Nu är ledigheten slut. I onsdags befann jag mig åter i de välbekanta skollokalerna. Utan elever dock. Eleverna träder inte in i vårt heliga lärdoms- och folkbildningscentrum förrän måndagen den 25 augusti. 13.00 i aulan ska läsåret invigas! Inflyttningar i internatsbyggnaderna kan ske någon dag dessförinnan, så snart är det dags för lite liv och rörelse igen. Snart möts vi av nyfikna och förväntansfulla ansikten när vi kommer till jobbet. Några kommer säkert, i vanlig ordning, lyckas gå vilse i vår lilla skola och försynt fråga efter vägen till matsal, bibliotek, datorsal och sällskapsrum. Nervösa och oroliga föräldrar brukar finnas på plats vid inflyttningen. Deras barn är för det mesta att betrakta som vuxna, men föräldrars omsorger och kärlek tar förstås inte abrupt slut när barnen uppnått viss ålder. Det vore en absurd tanke. Skolan blir en plats för möten och nya vändningar i livet, men också för separation och avslut.
Nu är allt dock väldigt tyst och tomt på Lunnevad. Nästan spöklikt öde står korridorer och lärosalar. Mitt lärarlag surrar förstås på som vanligt, dryftar pedagogiska frågor, planerar praktiska detaljer, lägger nytt schema och håller lika hårt på kafferasterna som alltid. Som om tiden stått stilla. Vår bibliotekarie är också på plats. Hon pysslar och sprider boktrivsel i sitt heliga bokrum och lockar oss till kultursamtal och berättelser. Vaktmästarna jobbar med t
rädgård och lokaler. I år har de sluppit ta hand om gräsklippningen. Det står våra tre, ytterst kära, gräsklipparrobotar för. De är ganska söta där de planlöst går omkring och äter gräs. Gräsmattorna är ständigt klippta och fina nu. Jag skådade skolans två ekorrar häromdagen när jag väntade på skolbussen. En skolbuss som känns väldigt tom dessa dagar. Städ- och matsalspersonal kommer först nästa vecka. Frysen i matsalsköket har dött efter ett aggressivt åskväder, så mycket mat har tyvärr fått slängas. Matpersonalen välkomnas således av slitgöra och stress nästa vecka. Vi får bjuda dem ett extra leende. Vissa telefoner sägs också vara döda på grund av åskhärjningar. Folket ute på expeditionen ser man inte mycket av, men aktiviteten där har varit i full gång hela sommaren. Några lär finnas på plats, andra har semester. Nästa vecka anordnas det dessutom en resa till Helsingfors. Syftet är att planera inför kommande utbyte mellan skolorna. Även en dansk skola ska medverka i detta. Jag håller alla mina tummar om att detta ska slå väl ut!
Det är svårt att veta sin uppgift när man endast arbetar en snabbis sådär vid skolstarten. Jag känner mig som om jag är där blott som observatör på gästvisit. Jag får träda tillbaka och låta andras visioner och önskemål komma i första rummet. Mina arbetsuppgifter detta läsår kommer att vara minimala (och inskränkas till vårterminen, förutom just nu i uppstarten då). En del av mig är lite avis på mina kollegor som får finnas till hands för eleverna hela året. Skolstartens pirr och nyfikenhet är fantastiska känslor som jag så gärna vill ta del av. Att bjuda på sig själv och ge vidare av kunskaper, frågeställningar, kunskapslust, inlärningsstrategier och egna bildningsäventyr - ja, jag kommer att sakna det. Några elever fortsätter med ett andra och ett tredje år. Jag hade velat följa dessa fina själar och ser hur de utvecklas detta år. Jag har dock tur som får glädjen att hälsa dem välkomna tillbaka och bjuda på lite uppmuntran! Den oundvikliga stressen, administrativa plikter och känslan av otillräcklighet är saker jag gärna tar paus ifrån. Även dessa komponenter är del av lärares vardag. Jag invigde denna min korta arbetsperiod med en promenad i Lunnevadskogarna. Även det kommer jag att sakna - de avstressande skogsvandringarna.
Med allt detta sagt, så är jag ändå hjärtans glad inför det nya kapitel jag står inför - moderskap och familjebyggande. Jag längtar så mycket efter att få hålla vårt lilla barn i mina armar och få finnas till hands för vår nya familjemedlem. Vi känner ju redan varandra, barnet och jag. Lillkrabaten upplever minsta känsloförändring som sker i mig, varje liten kroppsrörelse jag gör, känner redan igen min röst, vet allt om vilka sånger jag gnolar på och får ta del av den näring jag kastar i mig. Antagligen gillar krabaten spiskummin :-) Det gör ont i mig när jag läser hur människor tycks se sina barn mest som roliga statusförhöjande accessoarer och kul så länge de hör till den önskade framtoningen och imagen. Eller hur människor, trots att de valt att sätta barn till världen, kommer på att de hellre vill prioritera sin karriär och sitt självförverkligande och ser barnen mest som hinder för det de "egentligen" vill göra. Familjebygge och karriärsbygge är inte samma sak. Ibland går dessa alldeles ypperligt att kombinera, ibland inte. Lite beroende på vad man arbetar med och vad man uppfattar som "karriär" och inte. När man väljer att bilda familj så är man ju del av ett nytt projekt, ett projekt som alltid måste få komma först. Det kräver ofta en lite annan arbetssituation. Allting blir aldrig riktigt som det var innan man blev föräldrar. Vägrar man att acceptera att man nu oftare måste kompromissa, så bör man kanske avstå från (eller åtminstone vänta en stund) att sätta barn till världen. Eller vänta på ett bättre tillfälle att prioritera karriären. Föräldraskap ser inte likadant ut hela tiden. När jag ser tillbaka på hur mina föräldrar lyckades lägga grunden till en väl sammansvetsad, trygg och lycklig familj inser jag vilken viljestyrka och pusslande det måste ha inneburit från deras sida. Även om båda mina föräldrar haft jobb som möjliggjort någon slags självförverkligande och karriär, så inser jag att de också fick försaka saker för att uppnå denna "familjevinst" och familjelycka.
