En natt med värkar

Framåt midnatt igår hade jag redan lyckats registrera två timmar av regelbundna värkar. De dök upp troget var tionde minut och satt envist i strax över två minuter. Fascinerande hur kroppen har detta intelligenta beteende inprogrammerat i sig. "Äntligen!" - i värsta Gert Fylking-anda - kändes som det mest naturliga utrop för oss här hemma. Jag och maken bänkade oss vid projektorn och unnade oss några timmars film. Med tillfredsställda små leenden i våra ansikten registrerade vi hur värkarna fortsatte lika regelbundet som tidigare. Det är sällan klockan får större uppmärksamhet än filmduken hos oss, men vi höll ordning på varje liten sekund och noterade dessa som dyrbar kunskap. Framåt 03.00-snåret ringde jag så förlossningen för att kolla vilket beteende som var önskvärt från vår sida. "Should I stay or should I go now?" Jag kände mig ganska gladlynt, uppspelt och smått berusad av stundens allvar där med telefonen i högsta hugg. Kanske lite övertrött också, men ändå tillfälligt helt klar i huvudet och fullständigt redo. Om man nu kan vara allt detta samtidigt? Tjejen på förlossningen frågade efter personnummer, tittade gillande i min graviditetsjournal och tyckte gott att jag hörde till kategorin som kunde vara hemma - vila, äta, hålla ordning på värklängd, känna efter och hälla i mig alvedon vid behov. Vänta, med andra ord. Enklare än enklast. Med fem minuter bort till förlossningen så känns denna uppmaning inte ett dugg uppstressande. För andra, som bor långt borta från alla förlossningsavdelningar måste detta råd kännas som en dom i en helveteskrets i Dantes Inferno (eller tja, Skärseldsberget möjligtvis). Framåt 04.00 somnade jag till där i vår sköna filmsoffa, mitt i värkarbete och filmen Solaris. En film vi redan hade sett tidigare, så det gjorde inte så mycket. Solaris finns förstås också i bokform - för den nyfikne. Läs, läs!

Idag när jag vaknade kändes det som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Kroppen var trött och vaknade till långsammare än långsamt, men värkarna var dessvärre som bortblåsta. Maken fick således åka till jobbet istället för förlossningen. Jag har nu försett mig med lass av näring, utifall att förlossningen skulle vara nära förestående. Jag längtar efter de där regelbundna värkarna igen. Nu vill jag hälsa på vårt lilla barn! Så - förlossningssmärta, kom!

Igår besökte jag också min barnmorska för att se att allt var i ordning. Barnets hjärta slog så fint och urinen gav inga dåliga besked om mitt hälsotillstånd. Hon erbjöd sig också att undersöka min livmodertapp och se hurpass öppen jag var. Många uppfattar tydligen denna procedur som väldigt smärtsam. Denna vetskap gjorde att jag mest låg och väntade på att smärtan skulle dyka upp. Ett lyckat koncept för att knappt känna någonting alls. Jag tackar naturen för min höga smärttröskel. Även barnet därinne i magen tycktes helt opåverkad av det inträffade. Kanske för att mamma var så lugn, eller bara för att det är en klok liten krabat som inte oroar sig i onödan. Inga stressymptom alls. Barnmorskan beskrev värkar för oss innan vi drog oss hemåt igen Många brukar nämna smärtgraden - vilket ställer till det i min smärttåliga vardag - men vår barnmorska valde att istället fokusera någonting annat: "De värkar man möter i förlossningsarbetet kräver den fulla koncentrationen och uppmärksamheten." Detta gjorde allting väldigt enkelt. Värkar är intensiva. Värkar tar dig med storm.

Föräldraledighet

Med en vecka kvar till beräknat förlossningsdatum har jag nu gått in i föräldraledigheten. Nästa söndag är det beräknat att vi ska få hälsa krabaten till världen! Jag är nu 11 kilo tyngre än vid befruktningen i december förra året - hela 53 kilo går jag nu omkring och bär på. Antagligen hinner jag inte gå upp så mycket mer, även om jag skulle gå över tiden en smula. Senaste veckan har jag haft viss foglossningkänning, men inte så att det gör mig handikappad. Trapporna kan kräva ett lite långsammare tempo, men i övrigt kan jag fortfarande springa fram genom vardagen. Jag läste någonstans att foglossningssmärta var ett relativt sent fenomen - något som man inte besvärades av förr i tiden. Tyvärr har jag ingen aning om huruvida det stämmer eller inte, men det skulle onekligen vara en intressant uppgift om så var fallet.

