Och så kom mitt efterlängtade regn och lyckan blev återställd. Så enkelt det kan vara :-) Det började tidigt på lördagmorgonen och fortsatte långt in på kvällen. Folk 
i min omgivning suckade av besvikelse. Sommarlycka och regn sågs som oförenliga komponenter. Sommaren var över. Själv njöt jag i stora drag av den friska luften och längtade ut i skogen, den plats jag annars försummat under varma, kvava soldagar. Innan jag nu försvinner ut till skogarna bjuder jag på några korta reflektioner:
Måndagen den 4 augusti, 2008. 40 dagar kvar innan lillkrabaten sägs flytta ut ur magen. 86% av graviditeten har jag nu lagt bakom mig och det gäller i princip att redan vara förlossningsklar. Saker kan hända när som helst nu. Jag bär på en stark liten krabat. Den saken är klar. Pigg, vaken och kommunikativ under kvällar och nätter, då när jag sitter stilla och klistrad bakom projektorn, datorn eller en bok. Precis som det sägs vara, om man följer "regelboken" (vilket jag egentligen tycker är fullkomligt ointressant om man gör eller inte) - när mamma är stilla så vill barnet ha action, när mamma är aktiv och rör sig vaggas den lille/lilla till sömns. Lillkrabaten har lagt sig med huvudet nedåt, men är ännu inte fixerad. Just nu när jag skriver det här har den hicka, stackaren.
Jag är så nyfiken på vem det är som bor inne i mig, vem jag har fått förmånen att vara medskapare till. Härommånaden läste jag Daniel Sjölins omtalade bok Världens sista roman. I en kort passus berättas det där hur huvudpersonen "letar efter" sin far i sina egna anletsdrag när han står framför spegeln. Ett liknande beteende anammar jag nu när jag funderar över det liv jag snart kommer att möta. Jag betraktar min make - hans anletsdrag, hans kroppsspråk, hans personlighet - på jakt efter det liv som finns inne i mig. Jag studerar min egen spegelbild och analyserar mitt liv och mina tankar. Allt det jag inte spontant kan uppskatta hos mig själv kan jag nu tillfälligt förlåta och överse med. Tänk om lilla Jr. har just dessa drag? Tänk vad vackert det då skulle vara!
Nu börjar den tid då man förväntas besöka sin barnmorska i parti och minut. Och märkligt nog så måste jag erkänna att det gläder mig. Inte bara för att det inger trygghet att få reda på vad som händer därinne i magen, utan också för att det är rätt kul att "hänga" där på mödravårdscentralen. Jag tycker mycket om min barnmorska. Ja, överhuvudtaget trivs jag med människorna där på Storken. Dessa besök ger mig möjligheter att reflektera kring det jag står inför. Det ger mig trygghet och glädje.
Första gången jag och min make stövlade in där på mödravårdscentralen var jag beredd på det värsta. Trots att jag valt ut Storken med omsorg såg jag den där klassiska vårdinstitutionen framför mig. Kanske för att det var det enda som ingick i mina referensramar. Jag trodde jag skulle få det där skeptiska mottagandet, som vi vegetarianer ofta får när vi kommer i kontakt med någon slags vårdinstitution. Och i dessa sammanhang brukar det ju bara handla om våra egna kroppar (inte om graviditetens barn-och-mamma-i-ett-koncept). Alla eventuella hälsoproblem man kan tänkas ha/ha haft/möta i framtiden går - fantastiskt nog - att lösa bara genom att börja äta animalier. En logik som alltid fascinerat mig. Det känns ibland som att det är ett sätt att slippa ta i saker som faktiskt "är". I mitt fall brukar min kroppshydda förstärka längden och graden av deras animaliepredikningar. Jag är nämligen inte det minsta överviktig. Något som väl främst har att göra med mitt genetiska arv, men också i viss mån mitt påtagliga behov av att, vid sidan av lugn och ro, också hoppa runt och vara i rörelse. Min släkt består till större delen av små och smala människor och ja, i konsekvensens namn, så skapades även jag till en av dessa "lättviktare". Jag brukar ofta glädjas åt det. Man kan springa omkring som en vessla genom livet och det är lätt att orka vara ett aktivt väsen. Man bär ju inte på så många kilon, så det är längre till att tröttas. Vården verkar förvånande nog dock uppröras. Turligt nog finns det ett trumfkort att vifta med. Alla mina värden är mycket bra och har så varit så länge jag intresserat mig för att ta reda på hur det alls förhåller sig på den punkten. Det brukar sluta med att vården stillar sig och slutar driva kriget mot vegetarianismen. Kanske motvilligt eller för att man helt enkelt konkluderar att veggodieten knappast är en skurk i mitt liv. Och så kan man äntligen börja prata om det problem/ärende man verkligen kom dit för. Åtminstone om man har tur. Tyvärr är det ganska tröttsamt att alltid tvingas att försvara något jag rimligtvis inte borde behöva försvara. 2008 borde vi veta bättre.
