Bloggsäsong

Sonen vaknade redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe idag. Inte för att han vaknade ovanligt tidigt, utan för att jag njutit av min nattsömn under helt andra timmar än vad som annars tillåts. Normalt går jag upp vid tider som andra betraktar som "okristligt tidiga" (trots att det är helt normal tid för klosterlivsboende individer som önskar ägna sig åt matutinböner), men under gårdagen gick jag och lade mig alldeles försent för att min kropp skulle bejubla morgonen så dags. Gick upp en timme och läste i en bok, men kröp sedan till sängs igen. Vaknade sedan med känslan av att allt var upp och ner. Några ynka dagar av ledighet och all vanlig dygnsrytm och rutin hinner försvinna i glömska. Och i synnerhet nu när den varma sommaren har gjort sitt intåg. Het, kvav och pollentät luft får oss att längta efter regn och kvällssvalka. Vid 21.00 igår började den bustimme som under terminsrutinperiod är ständigt pågående här hemma. Vi satt sedan bänkade bakom ett TAS-avsnitt hela familjen och åt kalla glassar. Killarna åt de där klassiska glasskompositionerna som fyller hem och stugor. Jag tog några munnar av en raw food-kreation. Raw food-säsongen har börjat.Nu är sommar och ledighet här. Och bloggsäsongen med den.

In the Age of Star Trek

If we don't start living together and respecting one another we're not going to make it to the Age of Star Trek [Gene Roddenberry]

2008 investerade jag i två titlar på temat ”Religion och Star Trek”. Det kändes förstås som den ultimata kombon, som ett koncept som omöjligen kunde slå fel. Jag hann dock inte läsa dem mer än sporadiskt. De hamnade därför knappt lästa i bokhyllan bredvid Ethan Phillips "Star Trek Cookbook" och Trek-uppslagsverken. Denna vår fick jag då äntligen anledning att återkomma till dessa böcker och tänkte förse er med några tankar i ett blogginlägg.

Bok 1: Jennifer E. Porter/ Darcee L. McLaren (ed.), Sacred Ground, Explorations of Star Trek, Religion and American Culture, 1999

Den bok som blivit mest omtalad av dessa gavs ut 1999. Då när serien ”Enterprise” ännu inte fanns, men Trek-mytologin levde och frodades för fullt med personligheter som Seven of Nine och EMH. Boken heter Star Trek and Sacred Ground och är uppkallad efter ett Voyager-avsnitt (säsong 3, episod 7). Den bjuder på hela 12 uppsatskapitel på detta ämne (13 stycken om man räknar inledningskapitlet). Boken är indelad i tre delar med lite olika fokus. Den första har ett mer generellt perspektiv. Man försöker där bena ut vilken attityd Star Trek uppvisar till religion. Man går in speciellt på Roddenberry som person, men tar upp skillnader mellan olika besättningar och serier. Den andra delen av boken behandlar olika religiösa och mytiska teman som tittaren möter i de olika Trek-serierna – odödlighet, lidande och självuppoffring bland annat. Den sista delen är tillägnad fandom. Man ställer sig frågor som: Betraktar fandom Trek som en religion? Lever de själva en myt? Jag läste någonstans att en recensent tyckte att denna del var av lägst kvalitet. Som Trek-nörd finner jag den dock mycket uppfriskande.

Bok 2: Kraemer/Cassidy/Schwartz , Religions of Star Trek, 2003

Den andra boken jag tänkte nämna här är ”Religions of Star Trek”, då jag läste den parallellt med "Sacred Ground". Den är av något senare datum – 2003. Bokens sex uppsatser försöker ta reda på hur Trek-serierna behandlar frågor om guds existens, ondskans natur och vad som händer när vi dör. Den beskriver också förekomsten av religiösa specialister och präster och funktionen av myt och rit. Den sista uppsatsen behandlar frälsning – Kan vetenskapen erbjuda våra själar någon slags frälsning? En inte helt ovanlig fråga när man analyserar science fictions bidrag till religionen.

