Häromveckan läste jag ut
Erik Bengtsons roman "Amish", en bok som kom ut i våras på Libris förlag. Boken handlar om den amerikanske busschauffören Paul Morton och hans möte med Amishkulturen. Paul Morton har flytt storstadsvåld och stress och flyttat ut till det idylliska Cecil County i Maryland, där han vanligtvis avnjuter en lugn och harmonisk tillvaro. Den första kontakten med Amish är dock av det dramatiska slaget. Morton sitter bakom ratten i sin skolbuss och filosoferar. Sikten skyms då för några korta ögonblick och Morton lyckas med konststycket att köra in i en
hästdragen vagn som han något förvånande möter i trakterna kring Cecil County. Blotta åsynen av hästkärran får Paul Morton att höja på ögonbrynen. I kärran sitter nämligen en man som han identifierar som Amish. Det förbryllar Morton. Inte bor det väl några Amish i hans trakter, i Maryland?
Den påkörda vagnen blir illa tilltygad och en häst springer stressad iväg en bit längs med vägen innan den lugnar ner sig. Vagnens ägare verkar dock pigg och alert. När Paul Morton, efter mycket vånda och tankearbete, vågar sig på att hoppa ur sin buss för att be om ursäkt och ställa allt tillrätta möts han av allt annat än anklagelser. Tvärtom är det vagnsägaren som tar på sig skulden, ber om förlåtelse för bristande uppmärksamhet och bjuder Morton på sin omtanke. Ja, vagnsägaren ser denna olycka rentav som en värdefull tillrättavisning från Gud.
På detta sätt möter Paul Morton Eli Eisher, en utesluten Amish, som ensam just ska till att flytta från Pennsylvania till Maryland. Läsaren får så småningom reda på Eishers livshistoria och vad som för honom till dessa trakter, men just där och då, vid den påkörda vagnen, så står de flesta frågor fortfarande obesvarade. Eisher och Morton kommer att mötas många gånger. Mortons nyfikenhet leder honom inte bara till att lära känna mannen Eli Eisher, utan den driver honom också att lära känna den Amishkultur Eisher kommer ifrån. Morton - och bokens läsare - lär sig så småningom till vilken grad Amishkulturen skiljer sig från det man är van vid. En del skillnader tycks vara beständiga, orubbliga barriärer.
Även om boken har många skönlitterära brister (något som många recensenter tagit fasta vid), så berikar den läsaren på många sätt. Författaren, Erik Bengtsson, har samlat på sig gedigna kunskaper om Amishlivet, inte minst genom sina egna personliga möten och kontakter med Amish. Bengtson strösslar generöst med dessa hela boken igenom. Även för oss som redan har vissa bokkunskaper på ämnet kan boken vara kunskapsmässigt värdefull. Den innehåller många detaljer som endast är givna för den kärleksfulle besökaren - något som Erik Bengtson tydligt varit.
Det som slår mig under läsandets gång är hur väl kärleken till Amish tränger igenom varje liten formulering. När Bengtson beskriver Amish gör han det med stor värme och välvilja, även genom dem passager där huvudpersonen ställer sig tveksam inför det han möter. Det är en kärlek som på intet sätt är lättköpt, en passion som också måste innebära stor smärta. Paul Morton tycker mycket om Amish, vill gärna underlätta livet för dem, identifiera sig med och umgås med dem. Så småningom inser han dock att detta skulle kräva av honom att han själv blev Amish, något som kräver långt bortom att byta hobby eller politisk färg. Den insikten tvingar honom också att vid sidan av sin kärlek meditera på utanförskapet. Ett utanförskap han av naturen är tvingad att acceptera... och som gör mycket ont. Detsamma gäller också Eli Eisher, som trots att han är utesluten alltjämt betraktar sig som Amish. Han väljer inte att bli inkluderad någon annanstans. Istället erkänner han sig som Amish, trots att det i hans uteslutna situation kräver väldigt mycket.
Under resans gång söker och längtar Morton efter en bestående sinnesfrid. Det var det som förde honom bort från Baltimore till Maryland. Kanske är det också det som driver honom till Amish. Om han någonsin finner den bestående sinnesfriden? Ja, den frågan får varje läsare själv ställa sig.
Personligen känner jag igen mig alltför väl både i den kärlek och i det utanförskap som beskrivs i boken (om vi nu bortser från att det där appliceras på just Amish. Perspektiven här är större.). Viljan att tro och att tillhöra är en väldigt påtaglig och levande del av mig. En del av mig jag stundtals försöker att ignorera och "slå av". Den kräver så mycket uppmärksamhet och kraft från mig. Ibland inger den mig med hopp, men allt som oftast gör den mig modfälld och sorgsen. När jag ärligt konfronterar eventuell tro i mitt liv tvingas jag nämligen inse att jag alltid drar nitlott på trons område. Tron lyser alltid med sin frånvaro, även om min brinnande vilja att tro ibland lurar mig att anta att det också finns en sann bekännelse där i mitt liv.
Jag måste ju förstås unna mig lite sci fi-referenser även i ett Amish
-inlägg. Amish hör inte till vanligheterna i science fiction-världen, men självklart finns det några guldkorn att snoka reda på för den som så önskar. Science fiction är, inte att förglömma, den viktigaste och bästa genren av dem alla. Full av framtidsdrömmar - av positiv och negativ art - och utmaningar för tanke och sinne. I dessa dagar då svensk media just droppat nyheten att
Asimovs Stiftelseböcker är på väg att bli
film, så måste jag förstås nämna bondefolket Hamish på Trantor. Annars kan jag förstås inte låta bli att hänvisa till avsnittet
"Float like a butterfly" i första säsongen av
Roddenberrys serie
Earth: Final Conflict. Roddenberry har ju en särskild plats i mitt trekkiga hjärta.
Här är en intressant länk på ämnet
Amish i Science Fiction-världen.
ns dock. Betydligt fler än jag låter påskina. Låt mig nämna ett i raden. För några dagar sedan gick jag in i en trivsam läsutmaning på nätet. Dystopia. Dystopier låter väl som väl valt tema för en allergisk sommar? Med en underskön blomsterprakt mitt utanför fönsterrutan brukar de dystopiska stämningarna kännas något mer nära och lätta att leva sig in i. Då när allt är som vackrast brukar jag få bita i min kudde för att inte skrika.
