We are constantly searching, not just for answers to our questions, but for new questions.

[Benjamin Sisko, "Emissary", DS9]

I torsdags överraskade killarna mig med en bok - en bok som blivit lite sen i samband med den senaste bokbeställningen och därför droppat in lagom till att man hunnit glömma bort den. Lämpligt nog kom den precis fram till min födelsedag. Jag fick den som en dagen-före-present, en liten trailer till förfesten. Simon räckte mig den med ett glatt "present mamma" - direkt inkommen genom ytterdörren. Han hjälpte mig sedan förtjust att slita upp paketet på hallmattan. De där bonusböckerna känns oftast som de allra bästa. Om de andra böckerna infriar all förväntan så lyckas dessa vara något så fantastiskt som överraskning och infriad bortglömd förväntan i ett. Denna bok hade också en fantastiskt potential. Jag bläddrade hungrigt i den till en början och längtade efter att få kasta mig över den. Tyvärr blev jag besviken. Jag ska försöka berätta varför.

Boken: James A. Herrick, Scientific Mythologies: How Science and Science Fiction Forge New Religious Beliefs (Downers Grove: IVP, 2008)

Herrick skriver en syftesförklaring i ett inte fullt så upprörande inledningskapitel. Han säger sig där vilja göra något så intressant som att utforska olika sätt ”in which the Western world’s present spiritual needs are being addressed by a new mythology, an emerging canon of transcendent stories that provides meaning to our lives and that organizes and directs our

individual and social decision.”

Herrick önskar också ta reda på om dessa nya myter verkligen kan fylla den funktion han menar att de själva utger sig för att fylla - ”to be a much-needed alternative to more traditional perspectives on God, people, and the destiny of the human race, an alternative that will open a spiritual pathway into the increasingly technological future” (s.13)

De nya myter Herrick väljer att adressera sin bok hämtar han från två ganska olika håll, som inte helt automatiskt och självklart hör samman: En del härrör från science fiction - både skriven och filmatiserad sådan (med tyngdpunkt på den filmatiserad, av skäl som framkommer nedan), andra från vad som närmast kan beskrivas som "spekulativ vetenskap".

Finns det några gemensamma nämnare mellan sf och religion? Herrick får här några intressanta träffar i sin sökmaskin ( Lite parentetiskt kan jag ju säga att jag tycker att delar av boken fungerar just som en uppstapling av olika sökträffar med google. Intressanta, men lösryckta, citat, som på något sätt behandlar ämnet. Som Herrick använder dem känns det inte som om de alltid ger rättvisa till de citerades faktiska åsikter, men jag älskar den mosaik av ingångar till ämnet han bjuder på.). Många av de ämnen som sf tar sig an menar han går att beskriva som transcendentala och är gemensamma med religionens. Han nämner några stycken: människans ursprung, den mänskliga naturen, möjligheter till frälsning och vad som sker efter döden.

Herrick skriver om hur han har noterat en auktoritetsförkjutning i sin konkluderande slutanalys. Han menar att det i det västerländska samhället går att ringa in viktig auktoritetsförkjutning - en förskjutning som spelar roll för hur människor idag förhåller sig till religion och myter. Vi är tränade att sätta vår tilltro till vetenskapen och det syns även på hur vi formulerar våra religiösa frågor och var vi letar våra svar. Herrick menar att det kan vara en av förklaringarna till varför vi idag letar svar på övernaturliga frågor i/hos det naturliga. Detta auktoritetsskifte har resulterat i att vi idag står inför ”an age of scientific religion”. Då många sätter sin tilltro till vetenskapen på ett sätt som närmast går att betrakta som frälsning så förlorar den gamla religionen sin roll. Herricks utgångspunkt i sin analys är kristen. Han är rädd att den kristna frälsningshistorien ska uppfattas som en frälsningshistoria i raden.

There is today – in a time when old beliefs are withering a kind of philosophical hunger, a need to know who we are and how we get here.

[Carl Sagan]

Livsåskådningar som talar till oss måste kunna uppvisa en grund som känns trovärdig för oss. Herrick anser här att mycket religion önskar förknippas och sammanlänkas med vetenskapen i detta syfte. Man hänvisar till vetenskaplig länk - oavsett om det rör sig om något faktisk eller fabricerad - för att ge det auktoritet och skapa känslan av trovärdighet. Resultatet av detta fenomenet väljer han att kalla ”scientific mythologies”. De vetenskapliga myter som Herrick analyserar i denna bok kommer inte bara från science fiction, utan även från något han kallar ”spekulativ vetenskap”. The Suspension of Disbelief.

Författaren Robert J. Sawyer har ju varit på tapeten här i min blogg tidigare. Herrick hänvisar till honom i sin bok vid några tillfällen. När Sawyer anser att science fiction vara ”the most effective tool for exploring the deepest of questions” vill Herrick göra ett litet tillägg. Herrick menar här att sf inte bara fungerar som en arena för de klassiska vanliga existentiella frågorna. Sf skapar också sina egna, helt nya frågor: Är Gud en högt utvecklad utomjording? Kan vi också bli gudar?

Författaren till The Gospel According to Science Fiction, Gabriel McKee har också en kristen övertygelse. I en recension till Herricks är han mån om att visa att kristna kan ha andra ingångar och attityder till sf än vad Herrick har. Han håller med Herrick om att sf fungerar som en arena för nya myter, men menar att det är att betrakta som något positivt för kristendomen. I inledningen till The Gospel According to Science Fiction skriver han hur science fictions framåtrörelse kan ge kristendomen möjlighet att se nya lösningar på nya situationer - istället för att återanvända gamla lösningar. Sf ses ofta som "the literature of change".

Herrick ställer i denna bok de kristna frågorna till science fiction. Ur ett kristet perspektiv ser han risker med sf - risker för den enskilda kristna som konsumerar sf, men också för samhället i stort - ja, vilka möjligheter det kristna budskapet har att nå ut till ett samhälle som påverkats och formats av sf. Herrick anser bland annat att det framtidsfokus man hittar inom science fiction vara en frestelse för den kristna science fiction-konsumenten. För att stärka denna åsikt väljer han att exemplifiera ur ett verk av den kristne författaren C.S. Lewis - ”Från helvetets brevskola”. Där får läsaren följa hur den den äldre djävulen Tumskruv ger råd till den yngre djävulen Malört i frestelsernas ädla konst. För att föra bort uppmärksamheten från evighetens och nutida perspektiv uppmuntras den yngre demonen ta till framtidens lockelse som frestelsegrepp. Att se framtiden som en arena för frestelse är inget nytt grepp inom religionen. Att fokusera framtiden - och tro sig ha möjlighet att styra den istället för att lägga den i Guds hand - har betraktats som hybris.

Även i muslimska sammanhang kan man hitta detta argument mot att läsa science fiction. Achmed A W Khammas skriver i sin uppsats "The Almost Complete Lack of the Element of Futureness" att denna inställning till framtiden spelat roll för bristen på sf i den arabiska världen. "For the future is in the hand of God only and it is almost sacriligious to want to phantasise about his plans"

Att använda myten för moralisk vägledning. I Scientific Mythologies framkommer att Herrick anser sf vara i avsaknad av moraliska riktlinjer, vilket han tycker är ett av de främsta skälen till att inte se det som ett alternativ till kristendomen. Hur kommer Herrick fram till detta? Han lyfter fram exempel inom sf som - med hans förståelse - inte gör och tar hänsyn till behovet av att göra några riskbedömningar. I ett kapitel har Herrick fokuserat transhumanistiska idéer, både i science fiction och i den spekulativa vetenskapen. Han använder sig av Fukuyamas ord när han skriver att han ser det som ”the most dangerous idea currently facing technological cultures”. Många andra sf-läsare skulle hävda det rakt motsatta om sf som genre - att sf är en uttalad arena för moralisk diskussion, en diskussion där även risker, farhågor och kritik mot vetenskapen får stort utrymme. En förklaring till dessa olika skiljelinjer kan man förstås spåra i olika sf-tolkningar. Ibland är dock vissa tolkningar troligare och mer rimliga än andra. I Herricks bok nämner han den klassisk Mary Shelleys Frankenstein, den bok som för många utvalts som en bra startpunkt för diverse sf-historiegenomgångar. Shelleys spökhistoriebidrag går att diskutera ur många aspekter. Inte minst väcker det frågor om de risker som finns i teknikens och vetenskapens alla möjligheter.. Herrick väljer dock något otippat att se det monster Frankenstein skapade som en bild för positiva skapelser inför den nya eran.

Herrick menar också att sf inte bara lånar auktoritet från vetenskapen, utan att den i sig är med och formar vetenskapen. Författaren Robert J. Sawyer har beskrivit utbytet mellan filosofisk science fiction och vetenskap som en eftersträvansvärd sak. Detta för att kunna förbereda oss inför olika framtida scenarior vi kan stå inför. Detta gäller inte enbart för att visa på eventuella risksituationer utan också för att visa på positiva möjligheter som vi kan ta tillvara.

Herrick ser sf som en genre vars syfte främst är att övertyga och påverka. Via film och teve kan detta göras i än högre grad. Det når till väldigt många människor. Tänker man sig sf som myt, så är en diskussion om form och media mycket intressant. För att fungera som gemensam berättelse för människor behöver den förankras hos människor och bli något de lever genom i sin vardag. Teveserien som forum att berätta och skapa myt tillsammans med sin publik fascinerar mig personligen. I brist på eldstadsgemenskap får vi lösa vårt behov av gemensamma myter på annat sätt. Att leva sig in i ett människoöde och leva sig genom en romanfigurs långa livstid är en fantastiskt berikande upplevelse. Filmen är intensiv, men alltför kort. Teveserien tillåter att karaktärer får flera chanser hos den som tittar. Tänker man sig att studiet av fiktiva livsöden kan hjälpa oss att utveckla och träna oss i empati skulle möjligen teveserieumgänge kunna resultera i detsamma. Som idégenre vill säkert påverkar oss på fler sätt än att starta ett empatiodlingsprojekt. Tankeodling och tankeförädling.

Att Herrick buntat ihop science fiction och spekulativ vetenskap gör hans bok stundtals problematisk. Det leder ibland till att Herricks tycks sätta samma krav på den fiktiva berättelsen som på vetenskapen, men även på det omvända. Ett kapitel har han fokuserat utomjordingar i sf och i den spekulativa vetenskapen. Trots att det inte finns några belägg och evidens för liv på andra planeter verkar utomjordingar ofta behandlas som om de vore fakta och verklighet. Detta irriterar Herrick enormt. Speciellt i avsnitt där detta kommer på tal hade han vunnit på en tydligare distinktion mellan sf, tro och vetenskap. Syftet är dock främst att leverera ett "lika-dåliga-kålsupar-argument". Kritiken mot Herricks egen tro bygger ofta på bristande evidens. Detta från läger som själva inte har någon fast mark under fötterna, är Herricks resonemang.

Guds hus

Religion är ju min så kallade "käpphäst". I tid och otid ska jag envist strössla in några religiösa ämnen på diskussionsagendan. Till min omgivnings stora förtret. Detta lär inte heller förändras, ens om jag skulle ge det ett seriöst försök. Det syns förstås här även i mitt bloggande. Buy or die! :-)