2003 alltså. Under 2000-talet ökade sedan denna sorts litteratur lavinartat. Jag tänker här på böcker som skrivits om hur man kan diskutera filosofiska dilemman och religion med hjälp av science fiction-litteratur, science fiction-film och populärkultur. Många av dessa titlar behandlar just Star Trek, som en av många pusselbitar eller som hela bokens valda studiefokus. Även i de böcker där man inte tilldelat Trek något specifikt kapitel förekommer alltid Trekhänvisningar ganska flitigt. Förvånansvärt många böcker är också skrivna av akademiker. När jag gör en enkel sökning på ämnet, så måste jag idag konfrontera det faktum att jag nu ligger efter. Det finns mycket kvar att läsa. Och mer är på gång! Något jag noterar med viss tillfredsställelse.

Man kan fundera kring hur det kommer sig att Star Trek kommit att bli ett vanligt studieobjekt för akademiker. I Religions of Star Trek ger man ett av många möjliga svar. Man menar där att mångfalden i Star Trek kan vara en viktig nyckel – en mångfald av perspektiv, åldrar, arter och raser. En mångfald som ger dynamik och bjuder på nödvändig konflikt. Och som också betyder en del inkonsekvenser. Inkonsekvenser som gör serien mänsklig och får den att kännas autentiskt och trovärdigt. En viktig grund för att sedan kunna dras med i att ställa filosofiska frågor till det. Kanske är denna mångfald ett resultat av att Trek är en skapelse av så många olika författare. Själva Star Trek-konceptet som sådant går inte att förstå utan ingrediensen mångfald.

Att professorer ägnar tid åt Star Trek som fenomen är något som uppmuntras från många håll. Larry Kreitzler skriver:

There is a great deal that may be profitably explored here, particularly when we consider how rarely professionals theologians have anything to do with popular science fiction writing. There is much to their own detriment for there is no doubting that for many contemporary people, a worldview created by science fiction functions in precisely the same way within their lives as did the worldview created by religious belief for previous generations (Sacred Ground, s. 160)

Star Trek har förstås i än högre grad attraherat den vanliga tevepubliken. I Sacred Ground citeras David Gerrold när han menar att det är enkelt att förstå hur Star Trek kunde attrahera så många: "Star Trek says there will be a future and that we can and will solve our problems and learn how to live in peace." Roddenberry hade en mycket optimistisk syn på framtiden och människans möjligheter till fred, utveckling, tolerans och skapande. I Trek möter vi en värld där fattigdom, sjukdom och ekologiska kriser är historia. David Gerrold menar att Trek kunde få tittaren att utmana sina begränsningar. "It leads individuals to persue larger goals and discover possibilities in themselves that they may not have realized otherwise." (Sacred Ground, s 13)

Båda böckerna tillägnar Gene Roddenberrys hållning i religionsfrågan förhållandevis ganska stort utrymme. Pearson motiverar det bland annat genom att framhålla vilket inflytande han faktiskt hade under skapandets gång. Roddenberry lär själv ha sagt 1991: ”I have complete control over what my show says and show” (citat återfinns i Sacred Ground, s.15). Det gällde främst TOS-serien, men även de första säsongerna av TNG. Därefter spelade det fortfarande viss roll, då allt måste stämma in i Treks ramverk, grundförutsättningar och tidslinje.Trots att det många givit sina bidrag som episodförfattare har man varit själva grundkonceptet trogen. Enterprise-serien (2001-2005) tycker jag själv skulle vara intressant att studera med just religionen i fokus - då den serien rent kronologiskt är tänkt att utspela sig innan Captain Kirk-tiden.

Roddenberry valde att öppet berätta att han betraktade sig som en "agnostisk humanist". Han var visserligen född i ett baptistiskt hem, men tog i vuxen ålder avstånd från den judisk-kristne guden. Helt stängd inför tanken på någon slags gudomlighet var han aldrig, men att tro på en personlig, monoteistisk gud ansåg han var att betrakta som dumheter: "My own feeling is that relation to God as a person is a petty, superstitious approach to the All, the Infinite" (ett citat som återfinns i den numera klassiska biografin om Gene Roddenberry - "Star Trek Creator" av David Alexander från 1995)

I TOS förekommer episoder med väsen som gör anspråk på att vara gudomliga eller av andra uppfattas vara gudomliga. I de flesta episoderna rör det sig om utomjordiska väsen som är mer utvecklade än humanoida raser eller är att betrakta som "totalt annorlunda" från det vi är vana vid. Det kan även gälla mycket avancerad teknologi. Det får mig osökt att tänka på Clarkes tre lagar: Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. Dessa annorlunda/välutvecklade väsen beskrivs oftast i mindre trevliga ordalag. Många utmålas som om de medvetet försökt lura sin omgivning till underkastelse och lydnad. De religiösa tillbedjarna byggde då sin religion på missförstånd. De falska gudarna analyseras i båda dessa böcker. Här diskuteras avsnitt som the Apple, Who Mourns for Adonais och Plato's Stepchildren.