Nå. Från sjukvård till mödravård. När jag och min barnmorska kom in på min kosthållning och livsstil den där inskrivningsdagen i början av mars, så föll en sten från mitt hjärta. Det verkade närmast räknas mig som en fördel. Jag behövde inte ens studera SLV:s föreskrifter gällande lämplig kött- och fiskkonsumtion under graviditeten. Inte heller behövde jag lägga om till en fiberrik kost eller aktiv livsstil. Det var ju redan så jag levde. Det enda jag behövde addera till min icke-äta-lista var några ynka ostar. Det hela blev så enkelt.
Graviditeten har överlag varit välsignande lätt för mig. När man hör andras graviditetsberättelser känner man sig tacksam. Det finns dock några små saker jag längtar efter. Nu, när förlossningen närmar sig, vågar jag meditera på dessa en smula. Det känns nära och gripbart. När lillkrabaten flyttat ut ur magen ska jag unna mig...
... en "äta-ingenting-dag"
... en "röra-mig-och-vara-aktiv-konstant-vecka"
... att bära alla tunga saker jag ser
... en stor, lyxig ostbricka
... att ligga och läsa på mage
... bada i inbjudande skogssjö (istället för vårt badkar med endast vår "kända" bakterieflora)
... bära något annat än stora klänningar och tältkläder
... att äta svampsoppa med ädelost
I september ska jag göra mina första kontakter med barnavårdscentralen. Jag undrar hur det kommer att avlöpa. Jag lovar att avlägga rapport.
Tillägg: Bilden ovan togs i slutet av juni då brorsans äldsta krabat besökte släkten på östgötaslätten. Jag fick äran att följa med på östgötautflykt.
i min omgivning suckade av besvikelse. Sommarlycka och regn sågs som oförenliga komponenter. Sommaren var över. Själv njöt jag i stora drag av den friska luften och längtade ut i skogen, den plats jag annars försummat under varma, kvava soldagar. Innan jag nu försvinner ut till skogarna bjuder jag på några korta reflektioner:Måndagen den 4 augusti, 2008. 40 dagar kvar innan lillkrabaten sägs flytta ut ur magen. 86% av graviditeten har jag nu lagt bakom mig och det gäller i princip att redan vara förlossningsklar. Saker kan hända när som helst nu. Jag bär på en stark liten krabat. Den saken är klar. Pigg, vaken och kommunikativ under kvällar och nätter, då när jag sitter stilla och klistrad bakom projektorn, datorn eller en bok. Precis som det sägs vara, om man följer "regelboken" (vilket jag egentligen tycker är fullkomligt ointressant om man gör eller inte) - när mamma är stilla så vill barnet ha action, när mamma är aktiv och rör sig vaggas den lille/lilla till sömns. Lillkrabaten har lagt sig med huvudet nedåt, men är ännu inte fixerad. Just nu när jag skriver det här har den hicka, stackaren.
Jag är så nyfiken på vem det är som bor inne i mig, vem jag har fått förmånen att vara medskapare till. Härommånaden läste jag Daniel Sjölins omtalade bok Världens sista roman. I en kort passus berättas det där hur huvudpersonen "letar efter" sin far i sina egna anletsdrag när han står framför spegeln. Ett liknande beteende anammar jag nu när jag funderar över det liv jag snart kommer att möta. Jag betraktar min make - hans anletsdrag, hans kroppsspråk, hans personlighet - på jakt efter det liv som finns inne i mig. Jag studerar min egen spegelbild och analyserar mitt liv och mina tankar. Allt det jag inte spontant kan uppskatta hos mig själv kan jag nu tillfälligt förlåta och överse med. Tänk om lilla Jr. har just dessa drag? Tänk vad vackert det då skulle vara!