Tyvärr blir det inte så mycket tid för bloggande nu när lillkillen kräver moderns ständiga omsorger, men jag passar här på att kasta ut en liten uppmaning till min minimala läsarkrets - ett tips med religiösa förtecken: Missa inte det omtalade programmet "Guds hus"! Det har premiär i morgon, på TV8. Där möter vi den kristna gemenskapen i Centrumkyrkan, Sundbyberg, "i vardag och fest", som det heter. Även det som går bortom klassisk föreställning om och nidbild av kristet liv. Församlingen grundades 1986 av Stanley Sjöberg, ett inte helt obekant namn för den vanlige svensken. Sjöberg har frikostigt delat och diskuterat sin kristna tro i svensk media - även i hetsiga debatter, där det stormar - vilket gör att han "finns" i våra medvetanden. Syns man finns man, som bekant :-) Han kommer även att synas på vår teveskärm när "Guds hus" sänds. Om Gud finns återstår dock att se. I programmet "Guds hus" kommer man även att kunna ta del av några kyrkonovisers vandring genom en Alpha-kurs.

En välsignelse i Kanda-Myojin-templet - bättre än antivirusprogram?

Älskade Japan, återigen ger du mig skäl att förundras och glädjas djupt därinne i mitt innersta! Vad skulle jag göra utan dig?

Har du problem med din älskade dator? Ni som tillbringar många förtrogna stunder tillsammans och delar de mest intima hemligheter? Önskar du det allra bästa för datorns framtid och säkerhet? Åk då till templet Kanda-Myojin - ett shinto-tempel nära självaste Tokyo - och få din dator välsignad. Shintoprästen ber om gudarnas välsignelse, en välsignelse som skänker beskydd mot virus och trojanska hästar. Gammal japansk tradition möter ny teknologi.

Läs The Inquirer, gott folk!

Songs of separation

Nu återstår endast fem arbetsdagar innan jag träder in i föräldraledighetens landskap. Fem arbetsdagar jag kommer att vårda ömt och ta mig igenom med all närvaro och skärpa jag kan uppbringa. Aldrig har jag uppskattat att jobba så mycket som nu. Jag njuter av varje liten stund tillsammans med mina kollegor, elever, de ämnesnördiga diskussioner jag har förmånen att träda in i och själva "kunskapsförmedlarhantverket" då förstås - lärarkallet. Till och med lokalerna, lunnevadskogarna, skolmaten och de dagliga bussresorna inger mig lycka just nu. Skräpiga klassrum, högljudda matsalsköer och matsalsmuggar på flykt ger mig en känsla av liv och rörelse.

Tillfällig separation sägs kunna förstärka kärleken och tillgivenheten i våra sociala band och kontakter. Och vara en tankeväckande erfarenhet. De två älskande som tillfälligt tvingas in i en ofrivillig och smärtsam separation har ofta används som religiös symbolik för människans förhållande till Gud/gud/det gudomliga. När de älskande åter möts är kärleken starkare än någonsin och är något man hanterar med ömhet. Samvaron och umgänget smakar plötsligt mer, färgerna förstärks och värderas högre. Ibland är det inte bara tänkt som en beskrivande symbolik för hur man ser verkligheten, utan också något önskvärt att stundtals, i någon mån, sträva efter. En teknik för att fördjupa och nå "bortom". För tre år sedan anmälde jag mitt intresse för en buddhistisk vipassana-kurs. 10 dagar av meditation och nobel tystnad. Att stänga av input för nya stimuli utifrån av textmassa, musik, prat och diskussion gör förstås att man äntligen ger sig tid för gamla stimuli, tar bort gamla knutar för istället kunna fokusera och leva i nuet. Nu är jag själv långt ifrån buddhist, så jag skulle kunna bli kursens allra mest intensiva kritiker, om jag fann det viktigt. Jag väljer här istället att lyfta fram något positivt. En sak var tydlig när jag drog mig hemåt från obygden och den nobla tystnaden. Vardagsljud, smak, synintryck, lukt och känsla blev en sannare och starkare njutning.

Samtidigt längtar jag förstås mer än någonsin efter att få hålla det lilla barnet i mina armar, att få reda på vem det är som sparkar mig på urinblåsan varje dag och hickar därinne i magen på de mest märkliga tider om dygnet. Jag längtar efter att höra det första barnskriket som bekräftar för mig att andning och lungor fungerar som det ska, att vi båda klarat oss genom den stora utmaningen - den stora flytten ut ur magen. Att avsluta graviditeten är en glädje för de flesta gravida. Kroppen längtar efter vila efter 9 månader av dygnet-runt-arbete och fysisk påfrestning. Även min kropp bär på denna längtan. Samtidigt skrämmer det hela mig en smula. Och då syftar jag inte på själva finalen, smärtorgierna under förlossningen som många grämer sig över. Dessa hör ju till och är något jag är inställd på. Den dagen jag och min make bestämde oss för att göra ett aktivt försök att sätta liv till världen gav jag mitt "ja och amen" till det. Det finns dock saker jag inte helt gärna vill släppa ifrån mig. Själva graviditeten har hanterat mig så varsamt och vänligt. Hormonerna har haft en läkande inverkan på mitt kaotiska psyke. Ofta lyfts det motsatta fram - att gravida ofta blir labila, nedstämda, irriterade, stressade etc. Vi som upplever hormonernas välgörande kraft försvinner ofta bort. Själv är jag bara lycklig och harmonisk. Jag kommer nog att amma länge i hopp om att hormonerna ska fortsätta stå mig bi.

Det finns fler exempel på vilken positiv inverkan barn och familj (och då inte bara graviditetens hormoner) kan ha på psykiskt kaos, så unik är jag inte. Inte i den bemärkelsen i alla fall :-)

Är cementgolv och jägargrön dekor typiskt manligt?

Och blommor, pastellfärger och mjuk musik kvinnligt? Ja, åtminstone om vi får tro 121 Community Church i Texas. Där har man slagits av statistikens talande siffror: Män går inte gärna i kyrkan. Vi kvinnor sägs dock hänga där i något högre utsträckning, men det gör inget större intryck på vår omgivning. Vi får hållas med våra oförargliga, kvinnliga aktiviteter och resten låter glatt bli att närma sig våra domäner. Skulle män däremot börja gå i kyrkan så skulle både deras fruar och barn följa med som automatiskt bihang. Den övriga familjen vill ju följa mannen varthelst han går. Den heliga statistiken kan få oss att dra sådana slutsatser.

Skulle man alltså lyckas locka män till kyrkan så skulle man inte bara vinna männen i sig, utan också deras fruar och barn. Statistiken skulle då visa på betydligt mer imponerande besökarsiffror och kyrkan skulle då åtminstone siffermässigt se ut som en cool och attraktiv plats. Ja, vem vill inte vinna slaget om siffrorna?

Och självklart skulle även vi kvinnor bli extra glada över en sådan utveckling. Vi skulle ju nämligen få förändrade, omtänksamma män som tog hand om fru och familj. Icke-troende män i all ära, men kontakten med kyrkan skulle automatiskt göra denna drastiska skillnad. Kyrkobesök är ju det som är skillnaden mellan den goda mannen och den onda. Så en strategiskt inriktad kyrka borde alltså försöka lägga allt sitt krut på att attrahera män. För siffrornas skull och kvinnornas skull!

Hur är nu tanken att det ska gå till? Att tala om Jesus än mer? Ja, det skulle man ju kunna tro... Men, nej, det verkar tydligen vara förlegat, passé. I USA har man försökt att klura ut några tänkbara strategier. Låt mig nämna några. "Blame the church, not the men", säger David Murrow, författaren till en bok som dryftar detta ämne (Why Men Hate Going to Church). Där får vi en programförklaring till hur en bra grabbkyrka skulle se ut. Han anser att det behövs mer testosteron i gudstjänsterna! Bort med kvinnlig omsorg och gullighet. Det vill inte män ha! Pastorer borde se till att införa fler utmaningar, tävlingsmoment, äventyr, mod och muskelstyrka i gudstjänsten. En del amerikanska kyrkor har sedan ett tag tillbaka försökt tilltala män och då satsat på den manliga aktiviteten. Tanken bakom lyder: Då vi kvinnor sägs prata oss till vänskapsband så anses män föredra att göra detta runt en aktivitet, som att jaga, fiska, spela golf... När väl vänskapsbanden finns på plats passar det utmärkt att dryfta livets stora avgörande frågor. Då kan man slå till. Då kan kyrkan trygga hela familjers och hela samhällens framtid.