Att sätta tillfällig punkt därute på Lunnevad var en svår uppgift för mig och något jag gjorde med blandade känslor. Orsaken är enkel: Jag trivs där på jobbet. Jag inser att alla inte är så lyckligt lottade. Varför har jag en del teorier om, men jag lämnar det därhän för stunden. Jag bjöd lärarlaget på nybakad äppelkaka (mina föräldrars trädgårdsskatter nu igen!) och kramar åt höger och vänster. Så bra det nu går att kramas med den stora magen, vill säga. De senaste veckorna har jag fått ägna mig åt en "krama-från-sidan-teknik". Jag fick en massa lyckönskningar i retur. Det är ju nu det gäller. Finalen återstår. Jag har aldrig varit mer mentalt förberedd. Jag är redo.

Songs of separation

Nu återstår endast fem arbetsdagar innan jag träder in i föräldraledighetens landskap. Fem arbetsdagar jag kommer att vårda ömt och ta mig igenom med all närvaro och skärpa jag kan uppbringa. Aldrig har jag uppskattat att jobba så mycket som nu. Jag njuter av varje liten stund tillsammans med mina kollegor, elever, de ämnesnördiga diskussioner jag har förmånen att träda in i och själva "kunskapsförmedlarhantverket" då förstås - lärarkallet. Till och med lokalerna, lunnevadskogarna, skolmaten och de dagliga bussresorna inger mig lycka just nu. Skräpiga klassrum, högljudda matsalsköer och matsalsmuggar på flykt ger mig en känsla av liv och rörelse.

Tillfällig separation sägs kunna förstärka kärleken och tillgivenheten i våra sociala band och kontakter. Och vara en tankeväckande erfarenhet. De två älskande som tillfälligt tvingas in i en ofrivillig och smärtsam separation har ofta används som religiös symbolik för människans förhållande till Gud/gud/det gudomliga. När de älskande åter möts är kärleken starkare än någonsin och är något man hanterar med ömhet. Samvaron och umgänget smakar plötsligt mer, färgerna förstärks och värderas högre. Ibland är det inte bara tänkt som en beskrivande symbolik för hur man ser verkligheten, utan också något önskvärt att stundtals, i någon mån, sträva efter. En teknik för att fördjupa och nå "bortom". För tre år sedan anmälde jag mitt intresse för en buddhistisk vipassana-kurs. 10 dagar av meditation och nobel tystnad. Att stänga av input för nya stimuli utifrån av textmassa, musik, prat och diskussion gör förstås att man äntligen ger sig tid för gamla stimuli, tar bort gamla knutar för istället kunna fokusera och leva i nuet. Nu är jag själv långt ifrån buddhist, så jag skulle kunna bli kursens allra mest intensiva kritiker, om jag fann det viktigt. Jag väljer här istället att lyfta fram något positivt. En sak var tydlig när jag drog mig hemåt från obygden och den nobla tystnaden. Vardagsljud, smak, synintryck, lukt och känsla blev en sannare och starkare njutning.

Samtidigt längtar jag förstås mer än någonsin efter att få hålla det lilla barnet i mina armar, att få reda på vem det är som sparkar mig på urinblåsan varje dag och hickar därinne i magen på de mest märkliga tider om dygnet. Jag längtar efter att höra det första barnskriket som bekräftar för mig att andning och lungor fungerar som det ska, att vi båda klarat oss genom den stora utmaningen - den stora flytten ut ur magen. Att avsluta graviditeten är en glädje för de flesta gravida. Kroppen längtar efter vila efter 9 månader av dygnet-runt-arbete och fysisk påfrestning. Även min kropp bär på denna längtan. Samtidigt skrämmer det hela mig en smula. Och då syftar jag inte på själva finalen, smärtorgierna under förlossningen som många grämer sig över. Dessa hör ju till och är något jag är inställd på. Den dagen jag och min make bestämde oss för att göra ett aktivt försök att sätta liv till världen gav jag mitt "ja och amen" till det. Det finns dock saker jag inte helt gärna vill släppa ifrån mig. Själva graviditeten har hanterat mig så varsamt och vänligt. Hormonerna har haft en läkande inverkan på mitt kaotiska psyke. Ofta lyfts det motsatta fram - att gravida ofta blir labila, nedstämda, irriterade, stressade etc. Vi som upplever hormonernas välgörande kraft försvinner ofta bort. Själv är jag bara lycklig och harmonisk. Jag kommer nog att amma länge i hopp om att hormonerna ska fortsätta stå mig bi.