Nu börjar den tid då man förväntas besöka sin barnmorska i parti och minut. Och märkligt nog så måste jag erkänna att det gläder mig. Inte bara för att det inger trygghet att få reda på vad som händer därinne i magen, utan också för att det är rätt kul att "hänga" där på mödravårdscentralen. Jag tycker mycket om min barnmorska. Ja, överhuvudtaget trivs jag med människorna där på Storken. Dessa besök ger mig möjligheter att reflektera kring det jag står inför. Det ger mig trygghet och glädje.
Första gången jag och min make stövlade in där på mödravårdscentralen var jag beredd på det värsta. Trots att jag valt ut Storken med omsorg såg jag den där klassiska vårdinstitutionen framför mig. Kanske för att det var det enda som ingick i mina referensramar. Jag trodde jag skulle få det där skeptiska mottagandet, som vi vegetarianer ofta får när vi kommer i kontakt med någon slags vårdinstitution. Och i dessa sammanhang brukar det ju bara handla om våra egna kroppar (inte om graviditetens barn-och-mamma-i-ett-koncept). Alla eventuella hälsoproblem man kan tänkas ha/ha haft/möta i framtiden går - fantastiskt nog - att lösa bara genom att börja äta animalier. En logik som alltid fascinerat mig. Det känns ibland som att det är ett sätt att slippa ta i saker som faktiskt "är". I mitt fall brukar min kroppshydda förstärka längden och graden av deras animaliepredikningar. Jag är nämligen inte det minsta överviktig. Något som väl främst har att göra med mitt genetiska arv, men också i viss mån mitt påtagliga behov av att, vid sidan av lugn och ro, också hoppa runt och vara i rörelse. Min släkt består till större delen av små och smala människor och ja, i konsekvensens namn, så skapades även jag till en av dessa "lättviktare". Jag brukar ofta glädjas åt det. Man kan springa omkring som en vessla genom livet och det är lätt att orka vara ett aktivt väsen. Man bär ju inte på så många kilon, så det är längre till att tröttas. Vården verkar förvånande nog dock uppröras. Turligt nog finns det ett trumfkort att vifta med. Alla mina värden är mycket bra och har så varit så länge jag intresserat mig för att ta reda på hur det alls förhåller sig på den punkten. Det brukar sluta med att vården stillar sig och slutar driva kriget mot vegetarianismen. Kanske motvilligt eller för att man helt enkelt konkluderar att veggodieten knappast är en skurk i mitt liv. Och så kan man äntligen börja prata om det problem/ärende man verkligen kom dit för. Åtminstone om man har tur. Tyvärr är det ganska tröttsamt att alltid tvingas att försvara något jag rimligtvis inte borde behöva försvara. 2008 borde vi veta bättre.
Nå. Från sjukvård till mödravård. När jag och min barnmorska kom in på min kosthållning och livsstil den där inskrivningsdagen i början av mars, så föll en sten från mitt hjärta. Det verkade närmast räknas mig som en fördel. Jag behövde inte ens studera SLV:s föreskrifter gällande lämplig kött- och fiskkonsumtion under graviditeten. Inte heller behövde jag lägga om till en fiberrik kost eller aktiv livsstil. Det var ju redan så jag levde. Det enda jag behövde addera till min icke-äta-lista var några ynka ostar. Det hela blev så enkelt.
Graviditeten har överlag varit välsignande lätt för mig. När man hör andras graviditetsberättelser känner man sig tacksam. Det finns dock några små saker jag längtar efter. Nu, när förlossningen närmar sig, vågar jag meditera på dessa en smula. Det känns nära och gripbart. När lillkrabaten flyttat ut ur magen ska jag unna mig...
... en "äta-ingenting-dag"
... en "röra-mig-och-vara-aktiv-konstant-vecka"
... att bära alla tunga saker jag ser
... en stor, lyxig ostbricka
... att ligga och läsa på mage
... bada i inbjudande skogssjö (istället för vårt badkar med endast vår "kända" bakterieflora)
... bära något annat än stora klänningar och tältkläder
... att äta svampsoppa med ädelost
I september ska jag göra mina första kontakter med barnavårdscentralen. Jag undrar hur det kommer att avlöpa. Jag lovar att avlägga rapport.
Tillägg: Bilden ovan togs i slutet av juni då brorsans äldsta krabat besökte släkten på östgötaslätten. Jag fick äran att följa med på östgötautflykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar