Väl hundra vita kyrktorn... del 2

Östergötlands kyrkoutbud är enormt. När jag och maken förra veckan gjorde vår lilla kyrkexpedition så resulterade det därför i åtskilliga välfyllda timmar på temat. Örberga kyrka var ett av många självklara stopp under vår resa. Kyrkan ligger bara några kilometer väst om mitt älskade Vadstena, så jag fick även glädjen att ta mig in till Vadstenas kullerstenar en sväng - men det är en helt annan historia. Örberga kyrka är byggd i kalksten. De äldsta delarna av kyrkan tros ha tillkommit under tidigt 1100-tal. Det finns det som tyder på att det först legat en träkyrka på platsen. Åldersbestämningen av kyrkan har gjorts genom åldersringsdatering. Enligt denna metod tror man att virket till södra torntrappan kan ha fällts under vintern 1116-1117 - och torntrappebygget kan ha kommit igång strax därefter får man förmoda.

Kyrkans torn hör till sevärdheterna och brukar alltid omnämnas alldeles särskilt. Det observanta ögat ser förstås dess två bevarade, utanpåliggande trapptorn. Detta hör verkligen till ovanligheterna. För att hitta något liknande får man ta sig till Husaby kyrka i Västergötland. Det ursprungliga tornet fick renoveras efter ett blixtnedslag 1750, men mycket är kvar i sitt ursprungliga skick. Kyrkans huvudingång finns sedan 1816 i väster. Tidigare låg den i södra långhuset. Den gamla igensatta porten har rekonstruerats, vilket underlättar för den som vill konretisera det historiska skedet för sitt inre öga.

Kyrkans korsformade kor kan också vara värt en rad här i min blogg. Det ursprungliga romanska koret revs till fördel för detta. Det nya gotiska koret tros ha tillkommit under 1200-talets mitt. Korsformen var tämligen ovanlig i de medeltida kyrkorna (inte minst i sockenkyrkorna!). I vårt vackra Östergötland kan man dock hitta ytterligare ett korsformat kor i samma härad - i Rogslösa kyrka. Rogslösa ligger bara en kort bilresa söderut. Östergötlands kyrkor har växt fram som svampar ur marken...

Även Örberga kyrka hör till de östgötayrkor som välsignats med kalkmålningar från 1400-talet. Huvuddelen av kyrkans målningar har man tillskrivit Risingemästaren (som inte helt förvånande är mest känd för målningarna i just Risinge gamla kyrka). Under 1880-talet drev man igång viss renovering av de kalkmålningar vi idag kan se i mittvalvet. Konstnären Jakob Silvén sägs ha stått för renoveringsarbetet, ett arbete som huvudsakligen bestod i nymålning. Övriga målningar kom att rengöras och renoveras först på 1900-talet. Någon nymålning skedde dock inte, vilket gör att dessa är kvar i ganska blekt och fragmentariskt skick.

Risingemästaren arbetade mycket med "bildmedaljonger" i sitt bildberättande. Många medaljonger i Örberga ägnas gammaltestamentlig historia. I flera medaljonger skildras skapelsen, paradiset och syndafallet. Berättelserna sköljer över kyrkobesökaren. Det stängda paradiset har, intressant nog, här fått avbildas som en borg. Man kan också se hur kläder kommer till Adam och Eva från himlen. Tiden efter den paradisiska tillvaron ägnar Adam, om vi avläser Risingemästarens bilder, åt att gräva och Eva åt att spinna. Andra gammaltestamentliga gestalter som ägnas plats där bland kalkmålningarna är bland annat Kain, Abel, Noa, Simson, Jakob och Esau. Och så en hel hög med profeter. Annars kryllar kyrktaket av helgon med tillhörande attribut. Har man dålig koll på attributens värld så har man viss hjälp av de språkband som hör samman med medaljongerna. Tyvärr kan dessa vara aningen svårlästa på sina ställen. Med lite kunskap i bagaget och en dos rationellt tänkande kan man dock ganska snart räkna ut vilka som har förärats platser där bland målningarna. Ge inte upp! De målningar som beskriver Jesu födelse, mötet mellan Elisabeth och Maria och den stekta tuppen på Herodes bord brukar inte tillskrivas Risingemästaren. Dessa är tillkomna något senare - troligen målade under 1400-talets senare hälft.

Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt

Nu har jag endast två ynka dagar kvar på min semester. På onsdag 09.00 börjar plikterna igen. Några veckor av arbete ska jag hinna med innan mammaledigheten gör sitt inträde var det tänkt. Vi får väl se när Jr. har tänkt att titta ut ur magen. Jag njuter lite extra av denna långsamma, pliktlösa morgon med vetskapen om att ledighetseran snart är slut. Jag kastar mig över nätnyheter och P1-sändningar till min frukost och inser hur starkt denna tradition lever kvar alltsedan barnsben. Under min barndoms somrar vaknade jag upp till en dukad frukostbuffé, dagens morgontidning och samhällsanalys och debatt i P1-morgon. Eller Godmorgon, världen, om det var söndag. Och så lyssnade man förstås på sommarlovsteatern. Antingen satt vi i husets inbjudande kök med köksdörren öppen ut till sommarprakten eller ute i sommarstugans vackra trädgård, där under den vita, doftande jasminen.

Jag och maken har ägnat delar av vår gemensamma semester åt östgötahistoria. Förra veckan stod kyrkor på agendan. Det är lite knepigare att företa sig dylika utflyktsresor 2008 än för en sisådär 15-20 år sedan. Man kan inte ta något förgivet, utan bör ha några B- och C-planer i bagaget. Ofta möts man av stängda dörrar idag och många får snopet ta och hoppa in i sina bilar igen och vända om. Detta är en effekt av dagens kyrkstölder och vandalism. Ett sorgligt faktum. Jag och maken har dock haft tur på våra kyrkoutflykter. Vi har endast stött på två helt stängda kyrkportar (tillfällen då min make och jag menande stämt in i gemensamt gnolande på den fantastiska låten Ullared ), varav det egentligen bara var ett besöksmål där den stängda dörren förvånade oss. Ledbergs kyrka närmare bestämt, en historiskt mycket intressant kyrka, som man hittar i trakterna vid Kaga och Vreta kloster. Jag och maken kunde i alla fall besöka Ledbergs kulle och studera Ledbergsstenen, så helt fruktlöst kändes alls inte besöket. Ledbergsstenen tros vara från 1000-talet och bjuder på hela tre sidor av bildristningar. Vad den föreställer vet man inte med säkerhet, men teorin om att man skådar in i Ragnaröksdramat känns knappast långsökt. På framsidan ser man tydligt ett skepp. Kan det vara Nagelfar månntro? På baksidan av stenen brukar det sägas att man kan se hur Oden faller för Fenrisulvens attack. Tors hammare sägs figurera på den tredje ristningssidan. Länge var stenen inmurad i kyrkväggen, men var den stod ursprungligen vet man inte. Dessa platser där hedendom och kristendom möter varandra är spännande.

Vårt första besöksstopp dessa dagar var annars Ask kyrka, en av tre bevarade östtornskyrkor i Östergötland. Ask kyrka ligger nära Motala, ute på slätten, söder om sjön Boren. Kyrkan är byggd i kalksten. Stenmästaren och arkitekten Othelric (mest känd för bygget av Lunds domkyrka och Skälvums kyrka) kan eventuellt ligga bakom kyrkbygget. Kyrkans kalkmålningar tar besökaren med storm. Dessa tillkom under 1400-talet och har tillskrivits mästaren Amund, som satt sin prägel på många kyrkor i Götaland. På långhusets östra valv kan man ana ett litet "a". Kan det syfta på Amund månntro? Amund följer i samma tradition som den stora Risingemästaren (ornamentinramade medaljonger bland annat), men lät sig också inspireras av bokillustrationer och samtida träsnitt. Hans fullständiga namn lär ha varit Amund Nilsson.

Målningarna i Ask åskådliggör framför allt trosbekännelsen och olika bibliska berättelser, men även helgonlegender återberättas på kyrkans väggar. Bilderna var länge ett viktigt pedagogiskt inslag i kyrkans undervisning. Icke-läskunniga skulle alla kunna ta till sig bibelns och kyrkans budskap på detta sätt. Över altaret hittar man en illa medfaren målning av treenigheten. Gud Fader bär den korsfäste Sonen i sina armar. Det sägs att det även funnits en duva på denna bild, som symbol för den Helige Ande. Tyvärr lyser han idag med sin frånvaro. Treenighetsbilden omges av symboler för evangelisterna Markus (ett lejon) och Lukas (en oxe). Jungfru Maria och Johannes Döparen figurerar också i denna del av kyrkan. Dessa har avbildats som förbedjare för mänskligheten. Även evangelisterna Johannes och Matteus finns att finna bland kalkmålningarna, även om dessa är en bit bort. Dessa har dock lite slarvigt hänvisats till samma symbol, ängeln. Enligt klassisk tradition brukar annars Johannes symbol vara en örn. För att lättare minnas vilken symbol som hör till vilken evangelist hänvisar jag till mina kära föräldrars minnesramsa: Le-mar-äng-matt-o-l-ö-j

Dödssynder och dygder har ofta avbildats inom konsten. Även Ask bjuder på lite av den varan. Högmodet symboliseras av en påfågel och okyskheten av en tupp. En bild föreställer en man ridande på en åsna. Han håller i en bok, som han inte gitter läsa i. Detta ska symbolisera lättjan. Som bokälskare kan jag förstås inte tycka annat än att det måste vara en stor synd. :-) Vissa bilder har delvis eller helt försvunnit och mycket blir lätt gissningslekar. En bild föreställer en hund. Enligt kyrkobeskrivningen sägs hunden tillhöra en målning som skulle stå för dödssynden avund. På vilket sätt förtäljer inte historien. Dygderna förpassas till kvinnliga varelser med diverse attribut. Dygden kärleken har fått symboliseras av en pelikanmamma, som föder sin ungar med sitt eget blod. Som Gud Fader, som, enligt kristendomen, av kärlek befriar och föder sina barn med just sitt eget blod...

Är cementgolv och jägargrön dekor typiskt manligt?

Och blommor, pastellfärger och mjuk musik kvinnligt? Ja, åtminstone om vi får tro 121 Community Church i Texas. Där har man slagits av statistikens talande siffror: Män går inte gärna i kyrkan. Vi kvinnor sägs dock hänga där i något högre utsträckning, men det gör inget större intryck på vår omgivning. Vi får hållas med våra oförargliga, kvinnliga aktiviteter och resten låter glatt bli att närma sig våra domäner. Skulle män däremot börja gå i kyrkan så skulle både deras fruar och barn följa med som automatiskt bihang. Den övriga familjen vill ju följa mannen varthelst han går. Den heliga statistiken kan få oss att dra sådana slutsatser.

Skulle man alltså lyckas locka män till kyrkan så skulle man inte bara vinna männen i sig, utan också deras fruar och barn. Statistiken skulle då visa på betydligt mer imponerande besökarsiffror och kyrkan skulle då åtminstone siffermässigt se ut som en cool och attraktiv plats. Ja, vem vill inte vinna slaget om siffrorna?

Och självklart skulle även vi kvinnor bli extra glada över en sådan utveckling. Vi skulle ju nämligen få förändrade, omtänksamma män som tog hand om fru och familj. Icke-troende män i all ära, men kontakten med kyrkan skulle automatiskt göra denna drastiska skillnad. Kyrkobesök är ju det som är skillnaden mellan den goda mannen och den onda. Så en strategiskt inriktad kyrka borde alltså försöka lägga allt sitt krut på att attrahera män. För siffrornas skull och kvinnornas skull!

Hur är nu tanken att det ska gå till? Att tala om Jesus än mer? Ja, det skulle man ju kunna tro... Men, nej, det verkar tydligen vara förlegat, passé. I USA har man försökt att klura ut några tänkbara strategier. Låt mig nämna några. "Blame the church, not the men", säger David Murrow, författaren till en bok som dryftar detta ämne (Why Men Hate Going to Church). Där får vi en programförklaring till hur en bra grabbkyrka skulle se ut. Han anser att det behövs mer testosteron i gudstjänsterna! Bort med kvinnlig omsorg och gullighet. Det vill inte män ha! Pastorer borde se till att införa fler utmaningar, tävlingsmoment, äventyr, mod och muskelstyrka i gudstjänsten. En del amerikanska kyrkor har sedan ett tag tillbaka försökt tilltala män och då satsat på den manliga aktiviteten. Tanken bakom lyder: Då vi kvinnor sägs prata oss till vänskapsband så anses män föredra att göra detta runt en aktivitet, som att jaga, fiska, spela golf... När väl vänskapsbanden finns på plats passar det utmärkt att dryfta livets stora avgörande frågor. Då kan man slå till. Då kan kyrkan trygga hela familjers och hela samhällens framtid.

Att hälsa särskilt på alla som tidigare aldrig besökt kyrkan och ge dem ett speciellt varmt mottagande har varit kyrklig tradition länge. Det är knappast något nytt påfund. I 121 Community Church har man dock valt att inrikta sig på manliga besökare. Redan på parkeringsplatsen kan man göra detta. En medlem i 121 Community Church berättar hur han brukar lämna sitt kort och uppmuntra vidare kontakt vid frågor. Gud och Lammet till ära?

Läs mer i USA Today

Jag kan inte låta bli att känna annat än - vad som närmast kan beskrivas som - "äckel" inför detta beteende och resonemang. Jag stör mig ofta på den vanliga sekulära manligt-kvinnligt-diskussionen, en diskussion som sällan tycks nå bortom tidens tillfälliga ytliga utryck. Intentionerna bakom dessa diskussioner må vara goda (även om de lika ofta bygger på en lust till oansvar), men slutsatserna är ofta inget annat än larvigt trams. Ibland trams som kan få förödande konsekvenser. Här är kyrkans engagemang och hållning i frågan dessvärre sällan ett undantag. På jakt efter det tidlösa och bestående erkänner jag dock att jag ofta hoppas på denna pusselbit från just religionens sida, men jag blir ofta besviken. Så även vid genomläsandet av dessa kyrkonyheter. Att alls göra religion till en fråga om strategi och marknadsföring gör ju knappast tilltron till dess eventuella sanningshalt större heller.

Nu är jag själv icke-troende, men jag gissar att min kritik når in även i vissa kristna led.