ett speciellt varmt mottagande har varit kyrklig tradition länge. Det är knappast något nytt påfund. I 121 Community Church har man dock valt att inrikta sig på manliga besökare. Redan på parkeringsplatsen kan man göra detta. En medlem i 121 Community Church berättar hur han brukar lämna sitt kort och uppmuntra vidare kontakt vid frågor. Gud och Lammet till ära?
Läs mer i USA Today
Jag kan inte låta bli att känna annat än - vad som närmast kan beskrivas som - "äckel" inför detta beteende och resonemang. Jag stör mig ofta på den vanliga sekulära manligt-kvinnligt-diskussionen, en diskussion som sällan tycks nå bortom tidens tillfälliga ytliga utryck. Intentionerna bakom dessa diskussioner må vara goda (även om de lika ofta bygger på en lust till oansvar), men slutsatserna är ofta inget annat än larvigt trams. Ibland trams som kan få förödande konsekvenser. Här är kyrkans engagemang och hållning i frågan dessvärre sällan ett undantag. På jakt efter det tidlösa och bestående erkänner jag dock att jag ofta hoppas på denna pusselbit från just religionens sida, men jag blir ofta besviken. Så även vid genomläsandet av dessa kyrkonyheter. Att alls göra religion till en fråga om strategi och marknadsföring gör ju knappast tilltron till dess eventuella sanningshalt större heller.
Nu är jag själv icke-troende, men jag gissar att min kritik når in även i vissa kristna led.
Skulle man alltså lyckas locka män till kyrkan så skulle man inte bara vinna männen i sig, utan också deras fruar och barn. Statistiken skulle då visa på betydligt mer imponerande besökarsiffror och kyrkan skulle då åtminstone siffermässigt se ut som en cool och attraktiv plats. Ja, vem vill inte vinna slaget om siffrorna?
Och självklart skulle även vi kvinnor bli extra glada över en sådan utveckling. Vi skulle ju nämligen få förändrade, omtänksamma män som tog hand om fru och familj. Icke-troende män i all ära, men kontakten med kyrkan skulle automatiskt göra denna drastiska skillnad. Kyrkobesök är ju det som är skillnaden mellan den goda mannen och den onda. Så en strategiskt inriktad kyrka borde alltså försöka lägga allt sitt krut på att attrahera män. För siffrornas skull och kvinnornas skull!
Hur är nu tanken att det ska gå till? Att tala om Jesus än mer? Ja, det skulle man ju kunna tro... Men, nej, det verkar tydligen vara förlegat, passé. I USA har man försökt att klura ut några tänkbara strategier. Låt mig nämna några. "Blame the church, not the men", säger David Murrow, författaren till en bok som dryftar detta ämne (Why Men Hate Going to Church). Där får vi en programförklaring till hur en bra grabbkyrka skulle se ut. Han anser att det behövs mer testosteron i gudstjänsterna! Bort med kvinnlig omsorg och gullighet. Det vill inte män ha! Pastorer borde se till att införa fler utmaningar, tävlingsmoment, äventyr, mod och muskelstyrka i gudstjänsten. En del amerikanska kyrkor har sedan ett tag tillbaka försökt tilltala män och då satsat på den manliga aktiviteten. Tanken bakom lyder: Då vi kvinnor sägs prata oss till vänskapsband så anses män föredra att göra detta runt en aktivitet, som att jaga, fiska, spela golf... När väl vänskapsbanden finns på plats passar det utmärkt att dryfta livets stora avgörande frågor. Då kan man slå till. Då kan kyrkan trygga hela familjers och hela samhällens framtid.
Att hälsa särskilt på alla som tidigare aldrig besökt kyrkan och ge dem ett speciellt varmt mottagande har varit kyrklig tradition länge. Det är knappast något nytt påfund. I 121 Community Church har man dock valt att inrikta sig på manliga besökare. Redan på parkeringsplatsen kan man göra detta. En medlem i 121 Community Church berättar hur han brukar lämna sitt kort och uppmuntra vidare kontakt vid frågor. Gud och Lammet till ära?
Läs mer i USA Today
Jag kan inte låta bli att känna annat än - vad som närmast kan beskrivas som - "äckel" inför detta beteende och resonemang. Jag stör mig ofta på den vanliga sekulära manligt-kvinnligt-diskussionen, en diskussion som sällan tycks nå bortom tidens tillfälliga ytliga utryck. Intentionerna bakom dessa diskussioner må vara goda (även om de lika ofta bygger på en lust till oansvar), men slutsatserna är ofta inget annat än larvigt trams. Ibland trams som kan få förödande konsekvenser. Här är kyrkans engagemang och hållning i frågan dessvärre sällan ett undantag. På jakt efter det tidlösa och bestående erkänner jag dock att jag ofta hoppas på denna pusselbit från just religionens sida, men jag blir ofta besviken. Så även vid genomläsandet av dessa kyrkonyheter. Att alls göra religion till en fråga om strategi och marknadsföring gör ju knappast tilltron till dess eventuella sanningshalt större heller.
Nu är jag själv icke-troende, men jag gissar att min kritik når in även i vissa kristna led.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar