We are constantly searching, not just for answers to our questions, but for new questions.

[Benjamin Sisko, "Emissary", DS9]

I torsdags överraskade killarna mig med en bok - en bok som blivit lite sen i samband med den senaste bokbeställningen och därför droppat in lagom till att man hunnit glömma bort den. Lämpligt nog kom den precis fram till min födelsedag. Jag fick den som en dagen-före-present, en liten trailer till förfesten. Simon räckte mig den med ett glatt "present mamma" - direkt inkommen genom ytterdörren. Han hjälpte mig sedan förtjust att slita upp paketet på hallmattan. De där bonusböckerna känns oftast som de allra bästa. Om de andra böckerna infriar all förväntan så lyckas dessa vara något så fantastiskt som överraskning och infriad bortglömd förväntan i ett. Denna bok hade också en fantastiskt potential. Jag bläddrade hungrigt i den till en början och längtade efter att få kasta mig över den. Tyvärr blev jag besviken. Jag ska försöka berätta varför.

Boken: James A. Herrick, Scientific Mythologies: How Science and Science Fiction Forge New Religious Beliefs (Downers Grove: IVP, 2008)

Herrick skriver en syftesförklaring i ett inte fullt så upprörande inledningskapitel. Han säger sig där vilja göra något så intressant som att utforska olika sätt ”in which the Western world’s present spiritual needs are being addressed by a new mythology, an emerging canon of transcendent stories that provides meaning to our lives and that organizes and directs our

individual and social decision.”

Herrick önskar också ta reda på om dessa nya myter verkligen kan fylla den funktion han menar att de själva utger sig för att fylla - ”to be a much-needed alternative to more traditional perspectives on God, people, and the destiny of the human race, an alternative that will open a spiritual pathway into the increasingly technological future” (s.13)

De nya myter Herrick väljer att adressera sin bok hämtar han från två ganska olika håll, som inte helt automatiskt och självklart hör samman: En del härrör från science fiction - både skriven och filmatiserad sådan (med tyngdpunkt på den filmatiserad, av skäl som framkommer nedan), andra från vad som närmast kan beskrivas som "spekulativ vetenskap".

Finns det några gemensamma nämnare mellan sf och religion? Herrick får här några intressanta träffar i sin sökmaskin ( Lite parentetiskt kan jag ju säga att jag tycker att delar av boken fungerar just som en uppstapling av olika sökträffar med google. Intressanta, men lösryckta, citat, som på något sätt behandlar ämnet. Som Herrick använder dem känns det inte som om de alltid ger rättvisa till de citerades faktiska åsikter, men jag älskar den mosaik av ingångar till ämnet han bjuder på.). Många av de ämnen som sf tar sig an menar han går att beskriva som transcendentala och är gemensamma med religionens. Han nämner några stycken: människans ursprung, den mänskliga naturen, möjligheter till frälsning och vad som sker efter döden.

Herrick skriver om hur han har noterat en auktoritetsförkjutning i sin konkluderande slutanalys. Han menar att det i det västerländska samhället går att ringa in viktig auktoritetsförkjutning - en förskjutning som spelar roll för hur människor idag förhåller sig till religion och myter. Vi är tränade att sätta vår tilltro till vetenskapen och det syns även på hur vi formulerar våra religiösa frågor och var vi letar våra svar. Herrick menar att det kan vara en av förklaringarna till varför vi idag letar svar på övernaturliga frågor i/hos det naturliga. Detta auktoritetsskifte har resulterat i att vi idag står inför ”an age of scientific religion”. Då många sätter sin tilltro till vetenskapen på ett sätt som närmast går att betrakta som frälsning så förlorar den gamla religionen sin roll. Herricks utgångspunkt i sin analys är kristen. Han är rädd att den kristna frälsningshistorien ska uppfattas som en frälsningshistoria i raden.

There is today – in a time when old beliefs are withering a kind of philosophical hunger, a need to know who we are and how we get here.

[Carl Sagan]

Livsåskådningar som talar till oss måste kunna uppvisa en grund som känns trovärdig för oss. Herrick anser här att mycket religion önskar förknippas och sammanlänkas med vetenskapen i detta syfte. Man hänvisar till vetenskaplig länk - oavsett om det rör sig om något faktisk eller fabricerad - för att ge det auktoritet och skapa känslan av trovärdighet. Resultatet av detta fenomenet väljer han att kalla ”scientific mythologies”. De vetenskapliga myter som Herrick analyserar i denna bok kommer inte bara från science fiction, utan även från något han kallar ”spekulativ vetenskap”. The Suspension of Disbelief.

Författaren Robert J. Sawyer har ju varit på tapeten här i min blogg tidigare. Herrick hänvisar till honom i sin bok vid några tillfällen. När Sawyer anser att science fiction vara ”the most effective tool for exploring the deepest of questions” vill Herrick göra ett litet tillägg. Herrick menar här att sf inte bara fungerar som en arena för de klassiska vanliga existentiella frågorna. Sf skapar också sina egna, helt nya frågor: Är Gud en högt utvecklad utomjording? Kan vi också bli gudar?

Författaren till The Gospel According to Science Fiction, Gabriel McKee har också en kristen övertygelse. I en recension till Herricks är han mån om att visa att kristna kan ha andra ingångar och attityder till sf än vad Herrick har. Han håller med Herrick om att sf fungerar som en arena för nya myter, men menar att det är att betrakta som något positivt för kristendomen. I inledningen till The Gospel According to Science Fiction skriver han hur science fictions framåtrörelse kan ge kristendomen möjlighet att se nya lösningar på nya situationer - istället för att återanvända gamla lösningar. Sf ses ofta som "the literature of change".

Herrick ställer i denna bok de kristna frågorna till science fiction. Ur ett kristet perspektiv ser han risker med sf - risker för den enskilda kristna som konsumerar sf, men också för samhället i stort - ja, vilka möjligheter det kristna budskapet har att nå ut till ett samhälle som påverkats och formats av sf. Herrick anser bland annat att det framtidsfokus man hittar inom science fiction vara en frestelse för den kristna science fiction-konsumenten. För att stärka denna åsikt väljer han att exemplifiera ur ett verk av den kristne författaren C.S. Lewis - ”Från helvetets brevskola”. Där får läsaren följa hur den den äldre djävulen Tumskruv ger råd till den yngre djävulen Malört i frestelsernas ädla konst. För att föra bort uppmärksamheten från evighetens och nutida perspektiv uppmuntras den yngre demonen ta till framtidens lockelse som frestelsegrepp. Att se framtiden som en arena för frestelse är inget nytt grepp inom religionen. Att fokusera framtiden - och tro sig ha möjlighet att styra den istället för att lägga den i Guds hand - har betraktats som hybris.

Även i muslimska sammanhang kan man hitta detta argument mot att läsa science fiction. Achmed A W Khammas skriver i sin uppsats "The Almost Complete Lack of the Element of Futureness" att denna inställning till framtiden spelat roll för bristen på sf i den arabiska världen. "For the future is in the hand of God only and it is almost sacriligious to want to phantasise about his plans"

Att använda myten för moralisk vägledning. I Scientific Mythologies framkommer att Herrick anser sf vara i avsaknad av moraliska riktlinjer, vilket han tycker är ett av de främsta skälen till att inte se det som ett alternativ till kristendomen. Hur kommer Herrick fram till detta? Han lyfter fram exempel inom sf som - med hans förståelse - inte gör och tar hänsyn till behovet av att göra några riskbedömningar. I ett kapitel har Herrick fokuserat transhumanistiska idéer, både i science fiction och i den spekulativa vetenskapen. Han använder sig av Fukuyamas ord när han skriver att han ser det som ”the most dangerous idea currently facing technological cultures”. Många andra sf-läsare skulle hävda det rakt motsatta om sf som genre - att sf är en uttalad arena för moralisk diskussion, en diskussion där även risker, farhågor och kritik mot vetenskapen får stort utrymme. En förklaring till dessa olika skiljelinjer kan man förstås spåra i olika sf-tolkningar. Ibland är dock vissa tolkningar troligare och mer rimliga än andra. I Herricks bok nämner han den klassisk Mary Shelleys Frankenstein, den bok som för många utvalts som en bra startpunkt för diverse sf-historiegenomgångar. Shelleys spökhistoriebidrag går att diskutera ur många aspekter. Inte minst väcker det frågor om de risker som finns i teknikens och vetenskapens alla möjligheter.. Herrick väljer dock något otippat att se det monster Frankenstein skapade som en bild för positiva skapelser inför den nya eran.

Herrick menar också att sf inte bara lånar auktoritet från vetenskapen, utan att den i sig är med och formar vetenskapen. Författaren Robert J. Sawyer har beskrivit utbytet mellan filosofisk science fiction och vetenskap som en eftersträvansvärd sak. Detta för att kunna förbereda oss inför olika framtida scenarior vi kan stå inför. Detta gäller inte enbart för att visa på eventuella risksituationer utan också för att visa på positiva möjligheter som vi kan ta tillvara.

Herrick ser sf som en genre vars syfte främst är att övertyga och påverka. Via film och teve kan detta göras i än högre grad. Det når till väldigt många människor. Tänker man sig sf som myt, så är en diskussion om form och media mycket intressant. För att fungera som gemensam berättelse för människor behöver den förankras hos människor och bli något de lever genom i sin vardag. Teveserien som forum att berätta och skapa myt tillsammans med sin publik fascinerar mig personligen. I brist på eldstadsgemenskap får vi lösa vårt behov av gemensamma myter på annat sätt. Att leva sig in i ett människoöde och leva sig genom en romanfigurs långa livstid är en fantastiskt berikande upplevelse. Filmen är intensiv, men alltför kort. Teveserien tillåter att karaktärer får flera chanser hos den som tittar. Tänker man sig att studiet av fiktiva livsöden kan hjälpa oss att utveckla och träna oss i empati skulle möjligen teveserieumgänge kunna resultera i detsamma. Som idégenre vill säkert påverkar oss på fler sätt än att starta ett empatiodlingsprojekt. Tankeodling och tankeförädling.

Att Herrick buntat ihop science fiction och spekulativ vetenskap gör hans bok stundtals problematisk. Det leder ibland till att Herricks tycks sätta samma krav på den fiktiva berättelsen som på vetenskapen, men även på det omvända. Ett kapitel har han fokuserat utomjordingar i sf och i den spekulativa vetenskapen. Trots att det inte finns några belägg och evidens för liv på andra planeter verkar utomjordingar ofta behandlas som om de vore fakta och verklighet. Detta irriterar Herrick enormt. Speciellt i avsnitt där detta kommer på tal hade han vunnit på en tydligare distinktion mellan sf, tro och vetenskap. Syftet är dock främst att leverera ett "lika-dåliga-kålsupar-argument". Kritiken mot Herricks egen tro bygger ofta på bristande evidens. Detta från läger som själva inte har någon fast mark under fötterna, är Herricks resonemang.

The Wikileaks of Science

Jag drunknar ofta i flödet av twitterposter. Viktiga poster försvinner bort på några sekunder utan att jag ens hinner notera dem. Intressanta personer, som jag hängivet följer på Twitter, länkar alla intressanta nyheter, men en stor procent av dessa blir aldrig mera än förbi-svishande rutor i Timescape på min Xperia. Arbetar man för tillfället bakom datorn blir det lite mer läst, men får man för sig att försvinna bort från skärmen några minuter möts man sedan av hundratalet nya olästa poster. Och man måste inse att de olästa länkarna vinner kampen. Om man då inte klonade sig själv eller kom med någon annan innovativ lösning. Tänk vad mycket intressanta trådar som finns kvar att upptäcka.

Av en händelse noterade jag dock en twitteruppdatering häromdagen som kändes som hittad för en ny bloggpost. Posten innehöll en länk till en aktuell Sawyer-artikel i Slate Magazine (publicerad 27 januari, 2011). Låt mig droppa rubriken och ni förstår vad jag menar: "The Purpose of Science Fiction".

Robert J Sawyer fokus i artikeln är förhållandet mellan sf och vetenskapen. Det har skrivits spaltmeter på ämnet och Sawyers ståndpunkter här är varken förvånande eller särskilt nya. Han skriver om vetenskapens [nödvändiga och naturliga] begränsningar och hur dessa förstås inte kan appliceras på det fiktiva skrivandet. Där vetenskapen måste vara försiktig kan science fiction unna sig att ta ut svängarna, unna sig att spekulera och dra saker till sin spets. Ja,Sawyer skulle nog rentav hävda att sf BÖR göra det i vissa sammanhang. När framtiden kommer upp till diskussion behöver sf inte nöja sig med små, försiktiga perspektiv om veckor och enstaka år. Man kan höja blicken och se framåt flera decennier och århundraden. Sf-frågan är inte vad som faktiskt kommer att hända i framtiden utan vad som skulle kunna hända. "If this goes on, where will it lead?"

Our job is not to predict the future. Rather, it's to suggest all the possible futures - so that society can make informed decisions about where we want to go. George Orwell's science-fiction classic Nineteen Eighty-Four wasn't a failure because the future it predicted failed to come to pass. Rather, it was a resounding success because it helped us prevent that future.

Snarlik uppdragsbeskrivning kan man hitta i en aktuell intervju publicerad på Un: Bound-bloggen:

Science fiction isn’t about predicting the future, it’s about predicting a future; I take the predictions seriously, but I’m not some sham clairvoyant; I’ve never claimed to be predicting the way things are going to turn out, only the way they might. This is probably the most common misperception about science fiction; it has nothing at all to do with telling you what specific things will happen tomorrow. Indeed, as Ray Bradbury says, our job often is not predicting the future—it’s preventing it, by portraying things that would reasonably happen if current unfortunate trends go on unchecked, so that humanity gets a wake-up call and avoids that fate.

Att science fiction-författare har anlitats - och alltjämt anlitas - i vetenskapens tjänst nämns ofta. Även i Sawyers artikel. Jag brukar i mitt stilla sinne undra hur ofta det egentligen händer och hur vanligt förekommande det är/har varit. Framstår det som mer vanligt än det är? Sawyer berättar att han själv agerat rådgivare för NASA angående sökandet efter intelligens i kosmos. Jag gillar det jag läser. Det blir gilla-knappen.

To fire the philosophical imagination

Science Fiction as a Window into Philosophical Puzzles
I inlägget om Robert J. Sawyers intervju i Philosophy Now nämnde jag Susan Schneider. Låt oss ta reda på vad hon faktiskt säger om SF:s möjligheter i den hänvisade antologin "Science Fiction and Philosophy" i ett alldeles eget blogginlägg. Vi behöver inte läsa så långt in i boken innan vi hittar det vi söker. Redan i bokens förord lanserar hon, som brukligt, sin ingång till allt detta. Science fiction kan fungera som förlängda tankeexperiment som kan tända den filosofiska föreställningsförmågan. Hon lyfter fram hur olika filosofer använt sig av tankeexperiment för att illustrera och tydliggöra sina idéer - bilder vi alla känner till och återvänder till. Hon exemplifierar här med Platons grottliknelse och Descartes kända text om huruvida vi alls kan lita på våra sinnen. Är allt inte bara en illusion? Kanske är det en ond demon som leker med och lurar oss? Finns det alls något vi säkert kan veta? Schneider försöker i text fånga vad tankeexperiment kan fylla för funktion:

"A philosophical thought experiment is a hypothetical situation in the 'laboratory of the mind' that depicts something that often exceeds the bounds of current technology or even is incompatible with the laws of nature, but that is supposed to reveal seomthing philosophically enlightening or fundamental about the topic in question. Thought experiments can demonstrate a point, entertain, illustrate a puzzle, lay bare a contradiction in thought, and move us to provide further clarification."

Antologin tar upp några av de mest filosofiskt svindlande science fiction-verken och klargör vilka filosofiska tankar och paradoxer de illustrerar. Att se Matrix-filmerna som en gestaltning av Platons grottliknelse är inget ovanligt i nutida SF-analys, eller att använda Asimovs robotik och robotlagar när man diskuterar artificiell intelligens, men Schneider tar även upp en del andra exempel. Robert J. Sawyers Mindscan t.ex. Överhuvudtaget är det vanligt att betrakta science fiction som ett laboratorium för att testa idéer - hur de skulle kunna gestalta sig i praktiken och få för konsekvenser, testa risker och möjligheter och för att få oss att tänka bortom vårt begränsade sammanhang. Framförallt handlar det om idéer för framtiden, eller situationer/platser där vi ännu inte är/alls känner till - platser och situationer bortom det vi nu känner, men som vi i ett science fiction-sammanhang ändå kan finna trovärdiga och rimliga.

Boken är indelad i fem delar, där varje del tar upp ett specifikt område för analys. Ämnesindelningar är förstås inte helt självklara, då många texter kan diskuteras utifrån olika frågeställningar och med olika fokus. Här väljer man att ständigt bygga vidare på tidigare kapitel och sätta allt i nya/andra perspektiv. Bokens kapitelindelning ser ut så här:

1. Could I be in a "Matrix" or Computer Simulation?
2. What am I? Free Will and the Nature of Persons.
3. Mind. Natural, Artificial, Hybrid and "Super".
4. Ethical and Political Issues
5. Space and Travel

Varje kapitel rymmer olika sorters texter. Klassiska filosofiska texter blandas med nutida analyser och skönlitterära noveller. De flesta texter finns publicerade även på andra ställen. Till varje kapitel hör även förslag på lämplig science fiction man kan ta del av för att få ämnet illustrerat ytterligare. Det kan gälla filmer, Trek-episoder och böcker. Boken tar upp frågeställningar som ännu känns väldigt uppdaterade. Science fiction är genren "of change", så det kan gå undan. Efter en hastig blinkning kan allt förändras. Vissa saker får förpassas till skräpet, andra kan läggas på hyllan för att vänta på sin tid och ge utrymme åt andra tankar. Och så finns det det vars tid är inne att bli verklighet.

Some of the most lavish science fiction thought experiments are no longer merely fictions
- we see glimpses of them on the technological horizon.

Susan Schneider (ed.), Science Fiction and Philosophy. From Time Travel to Superintelligence, Wiley-Blackwell, 2009

Battlestar Galactica Series Bible

Den 17 december 2003 lanserade Ronald D. Moore en serieguide över hur han då föreställde sig sitt BSG-universum. Miniserien hade redan visats. Allt annat var i skapelseskedet. Som avsnittsförfattare kunde man i denna handledning få nödvändig bakgrundsinformation om huvudkoncept, karaktärers personlighetsdrag och biografier och avgörande händelseförlopp. Saker som publiken ännu inte skulle veta något om, men som var avgörande för att kunna dra alla trådar samman. Jag gick av en händelse in i denna Serie Bible på nätet för några dagar sedan och blev genast nyfiken över vad Moore kunde ha sagt om BSG innan den blev den fantastiska teveserie jag älskar så djupt. I arla morgonstund gömde jag mig i sonens koja [sic!] med denna text, penna och filt i högsta hugg. Här delger jag några av Moores tankar bakom serien i ett första litet inlägg. Jag får säkert skäl att återkomma till den i kommande blogginlägg. Battlestar Galactica Series Bible kan man läsa i sin helhet här!

Hur ser Moore på BSG:s särart och själ? Vad ville Moore med denna serie egentligen? Jag kan inte låta bli att att notera hur Moore verkar ha en något jobbig syn på SF-genren. Han ser den som en "aggressively unrealistic genre" med diverse förekomster av bisarra utomjordingar och overkliga hjältar med hightech-instrument. Moore vill med sin BSG-skapelse bryta mot allt detta genom att introducera [sic!] realism i SF. Han vill att någon som flippar sig in i ett BSG-avsnitt först ska tro sig ha hamnat i en "60 Minutes"-dokumentär. Han kallar sitt BSG-projekt för "Naturlistic Science Fiction". För Moore är detta i första hand en serie om verkliga människor som han vill att man lätt ska kunna identifiera sig med. En allegori för vårt eget nuvarande samhälle:

We want the audience to connect with the characters of Galactica as people. Our characters are not super-heroes. They are not an elite. They are everyday people caught up in a enormous cataclysm and trying to survive it as best they can. They are you and me.

Moore beskriver hur han medvetet vill låta BSG-karaktärerna ha en kultur och en samhällsstruktur som påminner om det moderna USA för att tittarna lättare ska kunna uppslukas av själva dramat. Karaktärerna på Galactica tittar således på teve, använder telefon, kör bil, bor i lägenheter, klär sig i slips... etc. För Moore är karaktärerna, deras relationer och utveckling viktigare än intrigen, något han ser som ett genrebrott. Så som han föreställer sig serien bör den också ge utrymmet att utforska karaktärernas svagheter. De ska inte alltid fatta rätt beslut, de ska inte alltid vara konsekventa, de ska få reagera i affekt. De är människor. I denna mänsklighet ligger också fröet till deras triumfer.

Det finns inte någon superdator ombord på Galactica. Tittaren möter en värld som tvingats bli ganska tekniskt fattig, mer fattig än vad man har potential att vara. På grund av det överhängande hotet från cylonerna har man frivilligt valt att avlägsna all teknologi som kan användas som vapen av cylonerna. I hopp om att slippa virus och överföring av data, så låter man tillvaron på Galactica vara fri från trådlös kommunikation, utan fildelsmöjligheter och nätverkande. Tjockteve och sladdtelefon.

Hos cylonerna är läget motsatsen. Där blomstrar en sofistikerad tekonologi. Moore understryker dock att han önskar cyloner som aldrig ska kunna bryta naturlagarna eller vara intresserade av att skapa supervapen.

Och cylonerna är inte Borg. Och ska aldrig bli Borg. Överhuvudtaget är det viktigt för Moore att distansiera sig från Trek. Han skriver i sin guide hur han vill att seriens intriger och berättelser i första hand ska komma inifrån Galactica och folket. Inte från rymden och utomjordingar. Det känns inte trovärdigt. "Most of the space is empty and there aren't a lot of strange things to bump into". Luft och vatten är sällsynt i rymden, intelligent liv likaså. Rymden bjuder på ett överflöd av tystnad och space.. "Unlike Trek's crowded galaxy filled with multitutde of empires".

Moore menar att han med sin BSG-skapelse kan undgå det han uppfattar som SF-klichéer: Evil Twins, Time Travel, Alien Body Possession, A Planet Whose Culture is Just Like Ours, Adama Meets His Dead Wife on a Planet and Doesn't Want to Leave etc.

It's not sci-fi, but phi-fi

Nya bekantskaper
Det är intressant att studera hur bokslukande själar går tillväga för att göra sig nya författarbekantskaper. Man fastnar lätt i sina kära gamla darlings och undviker aktivt att göra nya bekantskaper. Framförallt gäller det det skönlitterära läsandet. Man läser hellre alla titlar man kan komma över av sina gamla godingar innan man vågar sig på att lägga energi på att införliva några nya författarbekantskaper till författarfamiljen. Att göra sig nya bekantskaper tar tid, men det är spännande och väldigt ofta värt all energi och omsorg!

Sawyer har figurerat på min författare-att-läsa-lista ett tag, men det var först efter Philosophy Now-artikeln (publicerad förra året) som jag bestämde mig för att det på allvar var dags att kasta mig över detta stora namn inom science fiction. Jag var nära på att skriva science fiction-genren, men användande av ”genre” när man talar om science fiction är ifrågasatt, så jag står över just nu, då jag inte tänkt ge något utrymme för definitionsdiskussion. Sawyers titlar verkade så fantastiskt intressanta, helt enkelt. Science fiction och filosofi, en helig kombo. Och han är ju trots allt vinnare av både Hugo- ochNebulapriset.

Philosophy Now-artikeln
I augusti förra året publicerades några artiklar på temat science fiction (det lär finnas ytterligare en Philosophy Now-nummer på SF-tema, men det har några år på nacken och inget jag lyckats komma över), däribland ovannämnda intervju med idéernas man Robert J. Sawyer. Ämnet var inte särskilt förvånande "filosofi och science fiction". I intervjun presenterar man Sawyer som en författare vars skönlitterära verk läses vid filosofiska kurser på universitet världen över. Vilket omfång det skulle kunna vara har jag svårt att svara på. Sawyers egna intresse för filosofi är dock svårt att ta miste på. Sawyer säger följande om kopplingen science fiction - filosofi:

"I've long held that the science-fiction field is misnamed.
It isn't fiction about science; rather it's literature of ideas
- philosophical fiction. That is, it's not sci-fi, but phi-fi!"

Nick DiChario står för frågandet under intervjun och han ställer en fråga utifrån en av mina nya älsklingar - boken "Science Fiction and Philosophy", ed. Susan Schneider (2009). Schneider skriver i inledningskapitlet om hur hon betraktar science fiction som långversioner av filosofiska dilemmor och tankeexperiment. På annan plats i boken skriver Susan Schneider just om Sawyers bok Mindscan.

Vad är science fictions uppdrag egentligen. Robert J. Sawyer menar att science fiction har misslyckats i ett av sina uppdrag:

One of the jobs of science fiction is to provide a smorgasbord of possible futures, but I really think it has largely failed us on this particular question. Current visions, such as the new Battlestar Galactica and the Terminator and the Matrix movies, and the older ones such as D.F. Jones's Colossus (filmed in 1970 as The Forbin Project), all portray us as being doomed, suggesting that humanity can't survive the advent of superior intelligence. What little SF that does have us surviving that advent has us doing so by fundamentally altering who we are, either by uploading our consciousness - thereby giving up physicality, and, indeed, in many cases giving up individuality, too - or by becoming fusions of biology and cybernetics.

[...]

I try to portray a way in which we can survive the coming of superintelligence with our essential humanity and dignity intact. I don't say we will, but we might - and I want to help to provide a roadmap to that future.

Här kan man jämföra med andra beskrivningar av meningen/syftet med science fiction. Robert J. Sawyer nämner i ett inlägg på sin blogg att han deltagit i "general science and science fiction talk" (utan att precisera sig närmare om var detta ägde rum) där han fick chans att ta sig an denna fråga igen . Han menar att science fictions huvudsyfte inte är att förutspå framtiden:

The job is to suggest a smorgasbord of possible futures, so that society may choose the one it wants. The scorecard approach - oh, look, science fiction suggested flying cars; aren't thos SF writers so silly! - does a disservice to the genre, and misrepresents its purpose.

Vidare sammanfattas Sawyers åsikter så här:

Science-fiction writers are able to speculate about future directions for scientific research and explore possible ethical ramifications in ways that working scientists, who are at the mercy of funding bodies, simply can't; wheras controversy is good for fiction, it's bad for continuing to get research grants, and yet the public has a right to know where new developments might lead.

I inledningen till Philosophy Now-intervjun nämns att Sawyers böcker finns översatta på 17 språk. Inte svenska dock. Vi får hoppas att det är en tidsfråga!

Flashforward
Under jullovet såg jag och maken Flashforward då äntligen, denna omtalade serie som bygger på Robert J. Sawyers roman med samma namn (2000). Lämpligt så här i tider då fåglar faller döda från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då. James Callis, denna gudagivna skådespelare. Gaius Baltar och Gabriel McDow – behöver jag säga mer?

Mindscan

Jag fick nyligen chansen att läsa Robert J. Sawyers omtalade Mindscan (2005). En veckas pendlande och så kunde jag stoppa in den utläst i hyllan igen. Vintervädret har drabbat östgötatrafiken hårt. Det betyder många inställda tåg - mycket väntan och mycket tid för läsande för oss resenärer. Sawyers tankeskapelser brukar tilltala mig och detta var inget undantag. Jag gillade den så pass mycket att den är värd ett Sawyer-inriktat inlägg här på bloggen.

Mindscan

Huvudkaraktären heter Jake Sullivan och finns på lite olika nivåer, versioner, tider och platser samtidigt. Åtminstone gör han det så småningom. När läsaren först möter honom så är han bunden vid klassiska kroppsliga begränsningar. Kroppen har hängt med i nästan 45 år och Jake väntar på att en otäck sjukdom kallad Katerinskys syndrom ska bryta ut för att i ett vingslag förvandla honom till ett kolli. Ett genetiskt arv. Ett oundvikligt öde. Eller finns det hopp om alternativa händelseförlopp?

2045. Företaget Immortex kommer till Jake Sullivans undsättning. Deras affärsidé är att kopiera kunders medvetanden och ladda upp dessa till artificiella androidkroppar. Kundens biologiska ursprungsversion slutar inte sitt liv i och med detta, utan båda versionerna kan leva parallellt. Den artificiella kroppen kan uppdateras och förbättras vartefter teknik och forskning utvecklas och leva, om inte för evigt så i alla fall utan någon fast främre gräns. En kropp som lanseras som "infinitely maintainable, infinitely repairable, and infinitely upgradeable". Den biologiska kroppen följer vanligt biologiskt livsmönster. Immortex har ett särskilt program för kundernas ursprungsversior. De erbjuds njutbara livsavslut på månen, en plats man kallar High Eden. Hur detta mer exakt gestaltar sig ägnar Robert J. Sawyer något för lite uppmärksamhet, i mitt tycke. Mindscan-versionen tar över det jordiska livet. Boende, familj, vänner och karriär. Och husdjur, som i Jake Sullivans fall. Den artificiella kroppen går förstås att justera till enligt önskemål. Den kan göras något starkare och yngre. Och färgblindhet kan man hoppa över. Man behöver inte längre äta, skita eller sova. Jake beskriver sin nya kropp så här:

Now that I have a new body. I don't miss sweating, or sneezing, or being tired, or being hungry. I don't miss stubbed toes, or sunburns, or runny noses, or headaches. I

don't miss the pain in my left ankle, or diarrhea, or dandruff, or charley horses, or needing to pee so bad it hurts. And I don't miss having to shave or cut my nails or put on deodorant. I don't miss paper cuts, or farting, or pimples, or having a stiff neck. [...]

Are there things I do miss? Of course. All of my favorite foods - Jalapeño peppers

and popcorn and Jell-O and stringy cheese on pizza. I miss the way I use to feel after a really good yawn, or the invigorating sensation of splashing cold water on my face. I miss being ticklish a

nd the feeling of silk and laughing so hard it's actually painful.

But those things aren't gone for good. A decade or two from now, the technology will exist to give me all those sensations again. I can wait. I can wait forever.

Versionerna bör inte ha någon kontakt med varandra. I samband med kopiering - och överföring av medvetandemönster till androidkroppen - så upphör originalpersonen att finnas som laglig person. Månen är som hittad för det.

Personen Jake Sullivan hade tidigare valt att inte binda sig. Hans sjukdom motiverade till det. I sin kärnfriska androidkropp blir läget ett annat. Han vågar utan problem investera i kärleken. Han skaffar en flickvän - en annan mindscan: Karen Bessarian. Hennes androidkropp är runt 30. Första gången de möttes var på ett informationsmöte hos Immortex. Jake Sullivan stod då inför Karens biologiska originalversion. 88 år gammal.

Jake och Karens liv genomgår drastiska förändringar efter uppladdningen kan man väl sammanfatta det. Det gäller samtliga versioner. Vi läsare har förmånen att följa alla parallellt. Livet på månen har sina utmaningar (åtminstone för Jake och personerna runt honom) och som mindscan är det inte helt oproblematiskt att ta vid där originalversionerna lämnade. De anhöriga är i många fall avståndstagande och skeptiska inför deras val och inför vad de blivit.

Jakes mamma reagerar så här:

"This is just like what you - the real you - do with Clamhead when you're out of town. You have the damed robotkitchen feed her. And now, here you come, a walking, talking robotkitchen, here in place of the real you, doing the duties the real you should be doing."
"Mom, please..."
She shook her head at the reflection of me. "You don't have to come here again."

Karens son Tyler för historien vidare till domstolen... När Karen dör på månen (en information han egentligen inte ska känna till, men som läcker ut av misstag...) så är hans mamma död för honom. Android-Karen ska inte få ta över hennes liv, hennes pengar, hennes goda författarrykte. För honom är det hela slut. Android-Karen uppfattar han så här:

[Because] she's, at best, a copy of some aspects of my mother. There is no continuity of personhood. My mother was born a flesh-and-blood human being. Granted, at som point, a scan of her brain was made, and this . . . this thing . . . was created from it. But my flesh-and-blood mother did not cease to exist the moment the scanning was done; it's not as if the copy picked up where the original left off. Rather, my flesh-and-blood mother flew on a space-plane to Low Earth Orbit, then took a spaceship to the moon, and settled in at a retirement colony on Lunar Farside. All of that happned to my mother after this copy was made, and this copy has no recollection of any of that. Even if we grant that the copy is identical in every material way with my mother - and I don't grant that, not for a second - they have had divergent experiences. This copy is no more my mother than my mother's identical twin sister, if she'd had one, would be my mother.

Läsaren får tillbringa mycket tid i domstolen. Och jag älskar det. Anklagare och försvarsadvokat tydliggör olika perspektiv och frågeställningar för läsaren. Vad är jaget? Var finns personligheten någonstans? Medvetandet? Finns det någon själ? Och i så fall var? Kan man vara två versioner av sig själv samtidigt? Och vilka rättigheter har man i så fall? Hur ska vi förhålla oss till cyborgs i framtiden? Vilken status skulle dessa kunna ha? Vem är ansvarig i boken? Immortex? Karen? Jake? Helskyldig? Delskyldig? Skyldig till vad?

Läsaren får bolla sina egna värderingar här mot avgränsningsfall om abort och personstatus. Var finns riskerna? Var finns möjligheterna? Jag finner mig fundera vidare kring de transhumanistiska framtidsdrömmarna och över medvetande och p-zombie (här har David J. Chalmers sammanställt en uppsjö texter på ämnet). Sawyer hänvisar vidare till bland annat Kurzweil och Dennett, direkt i texten, men också en lista på slutet - för den som känner sig hågad att veta mer.

Slutet är oväntat. Det är inte filosofiskt resonerande som domstolsdiskussionerna, utan inriktar sig mer på att droppa något som innebär helt andra dimensioner till denna historia. Man får inte alla svar, man får nya frågor. Läsaren stänger igen boken med känsla av fascination. Sense of wonder...

Om Jake och Karen är personer hur ska Jake och Karen kunna förmedla det till omgivningen? Hur ska de kunna bevisa att de faktiskt tänker? Den frågan ställer sig Gabriel McKee i sin bok "The Gospel According to Science fiction" (2007). Han tillägnar några sidor av sin bok åt just Mindscan (och även andra verk av Sawyer). Det enda sättet vi kan avgöra om någon annan tänker är genom att interagera med denna andra person. Detsamma gäller artificiell intelligens. McKee går igenom grunderna för Turingtestet för den oinsatte och nämner i sin text att Turing själv ansåg frågan om man verkligen tänkte eller inte var omöjlig att besvara. Agerar någon som om man var medveten och tänkande borde det därför gälla att man bemöts och behandlas som om man var en person. Bokens Jake-personer - både den organiska och Mindscan-Jake - berättar sina erfarenheter utifrån första-person-perspektiv. Gabriel McKee lyfter fram det speciellt i sin analys och gör oss medvetna om att det är något vi i verkligheten aldrig skulle kunna uppleva.

I en av domstolsscenerna så beskrivs mindscans som "philosophical zombies". Där det ser ut som de tänker, agerar, fungerar som intelligenta komplexa människor. Men egentligen finns det ingen därinne, det är ingen hemma. De är zombies. Under ett annat utfrågningstillfälle kallas en expert om medvetande in i rättsalen, Dr Poe. Dr Poe är kristen och tror på själens existens. Han får därför frågan: "Dr. Poe, how can you tell that Ms. Bessarian doesn't have a soul? What test can you conduct to demonstrate that you do have a soul and she does not?" Svaret blir då förstås: "There is no such test."

Dystopia

Jag läser regelbundet inlägg i det svenska blogghavet, så där som folk gör mest. Bloggaholic. Ofta kräver det jag läst också en stunds efterarbete. Jag förfasar mig, ilsknar till eller blir alldeles full i skratt - och måste sedan få ut allt ur systemet. I ett diskussionsforum, vid matbordet med herr C eller en filosofisk utläggning i dagboken. För att hålla mig vid mina sinnen. Det finns så mycket dumhet därute, dumhet som normaliseras och smittar som laviner! Vi länkar till varandra och upprepar varandras dumheter. Jag undrar när herr Gud kommer att stanna bandet och avslöja att allt bara var ett skämt. Känner mig här hågad att kasta ner ett litet ämnesrelaterat filmtips: Idiocracy.

Trevliga läskapitel här på nätet finns dock. Betydligt fler än jag låter påskina. Låt mig nämna ett i raden. För några dagar sedan gick jag in i en trivsam läsutmaning på nätet. Dystopia. Dystopier låter väl som väl valt tema för en allergisk sommar? Med en underskön blomsterprakt mitt utanför fönsterrutan brukar de dystopiska stämningarna kännas något mer nära och lätta att leva sig in i. Då när allt är som vackrast brukar jag få bita i min kudde för att inte skrika.

Då jag precis ägnat tid tillsammans med Ursula le Guins Shevek (Originaltitel - The Dipossesed. På originalutgåvan lär det ha stått "The magnificent epic of an ambiguous utopia!" som underrubrik.) - som för övrigt är en alldeles underbar bok - så kändes den rena dystopin nu som nästa naturliga steg. Jag tänkte därför deltaga i denna läsutmaning, på mitt eget lilla vis. Jag är inte helt grön på ämnet dystopier. Ämnet är ju väldigt cedvenskt, så det förvånar säkert ingen. Många av de föreslagna titlarna har jag redan läst. Nu är ju inte det i sig ett hinder, då jag finner viss tillfredsställelse i att läsa om titlar jag tycker om, men jag tänkte göra en cedvenanpassad lista så att det kan bjudas på lite nya marker även för mig.

Först ut är en helt ny bekantskap: "Toffs bok - med kommentarer av Muham Bentson" av Kalle Dixelius. En svensk dystopi från 2009. Under min senaste boklåderunda följde boken med hem, helt oberoende denna läsutmaning. Den bara ville med hem, helt enkelt. Jag hann läsa några sidor på bussen hem . Det gav mersmak. Jag har höga förhoppningar om fortsättningen och försöker nu hålla mig undan recensioner och andras åsikter en stund. Först ska jag bilda mig min egen uppfattning.

Andra titlar jag nu tänkte passa på att läsa skulle kunna vara:

• Metro 2033 – den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij
• Dominion av S.M. Stirling
• Kall feber av Jerker Virdborg
• Parable of the Sower av Octavia Butler

TR2N

En Tron 2 är på gång. Kan ni tänka er? Med Jeff Bridges, om allt går enligt plan. Arbetsnamnet sägs vara TR2N, något alla gamla Tron-fans inte är helförtjusta i. Nyheten om detta nådde mig så sent som igår. I glädjeyran tog jag ner ettan, denna sanna nördklassiker, ur dvd-hyllan och lät mig vaggas till sömns av varm, nostalgisk känsla. Man får snällt vänta till 2011 på denna efterlängtade sequel. Intet är som väntans tider...?

Master Control Program:
There's a 68.71% chance you're right.

I want to believe

Häromveckan läste jag ut Erik Bengtsons roman "Amish", en bok som kom ut i våras på Libris förlag. Boken handlar om den amerikanske busschauffören Paul Morton och hans möte med Amishkulturen. Paul Morton har flytt storstadsvåld och stress och flyttat ut till det idylliska Cecil County i Maryland, där han vanligtvis avnjuter en lugn och harmonisk tillvaro. Den första kontakten med Amish är dock av det dramatiska slaget. Morton sitter bakom ratten i sin skolbuss och filosoferar. Sikten skyms då för några korta ögonblick och Morton lyckas med konststycket att köra in i en hästdragen vagn som han något förvånande möter i trakterna kring Cecil County. Blotta åsynen av hästkärran får Paul Morton att höja på ögonbrynen. I kärran sitter nämligen en man som han identifierar som Amish. Det förbryllar Morton. Inte bor det väl några Amish i hans trakter, i Maryland?

Den påkörda vagnen blir illa tilltygad och en häst springer stressad iväg en bit längs med vägen innan den lugnar ner sig. Vagnens ägare verkar dock pigg och alert. När Paul Morton, efter mycket vånda och tankearbete, vågar sig på att hoppa ur sin buss för att be om ursäkt och ställa allt tillrätta möts han av allt annat än anklagelser. Tvärtom är det vagnsägaren som tar på sig skulden, ber om förlåtelse för bristande uppmärksamhet och bjuder Morton på sin omtanke. Ja, vagnsägaren ser denna olycka rentav som en värdefull tillrättavisning från Gud.

På detta sätt möter Paul Morton Eli Eisher, en utesluten Amish, som ensam just ska till att flytta från Pennsylvania till Maryland. Läsaren får så småningom reda på Eishers livshistoria och vad som för honom till dessa trakter, men just där och då, vid den påkörda vagnen, så står de flesta frågor fortfarande obesvarade. Eisher och Morton kommer att mötas många gånger. Mortons nyfikenhet leder honom inte bara till att lära känna mannen Eli Eisher, utan den driver honom också att lära känna den Amishkultur Eisher kommer ifrån. Morton - och bokens läsare - lär sig så småningom till vilken grad Amishkulturen skiljer sig från det man är van vid. En del skillnader tycks vara beständiga, orubbliga barriärer.

Även om boken har många skönlitterära brister (något som många recensenter tagit fasta vid), så berikar den läsaren på många sätt. Författaren, Erik Bengtsson, har samlat på sig gedigna kunskaper om Amishlivet, inte minst genom sina egna personliga möten och kontakter med Amish. Bengtson strösslar generöst med dessa hela boken igenom. Även för oss som redan har vissa bokkunskaper på ämnet kan boken vara kunskapsmässigt värdefull. Den innehåller många detaljer som endast är givna för den kärleksfulle besökaren - något som Erik Bengtson tydligt varit.

Det som slår mig under läsandets gång är hur väl kärleken till Amish tränger igenom varje liten formulering. När Bengtson beskriver Amish gör han det med stor värme och välvilja, även genom dem passager där huvudpersonen ställer sig tveksam inför det han möter. Det är en kärlek som på intet sätt är lättköpt, en passion som också måste innebära stor smärta. Paul Morton tycker mycket om Amish, vill gärna underlätta livet för dem, identifiera sig med och umgås med dem. Så småningom inser han dock att detta skulle kräva av honom att han själv blev Amish, något som kräver långt bortom att byta hobby eller politisk färg. Den insikten tvingar honom också att vid sidan av sin kärlek meditera på utanförskapet. Ett utanförskap han av naturen är tvingad att acceptera... och som gör mycket ont. Detsamma gäller också Eli Eisher, som trots att han är utesluten alltjämt betraktar sig som Amish. Han väljer inte att bli inkluderad någon annanstans. Istället erkänner han sig som Amish, trots att det i hans uteslutna situation kräver väldigt mycket.

Under resans gång söker och längtar Morton efter en bestående sinnesfrid. Det var det som förde honom bort från Baltimore till Maryland. Kanske är det också det som driver honom till Amish. Om han någonsin finner den bestående sinnesfriden? Ja, den frågan får varje läsare själv ställa sig.

Personligen känner jag igen mig alltför väl både i den kärlek och i det utanförskap som beskrivs i boken (om vi nu bortser från att det där appliceras på just Amish. Perspektiven här är större.). Viljan att tro och att tillhöra är en väldigt påtaglig och levande del av mig. En del av mig jag stundtals försöker att ignorera och "slå av". Den kräver så mycket uppmärksamhet och kraft från mig. Ibland inger den mig med hopp, men allt som oftast gör den mig modfälld och sorgsen. När jag ärligt konfronterar eventuell tro i mitt liv tvingas jag nämligen inse att jag alltid drar nitlott på trons område. Tron lyser alltid med sin frånvaro, även om min brinnande vilja att tro ibland lurar mig att anta att det också finns en sann bekännelse där i mitt liv.

Jag måste ju förstås unna mig lite sci fi-referenser även i ett Amish-inlägg. Amish hör inte till vanligheterna i science fiction-världen, men självklart finns det några guldkorn att snoka reda på för den som så önskar. Science fiction är, inte att förglömma, den viktigaste och bästa genren av dem alla. Full av framtidsdrömmar - av positiv och negativ art - och utmaningar för tanke och sinne. I dessa dagar då svensk media just droppat nyheten att Asimovs Stiftelseböcker är på väg att bli film, så måste jag förstås nämna bondefolket Hamish på Trantor. Annars kan jag förstås inte låta bli att hänvisa till avsnittet "Float like a butterfly" i första säsongen av Roddenberrys serie Earth: Final Conflict. Roddenberry har ju en särskild plats i mitt trekkiga hjärta.

Här är en intressant länk på ämnet Amish i Science Fiction-världen.