Songs of separation

Nu återstår endast fem arbetsdagar innan jag träder in i föräldraledighetens landskap. Fem arbetsdagar jag kommer att vårda ömt och ta mig igenom med all närvaro och skärpa jag kan uppbringa. Aldrig har jag uppskattat att jobba så mycket som nu. Jag njuter av varje liten stund tillsammans med mina kollegor, elever, de ämnesnördiga diskussioner jag har förmånen att träda in i och själva "kunskapsförmedlarhantverket" då förstås - lärarkallet. Till och med lokalerna, lunnevadskogarna, skolmaten och de dagliga bussresorna inger mig lycka just nu. Skräpiga klassrum, högljudda matsalsköer och matsalsmuggar på flykt ger mig en känsla av liv och rörelse.

Tillfällig separation sägs kunna förstärka kärleken och tillgivenheten i våra sociala band och kontakter. Och vara en tankeväckande erfarenhet. De två älskande som tillfälligt tvingas in i en ofrivillig och smärtsam separation har ofta används som religiös symbolik för människans förhållande till Gud/gud/det gudomliga. När de älskande åter möts är kärleken starkare än någonsin och är något man hanterar med ömhet. Samvaron och umgänget smakar plötsligt mer, färgerna förstärks och värderas högre. Ibland är det inte bara tänkt som en beskrivande symbolik för hur man ser verkligheten, utan också något önskvärt att stundtals, i någon mån, sträva efter. En teknik för att fördjupa och nå "bortom". För tre år sedan anmälde jag mitt intresse för en buddhistisk vipassana-kurs. 10 dagar av meditation och nobel tystnad. Att stänga av input för nya stimuli utifrån av textmassa, musik, prat och diskussion gör förstås att man äntligen ger sig tid för gamla stimuli, tar bort gamla knutar för istället kunna fokusera och leva i nuet. Nu är jag själv långt ifrån buddhist, så jag skulle kunna bli kursens allra mest intensiva kritiker, om jag fann det viktigt. Jag väljer här istället att lyfta fram något positivt. En sak var tydlig när jag drog mig hemåt från obygden och den nobla tystnaden. Vardagsljud, smak, synintryck, lukt och känsla blev en sannare och starkare njutning.

Samtidigt längtar jag förstås mer än någonsin efter att få hålla det lilla barnet i mina armar, att få reda på vem det är som sparkar mig på urinblåsan varje dag och hickar därinne i magen på de mest märkliga tider om dygnet. Jag längtar efter att höra det första barnskriket som bekräftar för mig att andning och lungor fungerar som det ska, att vi båda klarat oss genom den stora utmaningen - den stora flytten ut ur magen. Att avsluta graviditeten är en glädje för de flesta gravida. Kroppen längtar efter vila efter 9 månader av dygnet-runt-arbete och fysisk påfrestning. Även min kropp bär på denna längtan. Samtidigt skrämmer det hela mig en smula. Och då syftar jag inte på själva finalen, smärtorgierna under förlossningen som många grämer sig över. Dessa hör ju till och är något jag är inställd på. Den dagen jag och min make bestämde oss för att göra ett aktivt försök att sätta liv till världen gav jag mitt "ja och amen" till det. Det finns dock saker jag inte helt gärna vill släppa ifrån mig. Själva graviditeten har hanterat mig så varsamt och vänligt. Hormonerna har haft en läkande inverkan på mitt kaotiska psyke. Ofta lyfts det motsatta fram - att gravida ofta blir labila, nedstämda, irriterade, stressade etc. Vi som upplever hormonernas välgörande kraft försvinner ofta bort. Själv är jag bara lycklig och harmonisk. Jag kommer nog att amma länge i hopp om att hormonerna ska fortsätta stå mig bi.

Det finns fler exempel på vilken positiv inverkan barn och familj (och då inte bara graviditetens hormoner) kan ha på psykiskt kaos, så unik är jag inte. Inte i den bemärkelsen i alla fall :-)

Coca Cola Ramadan Commercial

Gräddglass

Jag roade mig med att göra egen gräddglass igår, en följetong som ska fortsätta idag, så att det kan bli lite roliga smaker att välja på. Hemglassbilen i all ära, men det som finns i vår frys slår den glassen alla gånger.

Ingredienser:
2,5 dl vispgrädde (behöver inte nödvändigtvis vara 40%. Ska man äta mycket glass kan det rentav vara en fördel att välja en något mindre fet vispbar grädde)
1,5 dl naturell yoghurt/filmjölk/gammaldags mjölk
0,5 dl mjölkpulver
I dl honung eller fruktsocker

Efter att ha vispat grädden så häller man i alla övriga ingredienser och ser till att få det väl blandat. Till detta grundrecept kommer förstås också något som kan sätta lite smak på glassen. Har man tänkt bjuda sin partner/vän/kär förälder/granne/kollega på detta bör man naturligtvis välja något som faller dem särskilt i smaken. Är man på jakt efter ufo-poäng föreslår jag en cool smak framför något som smakar illa. Receptet ger cirka en liter glass. Glassen behöver 6-8 timmar på sig i frysen (lite beroende på frysens humör och hur hårt man valt att vispa grädden).

Vaniljglass: 2 msk vaniljsocker
Hasselnötsglass: ett knappt paket (3/4 kanske) hasselnötsmassa
Blåbärsglass: en dryg dl blåbär (vill man ha mer kan man minska lite på mängden yoghurt/filmjölk, om man vill)
Jordgubbsglass: en dryg dl jordgubbar - gärna mosade. Vill man ha en något sötare bärglass kan man ta lite sylt och blanda med färska mosade bär.
Samma mått gäller exempelvis hallon, mango och banan.
Chokladglass: 1-2 msk kakao. Gärna med hela bitar choklad i. Tänk fritt och stort här - mintchoklad, choklad med nöt, choklad med kaffesmak, choklad med apelsinsmak, choklad med russin.

Vill man göra glassen extra lyxig kan man alltid strössla lite hackad nöt eller mandelspån över den. Eller så kan man hälla hela bär, maräng, kokos eller russin i den. Lite beroende på vilken smak man är ute efter och hurpass experimentell man önskar vara.

Ikväll ska jag göra en laddning kardemummaglass. Det hör till mina absoluta favoriter. Och en omgång körsbärsglass till maken - körsbär med romsmak. Jag återkommer med rapport.

Uppdatering:
Båda omnämnda glassmakerna blev till belåtenhet. Tanken om kardemummaglass blev dock något reviderad. Det resulterade istället i en intressant blandning av saffran och kardemumma. 1 pkt saffran (0,5 g) och lite kardemumma visade sig bli en utsökt smakkombo. Glassen tog slut på några ynka timmar här i vårt lilla hushåll och vi har redan gjort mer! Förrädiskt gott, helt enkelt!

Körsbärsglassen var också något av ett experiment. I kylskåpet stod en liten burk med körsbär i rom - något som maken normalt älskar och brukar äta till just glass. Jag hällde av romvätskan i en separat bägare och hällde i körsbären i en redan färdig grundsats med gräddblandning. Därefter tillsatte jag också några matskedar av vätskan i samma blandning för att göra glassen mer smakrik och saftig. Kvar i bägaren fanns fortfarande lite romvätska. Vill man lyxa till det än mer föreslår jag att detta används som en beståndsdel i en hemmagjord chokladsås. Det passar utmärkt till körsbärsglass! Och även annan glass förstås!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=817483

Söndag med Sophie Auster

Även kloka, begåvade och vackra människor ynglar av sig. Paul Auster och Siri Hustvedt har gett liv till en skönsjungande dotter. Håll till godo!

Slåttergubben

Kan inte Slåttergubben sluta semestra alldeles genast? Jag hade precis gjort mig beroende av Slåttergubbens delikata bröd då brödet semestrade bort sin plats från brödhyllorna. *morgonklagan*

Arbeit Macht Frei

Nu är ledigheten slut. I onsdags befann jag mig åter i de välbekanta skollokalerna. Utan elever dock. Eleverna träder inte in i vårt heliga lärdoms- och folkbildningscentrum förrän måndagen den 25 augusti. 13.00 i aulan ska läsåret invigas! Inflyttningar i internatsbyggnaderna kan ske någon dag dessförinnan, så snart är det dags för lite liv och rörelse igen. Snart möts vi av nyfikna och förväntansfulla ansikten när vi kommer till jobbet. Några kommer säkert, i vanlig ordning, lyckas gå vilse i vår lilla skola och försynt fråga efter vägen till matsal, bibliotek, datorsal och sällskapsrum. Nervösa och oroliga föräldrar brukar finnas på plats vid inflyttningen. Deras barn är för det mesta att betrakta som vuxna, men föräldrars omsorger och kärlek tar förstås inte abrupt slut när barnen uppnått viss ålder. Det vore en absurd tanke. Skolan blir en plats för möten och nya vändningar i livet, men också för separation och avslut.

Nu är allt dock väldigt tyst och tomt på Lunnevad. Nästan spöklikt öde står korridorer och lärosalar. Mitt lärarlag surrar förstås på som vanligt, dryftar pedagogiska frågor, planerar praktiska detaljer, lägger nytt schema och håller lika hårt på kafferasterna som alltid. Som om tiden stått stilla. Vår bibliotekarie är också på plats. Hon pysslar och sprider boktrivsel i sitt heliga bokrum och lockar oss till kultursamtal och berättelser. Vaktmästarna jobbar med trädgård och lokaler. I år har de sluppit ta hand om gräsklippningen. Det står våra tre, ytterst kära, gräsklipparrobotar för. De är ganska söta där de planlöst går omkring och äter gräs. Gräsmattorna är ständigt klippta och fina nu. Jag skådade skolans två ekorrar häromdagen när jag väntade på skolbussen. En skolbuss som känns väldigt tom dessa dagar. Städ- och matsalspersonal kommer först nästa vecka. Frysen i matsalsköket har dött efter ett aggressivt åskväder, så mycket mat har tyvärr fått slängas. Matpersonalen välkomnas således av slitgöra och stress nästa vecka. Vi får bjuda dem ett extra leende. Vissa telefoner sägs också vara döda på grund av åskhärjningar. Folket ute på expeditionen ser man inte mycket av, men aktiviteten där har varit i full gång hela sommaren. Några lär finnas på plats, andra har semester. Nästa vecka anordnas det dessutom en resa till Helsingfors. Syftet är att planera inför kommande utbyte mellan skolorna. Även en dansk skola ska medverka i detta. Jag håller alla mina tummar om att detta ska slå väl ut!

Det är svårt att veta sin uppgift när man endast arbetar en snabbis sådär vid skolstarten. Jag känner mig som om jag är där blott som observatör på gästvisit. Jag får träda tillbaka och låta andras visioner och önskemål komma i första rummet. Mina arbetsuppgifter detta läsår kommer att vara minimala (och inskränkas till vårterminen, förutom just nu i uppstarten då). En del av mig är lite avis på mina kollegor som får finnas till hands för eleverna hela året. Skolstartens pirr och nyfikenhet är fantastiska känslor som jag så gärna vill ta del av. Att bjuda på sig själv och ge vidare av kunskaper, frågeställningar, kunskapslust, inlärningsstrategier och egna bildningsäventyr - ja, jag kommer att sakna det. Några elever fortsätter med ett andra och ett tredje år. Jag hade velat följa dessa fina själar och ser hur de utvecklas detta år. Jag har dock tur som får glädjen att hälsa dem välkomna tillbaka och bjuda på lite uppmuntran! Den oundvikliga stressen, administrativa plikter och känslan av otillräcklighet är saker jag gärna tar paus ifrån. Även dessa komponenter är del av lärares vardag. Jag invigde denna min korta arbetsperiod med en promenad i Lunnevadskogarna. Även det kommer jag att sakna - de avstressande skogsvandringarna.

Med allt detta sagt, så är jag ändå hjärtans glad inför det nya kapitel jag står inför - moderskap och familjebyggande. Jag längtar så mycket efter att få hålla vårt lilla barn i mina armar och få finnas till hands för vår nya familjemedlem. Vi känner ju redan varandra, barnet och jag. Lillkrabaten upplever minsta känsloförändring som sker i mig, varje liten kroppsrörelse jag gör, känner redan igen min röst, vet allt om vilka sånger jag gnolar på och får ta del av den näring jag kastar i mig. Antagligen gillar krabaten spiskummin :-) Det gör ont i mig när jag läser hur människor tycks se sina barn mest som roliga statusförhöjande accessoarer och kul så länge de hör till den önskade framtoningen och imagen. Eller hur människor, trots att de valt att sätta barn till världen, kommer på att de hellre vill prioritera sin karriär och sitt självförverkligande och ser barnen mest som hinder för det de "egentligen" vill göra. Familjebygge och karriärsbygge är inte samma sak. Ibland går dessa alldeles ypperligt att kombinera, ibland inte. Lite beroende på vad man arbetar med och vad man uppfattar som "karriär" och inte. När man väljer att bilda familj så är man ju del av ett nytt projekt, ett projekt som alltid måste få komma först. Det kräver ofta en lite annan arbetssituation. Allting blir aldrig riktigt som det var innan man blev föräldrar. Vägrar man att acceptera att man nu oftare måste kompromissa, så bör man kanske avstå från (eller åtminstone vänta en stund) att sätta barn till världen. Eller vänta på ett bättre tillfälle att prioritera karriären. Föräldraskap ser inte likadant ut hela tiden. När jag ser tillbaka på hur mina föräldrar lyckades lägga grunden till en väl sammansvetsad, trygg och lycklig familj inser jag vilken viljestyrka och pusslande det måste ha inneburit från deras sida. Även om båda mina föräldrar haft jobb som möjliggjort någon slags självförverkligande och karriär, så inser jag att de också fick försaka saker för att uppnå denna "familjevinst" och familjelycka.

TR2N

En Tron 2 är på gång. Kan ni tänka er? Med Jeff Bridges, om allt går enligt plan. Arbetsnamnet sägs vara TR2N, något alla gamla Tron-fans inte är helförtjusta i. Nyheten om detta nådde mig så sent som igår. I glädjeyran tog jag ner ettan, denna sanna nördklassiker, ur dvd-hyllan och lät mig vaggas till sömns av varm, nostalgisk känsla. Man får snällt vänta till 2011 på denna efterlängtade sequel. Intet är som väntans tider...?

Master Control Program:
There's a 68.71% chance you're right.

Väl hundra vita kyrktorn... del 2

Östergötlands kyrkoutbud är enormt. När jag och maken förra veckan gjorde vår lilla kyrkexpedition så resulterade det därför i åtskilliga välfyllda timmar på temat. Örberga kyrka var ett av många självklara stopp under vår resa. Kyrkan ligger bara några kilometer väst om mitt älskade Vadstena, så jag fick även glädjen att ta mig in till Vadstenas kullerstenar en sväng - men det är en helt annan historia. Örberga kyrka är byggd i kalksten. De äldsta delarna av kyrkan tros ha tillkommit under tidigt 1100-tal. Det finns det som tyder på att det först legat en träkyrka på platsen. Åldersbestämningen av kyrkan har gjorts genom åldersringsdatering. Enligt denna metod tror man att virket till södra torntrappan kan ha fällts under vintern 1116-1117 - och torntrappebygget kan ha kommit igång strax därefter får man förmoda.

Kyrkans torn hör till sevärdheterna och brukar alltid omnämnas alldeles särskilt. Det observanta ögat ser förstås dess två bevarade, utanpåliggande trapptorn. Detta hör verkligen till ovanligheterna. För att hitta något liknande får man ta sig till Husaby kyrka i Västergötland. Det ursprungliga tornet fick renoveras efter ett blixtnedslag 1750, men mycket är kvar i sitt ursprungliga skick. Kyrkans huvudingång finns sedan 1816 i väster. Tidigare låg den i södra långhuset. Den gamla igensatta porten har rekonstruerats, vilket underlättar för den som vill konretisera det historiska skedet för sitt inre öga.

Kyrkans korsformade kor kan också vara värt en rad här i min blogg. Det ursprungliga romanska koret revs till fördel för detta. Det nya gotiska koret tros ha tillkommit under 1200-talets mitt. Korsformen var tämligen ovanlig i de medeltida kyrkorna (inte minst i sockenkyrkorna!). I vårt vackra Östergötland kan man dock hitta ytterligare ett korsformat kor i samma härad - i Rogslösa kyrka. Rogslösa ligger bara en kort bilresa söderut. Östergötlands kyrkor har växt fram som svampar ur marken...

Även Örberga kyrka hör till de östgötayrkor som välsignats med kalkmålningar från 1400-talet. Huvuddelen av kyrkans målningar har man tillskrivit Risingemästaren (som inte helt förvånande är mest känd för målningarna i just Risinge gamla kyrka). Under 1880-talet drev man igång viss renovering av de kalkmålningar vi idag kan se i mittvalvet. Konstnären Jakob Silvén sägs ha stått för renoveringsarbetet, ett arbete som huvudsakligen bestod i nymålning. Övriga målningar kom att rengöras och renoveras först på 1900-talet. Någon nymålning skedde dock inte, vilket gör att dessa är kvar i ganska blekt och fragmentariskt skick.

Risingemästaren arbetade mycket med "bildmedaljonger" i sitt bildberättande. Många medaljonger i Örberga ägnas gammaltestamentlig historia. I flera medaljonger skildras skapelsen, paradiset och syndafallet. Berättelserna sköljer över kyrkobesökaren. Det stängda paradiset har, intressant nog, här fått avbildas som en borg. Man kan också se hur kläder kommer till Adam och Eva från himlen. Tiden efter den paradisiska tillvaron ägnar Adam, om vi avläser Risingemästarens bilder, åt att gräva och Eva åt att spinna. Andra gammaltestamentliga gestalter som ägnas plats där bland kalkmålningarna är bland annat Kain, Abel, Noa, Simson, Jakob och Esau. Och så en hel hög med profeter. Annars kryllar kyrktaket av helgon med tillhörande attribut. Har man dålig koll på attributens värld så har man viss hjälp av de språkband som hör samman med medaljongerna. Tyvärr kan dessa vara aningen svårlästa på sina ställen. Med lite kunskap i bagaget och en dos rationellt tänkande kan man dock ganska snart räkna ut vilka som har förärats platser där bland målningarna. Ge inte upp! De målningar som beskriver Jesu födelse, mötet mellan Elisabeth och Maria och den stekta tuppen på Herodes bord brukar inte tillskrivas Risingemästaren. Dessa är tillkomna något senare - troligen målade under 1400-talets senare hälft.

Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt

Nu har jag endast två ynka dagar kvar på min semester. På onsdag 09.00 börjar plikterna igen. Några veckor av arbete ska jag hinna med innan mammaledigheten gör sitt inträde var det tänkt. Vi får väl se när Jr. har tänkt att titta ut ur magen. Jag njuter lite extra av denna långsamma, pliktlösa morgon med vetskapen om att ledighetseran snart är slut. Jag kastar mig över nätnyheter och P1-sändningar till min frukost och inser hur starkt denna tradition lever kvar alltsedan barnsben. Under min barndoms somrar vaknade jag upp till en dukad frukostbuffé, dagens morgontidning och samhällsanalys och debatt i P1-morgon. Eller Godmorgon, världen, om det var söndag. Och så lyssnade man förstås på sommarlovsteatern. Antingen satt vi i husets inbjudande kök med köksdörren öppen ut till sommarprakten eller ute i sommarstugans vackra trädgård, där under den vita, doftande jasminen.

Jag och maken har ägnat delar av vår gemensamma semester åt östgötahistoria. Förra veckan stod kyrkor på agendan. Det är lite knepigare att företa sig dylika utflyktsresor 2008 än för en sisådär 15-20 år sedan. Man kan inte ta något förgivet, utan bör ha några B- och C-planer i bagaget. Ofta möts man av stängda dörrar idag och många får snopet ta och hoppa in i sina bilar igen och vända om. Detta är en effekt av dagens kyrkstölder och vandalism. Ett sorgligt faktum. Jag och maken har dock haft tur på våra kyrkoutflykter. Vi har endast stött på två helt stängda kyrkportar (tillfällen då min make och jag menande stämt in i gemensamt gnolande på den fantastiska låten Ullared ), varav det egentligen bara var ett besöksmål där den stängda dörren förvånade oss. Ledbergs kyrka närmare bestämt, en historiskt mycket intressant kyrka, som man hittar i trakterna vid Kaga och Vreta kloster. Jag och maken kunde i alla fall besöka Ledbergs kulle och studera Ledbergsstenen, så helt fruktlöst kändes alls inte besöket. Ledbergsstenen tros vara från 1000-talet och bjuder på hela tre sidor av bildristningar. Vad den föreställer vet man inte med säkerhet, men teorin om att man skådar in i Ragnaröksdramat känns knappast långsökt. På framsidan ser man tydligt ett skepp. Kan det vara Nagelfar månntro? På baksidan av stenen brukar det sägas att man kan se hur Oden faller för Fenrisulvens attack. Tors hammare sägs figurera på den tredje ristningssidan. Länge var stenen inmurad i kyrkväggen, men var den stod ursprungligen vet man inte. Dessa platser där hedendom och kristendom möter varandra är spännande.

Vårt första besöksstopp dessa dagar var annars Ask kyrka, en av tre bevarade östtornskyrkor i Östergötland. Ask kyrka ligger nära Motala, ute på slätten, söder om sjön Boren. Kyrkan är byggd i kalksten. Stenmästaren och arkitekten Othelric (mest känd för bygget av Lunds domkyrka och Skälvums kyrka) kan eventuellt ligga bakom kyrkbygget. Kyrkans kalkmålningar tar besökaren med storm. Dessa tillkom under 1400-talet och har tillskrivits mästaren Amund, som satt sin prägel på många kyrkor i Götaland. På långhusets östra valv kan man ana ett litet "a". Kan det syfta på Amund månntro? Amund följer i samma tradition som den stora Risingemästaren (ornamentinramade medaljonger bland annat), men lät sig också inspireras av bokillustrationer och samtida träsnitt. Hans fullständiga namn lär ha varit Amund Nilsson.

Målningarna i Ask åskådliggör framför allt trosbekännelsen och olika bibliska berättelser, men även helgonlegender återberättas på kyrkans väggar. Bilderna var länge ett viktigt pedagogiskt inslag i kyrkans undervisning. Icke-läskunniga skulle alla kunna ta till sig bibelns och kyrkans budskap på detta sätt. Över altaret hittar man en illa medfaren målning av treenigheten. Gud Fader bär den korsfäste Sonen i sina armar. Det sägs att det även funnits en duva på denna bild, som symbol för den Helige Ande. Tyvärr lyser han idag med sin frånvaro. Treenighetsbilden omges av symboler för evangelisterna Markus (ett lejon) och Lukas (en oxe). Jungfru Maria och Johannes Döparen figurerar också i denna del av kyrkan. Dessa har avbildats som förbedjare för mänskligheten. Även evangelisterna Johannes och Matteus finns att finna bland kalkmålningarna, även om dessa är en bit bort. Dessa har dock lite slarvigt hänvisats till samma symbol, ängeln. Enligt klassisk tradition brukar annars Johannes symbol vara en örn. För att lättare minnas vilken symbol som hör till vilken evangelist hänvisar jag till mina kära föräldrars minnesramsa: Le-mar-äng-matt-o-l-ö-j

Dödssynder och dygder har ofta avbildats inom konsten. Även Ask bjuder på lite av den varan. Högmodet symboliseras av en påfågel och okyskheten av en tupp. En bild föreställer en man ridande på en åsna. Han håller i en bok, som han inte gitter läsa i. Detta ska symbolisera lättjan. Som bokälskare kan jag förstås inte tycka annat än att det måste vara en stor synd. :-) Vissa bilder har delvis eller helt försvunnit och mycket blir lätt gissningslekar. En bild föreställer en hund. Enligt kyrkobeskrivningen sägs hunden tillhöra en målning som skulle stå för dödssynden avund. På vilket sätt förtäljer inte historien. Dygderna förpassas till kvinnliga varelser med diverse attribut. Dygden kärleken har fått symboliseras av en pelikanmamma, som föder sin ungar med sitt eget blod. Som Gud Fader, som, enligt kristendomen, av kärlek befriar och föder sina barn med just sitt eget blod...

Säg mig på vilka sidor du surfar och jag ska säga dig ditt kön?

Vad säger egentligen vår webläsarhistorik om vårt kön? Tja, får vi tro min historik borde jag vara en solklar man (med vissa kvinnliga intressen). Så skönt att alla intressen går att dela in i en enkel manligt-kvinnligt skala! Saker som anses manligt är exempelvis att sci fi-nörda, imdb-nörda och googla. Man lär så länge man lever :-)

Likelihood of you being FEMALE is 38%
Likelihood of you being MALE is 62%

Testa själv!

Naturligtvis är testet helt tillförlitligt!

Är cementgolv och jägargrön dekor typiskt manligt?

Och blommor, pastellfärger och mjuk musik kvinnligt? Ja, åtminstone om vi får tro 121 Community Church i Texas. Där har man slagits av statistikens talande siffror: Män går inte gärna i kyrkan. Vi kvinnor sägs dock hänga där i något högre utsträckning, men det gör inget större intryck på vår omgivning. Vi får hållas med våra oförargliga, kvinnliga aktiviteter och resten låter glatt bli att närma sig våra domäner. Skulle män däremot börja gå i kyrkan så skulle både deras fruar och barn följa med som automatiskt bihang. Den övriga familjen vill ju följa mannen varthelst han går. Den heliga statistiken kan få oss att dra sådana slutsatser.

Skulle man alltså lyckas locka män till kyrkan så skulle man inte bara vinna männen i sig, utan också deras fruar och barn. Statistiken skulle då visa på betydligt mer imponerande besökarsiffror och kyrkan skulle då åtminstone siffermässigt se ut som en cool och attraktiv plats. Ja, vem vill inte vinna slaget om siffrorna?

Och självklart skulle även vi kvinnor bli extra glada över en sådan utveckling. Vi skulle ju nämligen få förändrade, omtänksamma män som tog hand om fru och familj. Icke-troende män i all ära, men kontakten med kyrkan skulle automatiskt göra denna drastiska skillnad. Kyrkobesök är ju det som är skillnaden mellan den goda mannen och den onda. Så en strategiskt inriktad kyrka borde alltså försöka lägga allt sitt krut på att attrahera män. För siffrornas skull och kvinnornas skull!

Hur är nu tanken att det ska gå till? Att tala om Jesus än mer? Ja, det skulle man ju kunna tro... Men, nej, det verkar tydligen vara förlegat, passé. I USA har man försökt att klura ut några tänkbara strategier. Låt mig nämna några. "Blame the church, not the men", säger David Murrow, författaren till en bok som dryftar detta ämne (Why Men Hate Going to Church). Där får vi en programförklaring till hur en bra grabbkyrka skulle se ut. Han anser att det behövs mer testosteron i gudstjänsterna! Bort med kvinnlig omsorg och gullighet. Det vill inte män ha! Pastorer borde se till att införa fler utmaningar, tävlingsmoment, äventyr, mod och muskelstyrka i gudstjänsten. En del amerikanska kyrkor har sedan ett tag tillbaka försökt tilltala män och då satsat på den manliga aktiviteten. Tanken bakom lyder: Då vi kvinnor sägs prata oss till vänskapsband så anses män föredra att göra detta runt en aktivitet, som att jaga, fiska, spela golf... När väl vänskapsbanden finns på plats passar det utmärkt att dryfta livets stora avgörande frågor. Då kan man slå till. Då kan kyrkan trygga hela familjers och hela samhällens framtid.

Att hälsa särskilt på alla som tidigare aldrig besökt kyrkan och ge dem ett speciellt varmt mottagande har varit kyrklig tradition länge. Det är knappast något nytt påfund. I 121 Community Church har man dock valt att inrikta sig på manliga besökare. Redan på parkeringsplatsen kan man göra detta. En medlem i 121 Community Church berättar hur han brukar lämna sitt kort och uppmuntra vidare kontakt vid frågor. Gud och Lammet till ära?

Läs mer i USA Today

Jag kan inte låta bli att känna annat än - vad som närmast kan beskrivas som - "äckel" inför detta beteende och resonemang. Jag stör mig ofta på den vanliga sekulära manligt-kvinnligt-diskussionen, en diskussion som sällan tycks nå bortom tidens tillfälliga ytliga utryck. Intentionerna bakom dessa diskussioner må vara goda (även om de lika ofta bygger på en lust till oansvar), men slutsatserna är ofta inget annat än larvigt trams. Ibland trams som kan få förödande konsekvenser. Här är kyrkans engagemang och hållning i frågan dessvärre sällan ett undantag. På jakt efter det tidlösa och bestående erkänner jag dock att jag ofta hoppas på denna pusselbit från just religionens sida, men jag blir ofta besviken. Så även vid genomläsandet av dessa kyrkonyheter. Att alls göra religion till en fråga om strategi och marknadsföring gör ju knappast tilltron till dess eventuella sanningshalt större heller.

Nu är jag själv icke-troende, men jag gissar att min kritik når in även i vissa kristna led.

JV-mode

Hur bör ett Jehovas vittne klä sig vid besök på Betel? Organisationen Vakttornet gav ut en folder för att ge besked i denna fråga. Smakprov ur den omdiskuterade foldern:

Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild 4

I want to believe

Häromveckan läste jag ut Erik Bengtsons roman "Amish", en bok som kom ut i våras på Libris förlag. Boken handlar om den amerikanske busschauffören Paul Morton och hans möte med Amishkulturen. Paul Morton har flytt storstadsvåld och stress och flyttat ut till det idylliska Cecil County i Maryland, där han vanligtvis avnjuter en lugn och harmonisk tillvaro. Den första kontakten med Amish är dock av det dramatiska slaget. Morton sitter bakom ratten i sin skolbuss och filosoferar. Sikten skyms då för några korta ögonblick och Morton lyckas med konststycket att köra in i en hästdragen vagn som han något förvånande möter i trakterna kring Cecil County. Blotta åsynen av hästkärran får Paul Morton att höja på ögonbrynen. I kärran sitter nämligen en man som han identifierar som Amish. Det förbryllar Morton. Inte bor det väl några Amish i hans trakter, i Maryland?

Den påkörda vagnen blir illa tilltygad och en häst springer stressad iväg en bit längs med vägen innan den lugnar ner sig. Vagnens ägare verkar dock pigg och alert. När Paul Morton, efter mycket vånda och tankearbete, vågar sig på att hoppa ur sin buss för att be om ursäkt och ställa allt tillrätta möts han av allt annat än anklagelser. Tvärtom är det vagnsägaren som tar på sig skulden, ber om förlåtelse för bristande uppmärksamhet och bjuder Morton på sin omtanke. Ja, vagnsägaren ser denna olycka rentav som en värdefull tillrättavisning från Gud.

På detta sätt möter Paul Morton Eli Eisher, en utesluten Amish, som ensam just ska till att flytta från Pennsylvania till Maryland. Läsaren får så småningom reda på Eishers livshistoria och vad som för honom till dessa trakter, men just där och då, vid den påkörda vagnen, så står de flesta frågor fortfarande obesvarade. Eisher och Morton kommer att mötas många gånger. Mortons nyfikenhet leder honom inte bara till att lära känna mannen Eli Eisher, utan den driver honom också att lära känna den Amishkultur Eisher kommer ifrån. Morton - och bokens läsare - lär sig så småningom till vilken grad Amishkulturen skiljer sig från det man är van vid. En del skillnader tycks vara beständiga, orubbliga barriärer.

Även om boken har många skönlitterära brister (något som många recensenter tagit fasta vid), så berikar den läsaren på många sätt. Författaren, Erik Bengtsson, har samlat på sig gedigna kunskaper om Amishlivet, inte minst genom sina egna personliga möten och kontakter med Amish. Bengtson strösslar generöst med dessa hela boken igenom. Även för oss som redan har vissa bokkunskaper på ämnet kan boken vara kunskapsmässigt värdefull. Den innehåller många detaljer som endast är givna för den kärleksfulle besökaren - något som Erik Bengtson tydligt varit.

Det som slår mig under läsandets gång är hur väl kärleken till Amish tränger igenom varje liten formulering. När Bengtson beskriver Amish gör han det med stor värme och välvilja, även genom dem passager där huvudpersonen ställer sig tveksam inför det han möter. Det är en kärlek som på intet sätt är lättköpt, en passion som också måste innebära stor smärta. Paul Morton tycker mycket om Amish, vill gärna underlätta livet för dem, identifiera sig med och umgås med dem. Så småningom inser han dock att detta skulle kräva av honom att han själv blev Amish, något som kräver långt bortom att byta hobby eller politisk färg. Den insikten tvingar honom också att vid sidan av sin kärlek meditera på utanförskapet. Ett utanförskap han av naturen är tvingad att acceptera... och som gör mycket ont. Detsamma gäller också Eli Eisher, som trots att han är utesluten alltjämt betraktar sig som Amish. Han väljer inte att bli inkluderad någon annanstans. Istället erkänner han sig som Amish, trots att det i hans uteslutna situation kräver väldigt mycket.

Under resans gång söker och längtar Morton efter en bestående sinnesfrid. Det var det som förde honom bort från Baltimore till Maryland. Kanske är det också det som driver honom till Amish. Om han någonsin finner den bestående sinnesfriden? Ja, den frågan får varje läsare själv ställa sig.

Personligen känner jag igen mig alltför väl både i den kärlek och i det utanförskap som beskrivs i boken (om vi nu bortser från att det där appliceras på just Amish. Perspektiven här är större.). Viljan att tro och att tillhöra är en väldigt påtaglig och levande del av mig. En del av mig jag stundtals försöker att ignorera och "slå av". Den kräver så mycket uppmärksamhet och kraft från mig. Ibland inger den mig med hopp, men allt som oftast gör den mig modfälld och sorgsen. När jag ärligt konfronterar eventuell tro i mitt liv tvingas jag nämligen inse att jag alltid drar nitlott på trons område. Tron lyser alltid med sin frånvaro, även om min brinnande vilja att tro ibland lurar mig att anta att det också finns en sann bekännelse där i mitt liv.

Jag måste ju förstås unna mig lite sci fi-referenser även i ett Amish-inlägg. Amish hör inte till vanligheterna i science fiction-världen, men självklart finns det några guldkorn att snoka reda på för den som så önskar. Science fiction är, inte att förglömma, den viktigaste och bästa genren av dem alla. Full av framtidsdrömmar - av positiv och negativ art - och utmaningar för tanke och sinne. I dessa dagar då svensk media just droppat nyheten att Asimovs Stiftelseböcker är på väg att bli film, så måste jag förstås nämna bondefolket Hamish på Trantor. Annars kan jag förstås inte låta bli att hänvisa till avsnittet "Float like a butterfly" i första säsongen av Roddenberrys serie Earth: Final Conflict. Roddenberry har ju en särskild plats i mitt trekkiga hjärta.

Här är en intressant länk på ämnet Amish i Science Fiction-världen.

Symbiosis

Och så kom mitt efterlängtade regn och lyckan blev återställd. Så enkelt det kan vara :-) Det började tidigt på lördagmorgonen och fortsatte långt in på kvällen. Folk i min omgivning suckade av besvikelse. Sommarlycka och regn sågs som oförenliga komponenter. Sommaren var över. Själv njöt jag i stora drag av den friska luften och längtade ut i skogen, den plats jag annars försummat under varma, kvava soldagar. Innan jag nu försvinner ut till skogarna bjuder jag på några korta reflektioner:

Måndagen den 4 augusti, 2008. 40 dagar kvar innan lillkrabaten sägs flytta ut ur magen. 86% av graviditeten har jag nu lagt bakom mig och det gäller i princip att redan vara förlossningsklar. Saker kan hända när som helst nu. Jag bär på en stark liten krabat. Den saken är klar. Pigg, vaken och kommunikativ under kvällar och nätter, då när jag sitter stilla och klistrad bakom projektorn, datorn eller en bok. Precis som det sägs vara, om man följer "regelboken" (vilket jag egentligen tycker är fullkomligt ointressant om man gör eller inte) - när mamma är stilla så vill barnet ha action, när mamma är aktiv och rör sig vaggas den lille/lilla till sömns. Lillkrabaten har lagt sig med huvudet nedåt, men är ännu inte fixerad. Just nu när jag skriver det här har den hicka, stackaren.

Jag är så nyfiken på vem det är som bor inne i mig, vem jag har fått förmånen att vara medskapare till. Härommånaden läste jag Daniel Sjölins omtalade bok Världens sista roman. I en kort passus berättas det där hur huvudpersonen "letar efter" sin far i sina egna anletsdrag när han står framför spegeln. Ett liknande beteende anammar jag nu när jag funderar över det liv jag snart kommer att möta. Jag betraktar min make - hans anletsdrag, hans kroppsspråk, hans personlighet - på jakt efter det liv som finns inne i mig. Jag studerar min egen spegelbild och analyserar mitt liv och mina tankar. Allt det jag inte spontant kan uppskatta hos mig själv kan jag nu tillfälligt förlåta och överse med. Tänk om lilla Jr. har just dessa drag? Tänk vad vackert det då skulle vara!

Nu börjar den tid då man förväntas besöka sin barnmorska i parti och minut. Och märkligt nog så måste jag erkänna att det gläder mig. Inte bara för att det inger trygghet att få reda på vad som händer därinne i magen, utan också för att det är rätt kul att "hänga" där på mödravårdscentralen. Jag tycker mycket om min barnmorska. Ja, överhuvudtaget trivs jag med människorna där på Storken. Dessa besök ger mig möjligheter att reflektera kring det jag står inför. Det ger mig trygghet och glädje.

Första gången jag och min make stövlade in där på mödravårdscentralen var jag beredd på det värsta. Trots att jag valt ut Storken med omsorg såg jag den där klassiska vårdinstitutionen framför mig. Kanske för att det var det enda som ingick i mina referensramar. Jag trodde jag skulle få det där skeptiska mottagandet, som vi vegetarianer ofta får när vi kommer i kontakt med någon slags vårdinstitution. Och i dessa sammanhang brukar det ju bara handla om våra egna kroppar (inte om graviditetens barn-och-mamma-i-ett-koncept). Alla eventuella hälsoproblem man kan tänkas ha/ha haft/möta i framtiden går - fantastiskt nog - att lösa bara genom att börja äta animalier. En logik som alltid fascinerat mig. Det känns ibland som att det är ett sätt att slippa ta i saker som faktiskt "är". I mitt fall brukar min kroppshydda förstärka längden och graden av deras animaliepredikningar. Jag är nämligen inte det minsta överviktig. Något som väl främst har att göra med mitt genetiska arv, men också i viss mån mitt påtagliga behov av att, vid sidan av lugn och ro, också hoppa runt och vara i rörelse. Min släkt består till större delen av små och smala människor och ja, i konsekvensens namn, så skapades även jag till en av dessa "lättviktare". Jag brukar ofta glädjas åt det. Man kan springa omkring som en vessla genom livet och det är lätt att orka vara ett aktivt väsen. Man bär ju inte på så många kilon, så det är längre till att tröttas. Vården verkar förvånande nog dock uppröras. Turligt nog finns det ett trumfkort att vifta med. Alla mina värden är mycket bra och har så varit så länge jag intresserat mig för att ta reda på hur det alls förhåller sig på den punkten. Det brukar sluta med att vården stillar sig och slutar driva kriget mot vegetarianismen. Kanske motvilligt eller för att man helt enkelt konkluderar att veggodieten knappast är en skurk i mitt liv. Och så kan man äntligen börja prata om det problem/ärende man verkligen kom dit för. Åtminstone om man har tur. Tyvärr är det ganska tröttsamt att alltid tvingas att försvara något jag rimligtvis inte borde behöva försvara. 2008 borde vi veta bättre.

Nå. Från sjukvård till mödravård. När jag och min barnmorska kom in på min kosthållning och livsstil den där inskrivningsdagen i början av mars, så föll en sten från mitt hjärta. Det verkade närmast räknas mig som en fördel. Jag behövde inte ens studera SLV:s föreskrifter gällande lämplig kött- och fiskkonsumtion under graviditeten. Inte heller behövde jag lägga om till en fiberrik kost eller aktiv livsstil. Det var ju redan så jag levde. Det enda jag behövde addera till min icke-äta-lista var några ynka ostar. Det hela blev så enkelt.

Graviditeten har överlag varit välsignande lätt för mig. När man hör andras graviditetsberättelser känner man sig tacksam. Det finns dock några små saker jag längtar efter. Nu, när förlossningen närmar sig, vågar jag meditera på dessa en smula. Det känns nära och gripbart. När lillkrabaten flyttat ut ur magen ska jag unna mig...

... en "äta-ingenting-dag"
... en "röra-mig-och-vara-aktiv-konstant-vecka"
... att bära alla tunga saker jag ser
... en stor, lyxig ostbricka
... att ligga och läsa på mage
... bada i inbjudande skogssjö (istället för vårt badkar med endast vår "kända" bakterieflora)
... bära något annat än stora klänningar och tältkläder
... att äta svampsoppa med ädelost

I september ska jag göra mina första kontakter med barnavårdscentralen. Jag undrar hur det kommer att avlöpa. Jag lovar att avlägga rapport.

Tillägg: Bilden ovan togs i slutet av juni då brorsans äldsta krabat besökte släkten på östgötaslätten. Jag fick äran att följa med på östgötautflykt.

Det stora bokberget

När sommaren är på intåg - eller redan har oss i sitt fasta grepp - handlar många samtal om svenska s.k. smultronställen. Jag ska här dela med mig till er läsare på denna punkt.

För sjätte året i rad kan man besöka den, bokloppisen med stort B. Den ligger i det undersköna Bergslagen, i Södra Hyttan, strax utanför det lilla samhället Hjulsjö. Redan på bilparkeringen möts man av välkomnande vacker, grön bergslagssten. Över 35 ton böcker sägs det finnas i själva bokhyttan. Hurpass väl den siffran överensstämmer med verkligheten är svårt att säga. Det kanske räcker med att säga att böckerna är många - fler än man tror. En del titlar kommer till och annat köps loss under resans gång förstås. Folk vill ständigt skänka böcker och turister och boknördar samlas som flugor kring det smakliga utbudet. Några böcker är sorterade ämnesvis, annat får nöja sig med ett halvordnat kaos. Jag brukar ta gott om tid på mig därinne i bokhyttan och försöker hitta intressanta titlar inom ämnesområden som religion, filosofi, samhälle, politik, språk, natur, matlagning och kultur- och litteraturhistoria. Och så en massa skönlitterära fynd då förstås. Dessa har dock den värsta icke-sorteringen av dem alla, så det är svårt att säkra sig till fynd genom taktik. Antingen får man lägga ner tid på att studera varje enskild bokrygg eller så är man hänvisad till ren tur. Snart är det väl dags att även hamstra fantastiska och tankeväckande barnböcker, men det står än så länge "framtid" på den aktiviteten.

För att maximera effektivitet och lycka under sitt besök krävs det förstås en liten paus i bokletandet. I samma byggnad hittar man därför mycket lämpligt ett litet kafé. Där ståtar man med ett ekologiskt sortiment. Det mesta är hembakat i mindre kvantiteter. Utsökt allting, men risken är hög att det bakverk man suktade som mest efter tagit slut innan man själv står på tur där i kön. Och så tvingas man återigen studera listan av utbud och göra nya val. Allt serveras under vad man kanske kan beskriva som en närmast "familjär förvirring". Inga löpande-band-leenden och inga matematiska snillen bakom disken. Antingen kan man avnjuta sitt näringsintag i någon fåtölj eller soffa av kökssoffemodell inomhus, eller så hänvisas man till klassiska utemöbler strax utanför ingången. Konsumerar man för mycket te, kaffe, sliskiga läskedrycker och dylikt så finns det ett charmigt litet utedass att besöka.

I denna bokhytta kan man också skåda en hög med imponerande bokinstallationer. Varje år går dessa under sitt speciella tema, teman så som Frihet, Naturligt och Fruktbarhet. Detta år, 2008, är temat Bokhyttan, kort och gott. Detta är också en samlingsplats för levande och pågående kultur av annat slag. Varje helg under tidsperioden 27/6 - 24/8 bjuds besökarna nämligen också på diverse kulturinslag: trubadurer, diktuppläsningar, föreställningar och föreläsningar. Årets kulturprogram hittar du här.

Alltsedan jag kärade ner mig i en man med sommarstuga i denna vackra trakt har detta kommit att tillhöra dem platser jag gärna återkommer till. Gärna flera gånger om året. Förra året diskuterades huruvida denna loppis alls skulle få leva vidare. Jag hade rentav aktivt börjat sörja dess död och avslut och förpassat bokloppisbesöken till handlingarna, men som ett mirakel kom nya ideella krafter in i bilden. Andra människor anmälde sitt intresse och sade sig vara redo att ta över att axla ansvar och sprida glädje. Allt för att hålla detta bokparadis vid liv. Detta är en sann oas. Boklycka.