Det finns fler exempel på vilken positiv inverkan barn och familj (och då inte bara graviditetens hormoner) kan ha på psykiskt kaos, så unik är jag inte. Inte i den bemärkelsen i alla fall :-)

Symbiosis

Och så kom mitt efterlängtade regn och lyckan blev återställd. Så enkelt det kan vara :-) Det började tidigt på lördagmorgonen och fortsatte långt in på kvällen. Folk i min omgivning suckade av besvikelse. Sommarlycka och regn sågs som oförenliga komponenter. Sommaren var över. Själv njöt jag i stora drag av den friska luften och längtade ut i skogen, den plats jag annars försummat under varma, kvava soldagar. Innan jag nu försvinner ut till skogarna bjuder jag på några korta reflektioner:

Måndagen den 4 augusti, 2008. 40 dagar kvar innan lillkrabaten sägs flytta ut ur magen. 86% av graviditeten har jag nu lagt bakom mig och det gäller i princip att redan vara förlossningsklar. Saker kan hända när som helst nu. Jag bär på en stark liten krabat. Den saken är klar. Pigg, vaken och kommunikativ under kvällar och nätter, då när jag sitter stilla och klistrad bakom projektorn, datorn eller en bok. Precis som det sägs vara, om man följer "regelboken" (vilket jag egentligen tycker är fullkomligt ointressant om man gör eller inte) - när mamma är stilla så vill barnet ha action, när mamma är aktiv och rör sig vaggas den lille/lilla till sömns. Lillkrabaten har lagt sig med huvudet nedåt, men är ännu inte fixerad. Just nu när jag skriver det här har den hicka, stackaren.

Jag är så nyfiken på vem det är som bor inne i mig, vem jag har fått förmånen att vara medskapare till. Härommånaden läste jag Daniel Sjölins omtalade bok Världens sista roman. I en kort passus berättas det där hur huvudpersonen "letar efter" sin far i sina egna anletsdrag när han står framför spegeln. Ett liknande beteende anammar jag nu när jag funderar över det liv jag snart kommer att möta. Jag betraktar min make - hans anletsdrag, hans kroppsspråk, hans personlighet - på jakt efter det liv som finns inne i mig. Jag studerar min egen spegelbild och analyserar mitt liv och mina tankar. Allt det jag inte spontant kan uppskatta hos mig själv kan jag nu tillfälligt förlåta och överse med. Tänk om lilla Jr. har just dessa drag? Tänk vad vackert det då skulle vara!

Nu börjar den tid då man förväntas besöka sin barnmorska i parti och minut. Och märkligt nog så måste jag erkänna att det gläder mig. Inte bara för att det inger trygghet att få reda på vad som händer därinne i magen, utan också för att det är rätt kul att "hänga" där på mödravårdscentralen. Jag tycker mycket om min barnmorska. Ja, överhuvudtaget trivs jag med människorna där på Storken. Dessa besök ger mig möjligheter att reflektera kring det jag står inför. Det ger mig trygghet och glädje.

Första gången jag och min make stövlade in där på mödravårdscentralen var jag beredd på det värsta. Trots att jag valt ut Storken med omsorg såg jag den där klassiska vårdinstitutionen framför mig. Kanske för att det var det enda som ingick i mina referensramar. Jag trodde jag skulle få det där skeptiska mottagandet, som vi vegetarianer ofta får när vi kommer i kontakt med någon slags vårdinstitution. Och i dessa sammanhang brukar det ju bara handla om våra egna kroppar (inte om graviditetens barn-och-mamma-i-ett-koncept). Alla eventuella hälsoproblem man kan tänkas ha/ha haft/möta i framtiden går - fantastiskt nog - att lösa bara genom att börja äta animalier. En logik som alltid fascinerat mig. Det känns ibland som att det är ett sätt att slippa ta i saker som faktiskt "är". I mitt fall brukar min kroppshydda förstärka längden och graden av deras animaliepredikningar. Jag är nämligen inte det minsta överviktig. Något som väl främst har att göra med mitt genetiska arv, men också i viss mån mitt påtagliga behov av att, vid sidan av lugn och ro, också hoppa runt och vara i rörelse. Min släkt består till större delen av små och smala människor och ja, i konsekvensens namn, så skapades även jag till en av dessa "lättviktare". Jag brukar ofta glädjas åt det. Man kan springa omkring som en vessla genom livet och det är lätt att orka vara ett aktivt väsen. Man bär ju inte på så många kilon, så det är längre till att tröttas. Vården verkar förvånande nog dock uppröras. Turligt nog finns det ett trumfkort att vifta med. Alla mina värden är mycket bra och har så varit så länge jag intresserat mig för att ta reda på hur det alls förhåller sig på den punkten. Det brukar sluta med att vården stillar sig och slutar driva kriget mot vegetarianismen. Kanske motvilligt eller för att man helt enkelt konkluderar att veggodieten knappast är en skurk i mitt liv. Och så kan man äntligen börja prata om det problem/ärende man verkligen kom dit för. Åtminstone om man har tur. Tyvärr är det ganska tröttsamt att alltid tvingas att försvara något jag rimligtvis inte borde behöva försvara. 2008 borde vi veta bättre.

Nå. Från sjukvård till mödravård. När jag och min barnmorska kom in på min kosthållning och livsstil den där inskrivningsdagen i början av mars, så föll en sten från mitt hjärta. Det verkade närmast räknas mig som en fördel. Jag behövde inte ens studera SLV:s föreskrifter gällande lämplig kött- och fiskkonsumtion under graviditeten. Inte heller behövde jag lägga om till en fiberrik kost eller aktiv livsstil. Det var ju redan så jag levde. Det enda jag behövde addera till min icke-äta-lista var några ynka ostar. Det hela blev så enkelt.

Graviditeten har överlag varit välsignande lätt för mig. När man hör andras graviditetsberättelser känner man sig tacksam. Det finns dock några små saker jag längtar efter. Nu, när förlossningen närmar sig, vågar jag meditera på dessa en smula. Det känns nära och gripbart. När lillkrabaten flyttat ut ur magen ska jag unna mig...

... en "äta-ingenting-dag"
... en "röra-mig-och-vara-aktiv-konstant-vecka"
... att bära alla tunga saker jag ser
... en stor, lyxig ostbricka
... att ligga och läsa på mage
... bada i inbjudande skogssjö (istället för vårt badkar med endast vår "kända" bakterieflora)
... bära något annat än stora klänningar och tältkläder
... att äta svampsoppa med ädelost

I september ska jag göra mina första kontakter med barnavårdscentralen. Jag undrar hur det kommer att avlöpa. Jag lovar att avlägga rapport.

Tillägg: Bilden ovan togs i slutet av juni då brorsans äldsta krabat besökte släkten på östgötaslätten. Jag fick äran att följa med på östgötautflykt.

Metamorphosis

Ytterligare 54 dagar ska jag vänta, om man nu får tro diverse BF-uträkningar. Jag har just gått in i vecka 33, en bra vecka för nystart i detta blogguniversum. Jag har hunnit få abstinens sedan sist och är nu redo att skriva nya bloggkapitel. Det är ett intressant fenomen med alla oss gravida som helt plötsligt blir nätaktiva på forum och bloggar. Som på en given signal drabbas vi av begär och lust att öppna våra hjärtan, berätta om och dryfta vår vardag med medsystrar ur den exklusiva graviditetssekten. Just dessa nio månader känns ofta långa, men, inser man, helt nödvändiga - av många skäl. Låt oss skissera och analysera den vanliga medlemmen i denna världsvida sekt.

Vi gravida får nu göra en massa besök hos barnmorskan av mindre avancerad art. Där får vi diskutera det framtida föräldraskapet, göra en hög med spännande tester och bekanta oss med det liv som växer i våra magar genom ultraljudsbilder och hjärtljud. Hur ser vårt järnvärde ut? Har vi för högt blodtryck? Vilken blodgrupp har vi? Har vi möjligtvis utvecklat graviditetsdiabetes? Vi räcker fram våra armar för att servera lättåtkomliga blodkärl, bjuder generöst av vårt urin och får våra stolta magar mätta med ett enkelt måttband. Våra barnmorskor för in våra värden på sina kurvor och lotsar oss till lämpliga tolkningar och förståelse. Under graviditetsmetamorfosen knaprar vi tillskott och lever med handen i järnpillerburken. Åtminstone från vecka 20. Kanske avslöjar våra magar oss? Ultraljudsbilderna är som presenter på julafton. Detta vill vi berätta för världen. Vi bär med oss våra ultraljudsbilder överallt vi går fram.

Nätaktiva gravida tycks drivas av ett intensivt behov att dryfta sina krämpor. Man pratar glatt och villigt om ömmande ryggar, illamående, svimningar, sömnproblem, svullna ben, foglossning, andnöd, nästäppa, kliande magar och humörsvängningar. Man söker likasinnade, tröst och uppmuntran. Vi vill vara normalt gravida, fast gärna tillhöra den bättre delen av kurvan. Om man inte har några krämpor har man inget att prata om och anses onormal. Hur skulle det se ut? Vad kan då våra släktingar och vänner skvallra om? Får en gravid frågan hur hon mår, så vill frågeställaren så hjärtans gärna att det ska finnas något smakligt att beklaga sig över. Ja, gärna också något dilemma där frågeställaren kan ge små råd och agera läromästare. Har den gravida ingenting att berätta är det ett dåligt omen. Detta är som skrivet i sten - lika självklart som att alla andra alltid förväntas må "bra" när de ställs inför samma fråga. Får man inga "träffar" i krämpsökningen kan frågeställaren annars alltid föra själva Finalen på tal - förlossningen! Det är som gjort för att kapa hem några poäng på temat krämpor och smärta. Förlossningen innebär alltid ett visst mått av lidande och smärtdiskussionerna är således svårare att parera. Graviditetens nio månader slutar i smärta, flåsande, skrik och utgjutande av kroppsvätskor. 54 dagar kvar till detta eldprov, alltså.

Krämpdiskussionernas kusin är utseendediskussionen. Den har en aktiv roll även för den gravida modern. Hon gråter över sina bristningar och pigmentförändringar och hoppas finna lösningar i krämer och oljor. Ja, de gravidas systraskap kan till och med tänka sig att dela med sig av sina magars förfall i bild. Man bjuder generöst av magbilder i unika maggallerier på nätet och låter omvärlden få skåda den gigantiska skillnaden mellan de olika veckorna. Jag menar, visst är det väl ändå en enorm skillnad mellan v. 23 och v. 24? När magbilderna nått över 30-strecket börjar de där omtalade bristningsbilderna dyka upp. Allt för att vinna ett empatiskt ord eller för att få det bekräftat att man ju egentligen såg ovanligt fräsch ut för att vara gravid. Något man egentligen visste innan och längtade att få ståta med. Den gravida suger åt sig av sina medsystrars beundran och tycker snart att hon ju måste vara en expert på det här med graviditet. Hår, naglar och hud börjar nu också leva ett nytt liv. För en del betyder det tillväxt deluxe. Håret tycks oförmöget att ramla av hur man än drar. Skulle man inte samtidigt ha en gigantisk mage, så skulle den självklara kommentaren från omgivningen vara av det hårbeundrande slaget. Det är tjockare och mer hållbart än någonsin förr. Andra gravida har det inte fullt så roligt. De hittar nya små utslag och blemmor i ansiktet dagligen, i det ansikte som annars var friskt och vackert änglalikt. Och så skräms kvinnorna alltjämt över det där med vikten. Det sätter inte graviditeten stopp för. "Hur mycket har du gått upp i vikt, i vilken vecka är du och vilken BMI hade du innan du blev gravid?" eller ett frustrerat "Kan man verkligen inte få banta under graviditeten?" kan diskuteras till leda när de gravida systraskapet möts. Man uppmuntras gå upp i vikt för barnets skull, men inte för mycket. Att äta regelbundet och mer nyttigt, men inte för mycket. En balansgång som är svår för många. Särskilt i ett samhälle där närmast all viktuppgång anses vara av ondo.