Att hälsa särskilt på alla som tidigare aldrig besökt kyrkan och ge dem ett speciellt varmt mottagande har varit kyrklig tradition länge. Det är knappast något nytt påfund. I 121 Community Church har man dock valt att inrikta sig på manliga besökare. Redan på parkeringsplatsen kan man göra detta. En medlem i 121 Community Church berättar hur han brukar lämna sitt kort och uppmuntra vidare kontakt vid frågor. Gud och Lammet till ära?

Läs mer i USA Today

Jag kan inte låta bli att känna annat än - vad som närmast kan beskrivas som - "äckel" inför detta beteende och resonemang. Jag stör mig ofta på den vanliga sekulära manligt-kvinnligt-diskussionen, en diskussion som sällan tycks nå bortom tidens tillfälliga ytliga utryck. Intentionerna bakom dessa diskussioner må vara goda (även om de lika ofta bygger på en lust till oansvar), men slutsatserna är ofta inget annat än larvigt trams. Ibland trams som kan få förödande konsekvenser. Här är kyrkans engagemang och hållning i frågan dessvärre sällan ett undantag. På jakt efter det tidlösa och bestående erkänner jag dock att jag ofta hoppas på denna pusselbit från just religionens sida, men jag blir ofta besviken. Så även vid genomläsandet av dessa kyrkonyheter. Att alls göra religion till en fråga om strategi och marknadsföring gör ju knappast tilltron till dess eventuella sanningshalt större heller.

Nu är jag själv icke-troende, men jag gissar att min kritik når in även i vissa kristna led.

JV-mode

Hur bör ett Jehovas vittne klä sig vid besök på Betel? Organisationen Vakttornet gav ut en folder för att ge besked i denna fråga. Smakprov ur den omdiskuterade foldern:

Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild 4

I want to believe

Häromveckan läste jag ut Erik Bengtsons roman "Amish", en bok som kom ut i våras på Libris förlag. Boken handlar om den amerikanske busschauffören Paul Morton och hans möte med Amishkulturen. Paul Morton har flytt storstadsvåld och stress och flyttat ut till det idylliska Cecil County i Maryland, där han vanligtvis avnjuter en lugn och harmonisk tillvaro. Den första kontakten med Amish är dock av det dramatiska slaget. Morton sitter bakom ratten i sin skolbuss och filosoferar. Sikten skyms då för några korta ögonblick och Morton lyckas med konststycket att köra in i en hästdragen vagn som han något förvånande möter i trakterna kring Cecil County. Blotta åsynen av hästkärran får Paul Morton att höja på ögonbrynen. I kärran sitter nämligen en man som han identifierar som Amish. Det förbryllar Morton. Inte bor det väl några Amish i hans trakter, i Maryland?

Den påkörda vagnen blir illa tilltygad och en häst springer stressad iväg en bit längs med vägen innan den lugnar ner sig. Vagnens ägare verkar dock pigg och alert. När Paul Morton, efter mycket vånda och tankearbete, vågar sig på att hoppa ur sin buss för att be om ursäkt och ställa allt tillrätta möts han av allt annat än anklagelser. Tvärtom är det vagnsägaren som tar på sig skulden, ber om förlåtelse för bristande uppmärksamhet och bjuder Morton på sin omtanke. Ja, vagnsägaren ser denna olycka rentav som en värdefull tillrättavisning från Gud.

På detta sätt möter Paul Morton Eli Eisher, en utesluten Amish, som ensam just ska till att flytta från Pennsylvania till Maryland. Läsaren får så småningom reda på Eishers livshistoria och vad som för honom till dessa trakter, men just där och då, vid den påkörda vagnen, så står de flesta frågor fortfarande obesvarade. Eisher och Morton kommer att mötas många gånger. Mortons nyfikenhet leder honom inte bara till att lära känna mannen Eli Eisher, utan den driver honom också att lära känna den Amishkultur Eisher kommer ifrån. Morton - och bokens läsare - lär sig så småningom till vilken grad Amishkulturen skiljer sig från det man är van vid. En del skillnader tycks vara beständiga, orubbliga barriärer.

Även om boken har många skönlitterära brister (något som många recensenter tagit fasta vid), så berikar den läsaren på många sätt. Författaren, Erik Bengtsson, har samlat på sig gedigna kunskaper om Amishlivet, inte minst genom sina egna personliga möten och kontakter med Amish. Bengtson strösslar generöst med dessa hela boken igenom. Även för oss som redan har vissa bokkunskaper på ämnet kan boken vara kunskapsmässigt värdefull. Den innehåller många detaljer som endast är givna för den kärleksfulle besökaren - något som Erik Bengtson tydligt varit.

Det som slår mig under läsandets gång är hur väl kärleken till Amish tränger igenom varje liten formulering. När Bengtson beskriver Amish gör han det med stor värme och välvilja, även genom dem passager där huvudpersonen ställer sig tveksam inför det han möter. Det är en kärlek som på intet sätt är lättköpt, en passion som också måste innebära stor smärta. Paul Morton tycker mycket om Amish, vill gärna underlätta livet för dem, identifiera sig med och umgås med dem. Så småningom inser han dock att detta skulle kräva av honom att han själv blev Amish, något som kräver långt bortom att byta hobby eller politisk färg. Den insikten tvingar honom också att vid sidan av sin kärlek meditera på utanförskapet. Ett utanförskap han av naturen är tvingad att acceptera... och som gör mycket ont. Detsamma gäller också Eli Eisher, som trots att han är utesluten alltjämt betraktar sig som Amish. Han väljer inte att bli inkluderad någon annanstans. Istället erkänner han sig som Amish, trots att det i hans uteslutna situation kräver väldigt mycket.

Under resans gång söker och längtar Morton efter en bestående sinnesfrid. Det var det som förde honom bort från Baltimore till Maryland. Kanske är det också det som driver honom till Amish. Om han någonsin finner den bestående sinnesfriden? Ja, den frågan får varje läsare själv ställa sig.

Personligen känner jag igen mig alltför väl både i den kärlek och i det utanförskap som beskrivs i boken (om vi nu bortser från att det där appliceras på just Amish. Perspektiven här är större.). Viljan att tro och att tillhöra är en väldigt påtaglig och levande del av mig. En del av mig jag stundtals försöker att ignorera och "slå av". Den kräver så mycket uppmärksamhet och kraft från mig. Ibland inger den mig med hopp, men allt som oftast gör den mig modfälld och sorgsen. När jag ärligt konfronterar eventuell tro i mitt liv tvingas jag nämligen inse att jag alltid drar nitlott på trons område. Tron lyser alltid med sin frånvaro, även om min brinnande vilja att tro ibland lurar mig att anta att det också finns en sann bekännelse där i mitt liv.

Jag måste ju förstås unna mig lite sci fi-referenser även i ett Amish-inlägg. Amish hör inte till vanligheterna i science fiction-världen, men självklart finns det några guldkorn att snoka reda på för den som så önskar. Science fiction är, inte att förglömma, den viktigaste och bästa genren av dem alla. Full av framtidsdrömmar - av positiv och negativ art - och utmaningar för tanke och sinne. I dessa dagar då svensk media just droppat nyheten att Asimovs Stiftelseböcker är på väg att bli film, så måste jag förstås nämna bondefolket Hamish på Trantor. Annars kan jag förstås inte låta bli att hänvisa till avsnittet "Float like a butterfly" i första säsongen av Roddenberrys serie Earth: Final Conflict. Roddenberry har ju en särskild plats i mitt trekkiga hjärta.

Här är en intressant länk på ämnet Amish i Science Fiction-världen.