Får man tro gravidbloggar så tycks alla gravida också ha drabbats av köpdjävulen. Ja, på nio månader så investeras det i tusen-och-en prylar. Man måste verkligen fråga sig var alla får alla dessa pengar ifrån? Först ut är en ny garderob för den gravida kvinnan. Efter vecka tolv (tolv veckor då man försöker förtränga alla former av kroppslig förändring) har man svårt att knäppa sina vanliga byxor och nya kläder börjar bli en akut fråga. För husfriden, inte minst. För den där dagliga spegelsessionen och dess påverkan av psyke och hälsa för omgivningen och den övriga familjen. Byxor, tajts, kjolar, klänningar, tröjor, BH, trosor, tunikor och all sköns konstigheter köps in i rask takt. Gärna kläder från en dyr och nischad butik, för att den gravida ska få känna sig lite inne och fräsch, mitt i allt kroppskaos. Kan man bara få vara den hippa, coola gravida kvinnan är ju graviditeten rätt okej ändå...? Sedan köps det förstås flaskor med havandeskapsolja och förberedelseolja för att åtminstone kunna inbilla oss att vi hjälper kroppen på traven i kriget mot bristningar och sprickor. Ju närmare förlossningen den gravida kommer desto mer självklart blir det att börja tänka på det lilla livet där i magen. Hur kan man födas till världen utan att ha någon plats att sova på? Utan minsta klädesplagg och leksak? Prylar måste ju barnet därför ha! Nu går den blivande mamman bärsärkargång genom butikerna och köper barnvagn, skötbord, spjälsäng, bilbarnstol, bärsjalar, barnolja, blöjor, tvättlappar, nappar, lakan, filtar, leksaker, babygym och så en gigantisk hög med barnkläder. Ofta kan man inte vara helt säker på vilka storlekar man ska prioritera i sina klädinköp, så trots en massa förberedelser och goda råd från släktingar och vänner så blir det lätt lite tokigt i barnets garderob. Hur ska man kunna räkna ut att barnet tänkt komma till världen som en liten prematur eller bli ovanligt stor för att vara så liten? De gravida har här insett fördelarna med gratis-prylar. Tacksamt tar man emot allt som barnföretagen vill förse barnfamiljer med, även om det mesta är skräp och kräver en enorm reklamtålighet av sina offer. Inför alla köpen vill man jämföra, diskutera och ta emot råd från sina gravida medsystrar. Att man verkligen fått tag på allt inför BF vill man gärna få bekräftat med andra i denna situation. Man skriver långa listor över vad man köpt. Tanken är att andra då ska skicka in liknande listor - och så kan önskad jämförande aktivitet sätta igång!

Graviditetssekten är på många sätt väldigt inriktad på det praktiska. Man delar gemensamma erfarenheter från sina besök hos barnmorskan, man klär sig gravidmodeklonemässigt, bekänner sina synder krämporna för varandra och låter herr Köpdjävulen ta en i besittning. Praktiska, jordnära ting således. Ytterst spelar dock längtan, drömmar och framtidsvisioner en avgörande roll för graviditetssekten. Biologin gör drömmare av oss. Vi gravida hälsar barnets sparkar med glädje och nyfikenhet. Vi kan inte låta bli att undra över vem som bor därinne och hur man ska lyckas ta hand om det liv man nu bär inom sig. Ena sekunden tänker man med viss fasa över det stora ansvar det kommer att innebära, nästa sekund gråter man av lycka över att nu få vara en del av denna livsskapande och livsomsörjande process. Inte alltför sällan vandrar tankarna tillbaka till den egna barndomen och man lär sig mycket om sitt eget väsen - och om sin fantastiska mamma - på kuppen.

Graviditetssekten får också möjlighet att utmana och konfrontera sina rädslor. Rädsla för missfall, rädsla för graviditeskomplikationer, rädsla för prematur, rädsla för förlossningsdepression och så den där närmast nödvändiga rädslan - förlossningsrädslan. Förlossningsrädslan har nio månader på sig att frodas och alla som väljer enkla vägar för att göra det hela något mindre smärtsamt anser man sig ha rätt att se ner på. De genomgår inte ritens sista skede på samma villkor som vi andra. De kan inte vara riktigt invigda, inte riktigt lika bra mödrar... Lustgas, massage, varma bad, rörelse och akupunktur går väl an som naturlig smärtlindring. Och de mödrar som väljer att föda hemma, ja dem ska vi ju inte prata om! De måste verkligen ha en skruv lös någonstans. En sann svensk måste förstås föda på BB. Jag menar, vem kan avstå den vackra sterila sjukhusmiljön? Det är väl en fantastisk miljö att välkomna ett nyfött barn i?

Fascinationen över allt som kroppen sköter alldeles för sig själv blir allt starkare för var dag. Nu är det alltså knappa 54 dagar kvar innan livet i min mage kommer att se världens ljus. 54 dagar kvar att drömma och våndas. I morgon ska jag för övrigt till en av de där sektlokalerna. Jag ska träffa min barnmorska igen.