Roddenberry tänker sig att besättningen troligen har diverse trosföreställningar, även av religiös art. De är dock privata. I Religions of Star Trek beskrivs hur serien generellt velat undvika att ta ställning för någon religion framför någon annan. Gene Roddenberry var känslig för publikens inställning och viljor och menade att han inte ville nyttja serien som en alltför uppenbar arena för honom att ventilera sin religiösa kritik. Till tidningen The Humanist lär han ha sagt: Should I start venting my feelings on God, religion and so on to the point it becomes hurtful of people and of their feelings, I would not be doing a good job. (Citat återfinns i Sacred Ground, s. 15)

Att inte ta ställning kan förstås uppfattas som störande, det också. Det kan vara en brist på ansvar och civilkurage. I Trek-konceptet ses det nog mest som diplomatins och upptäckarmissionens krav. Även en icke-ta-ställning-hållning är förstås annars ett ställningstagande, den språkliga negationen till trots. Som pedagog ser jag förstås mycket kring Treks möjligheter att starta filosofiska diskussioner. Här tror inte jag att denna hållning på något sätt skulle vara mindre fruktsam för diskussionen. Det leder till andra frågor kanske, men nog så viktiga. Att inte ta ställning kan ibland vara direkt olämpligt.

Att vi tittare skulle se Trek som ett språkrör för just Roddenberrys egna åsikter är förstås inte självklart. Inte heller vad i Trek som då skulle uppfattas frambringa just hans åsikter. Federationen? Besättningen? Människorna på Enterprise? Eller andra raser?

I TOS tog man dock väldigt tydligt ställning i samhällsfrågor – i Vietnamfrågan, mot rasism, mot slaveri, för jämlikhet. Både i episodernas intriger och hur man valde att iscensätta det. Saker man inte hade kunnat göra i andra typer av serier blev lättare i Star Trek där de kunde placeras ute i rymden, långt fram i tiden. Den svarta skådespelerskan Nichelle Nichols skrev historia när hon framför tevekamerorna kysste kaptenen Himself - Kirk.

Både vulcaner och klingoner skulle man dock kunna beskriva som andliga. Pearson funderar över om det var lättare att låta andra raser än just människan stå för detta religiösa inslag - både med tanke på hur publiken skulle förhålla sig till det och ur skaparsynpunkt. Över huvud taget så tror jag religiösa element förlagda till något skilt ifrån det vi nu är bekant med ger oss nya dimensioner och gynnar de religiösa perspektiven.

We are constantly searching, not just for answers to our questions, but for new questions.

[Benjamin Sisko, "Emissary", DS9]

I torsdags överraskade killarna mig med en bok - en bok som blivit lite sen i samband med den senaste bokbeställningen och därför droppat in lagom till att man hunnit glömma bort den. Lämpligt nog kom den precis fram till min födelsedag. Jag fick den som en dagen-före-present, en liten trailer till förfesten. Simon räckte mig den med ett glatt "present mamma" - direkt inkommen genom ytterdörren. Han hjälpte mig sedan förtjust att slita upp paketet på hallmattan. De där bonusböckerna känns oftast som de allra bästa. Om de andra böckerna infriar all förväntan så lyckas dessa vara något så fantastiskt som överraskning och infriad bortglömd förväntan i ett. Denna bok hade också en fantastiskt potential. Jag bläddrade hungrigt i den till en början och längtade efter att få kasta mig över den. Tyvärr blev jag besviken. Jag ska försöka berätta varför.

Boken: James A. Herrick, Scientific Mythologies: How Science and Science Fiction Forge New Religious Beliefs (Downers Grove: IVP, 2008)

Herrick skriver en syftesförklaring i ett inte fullt så upprörande inledningskapitel. Han säger sig där vilja göra något så intressant som att utforska olika sätt ”in which the Western world’s present spiritual needs are being addressed by a new mythology, an emerging canon of transcendent stories that provides meaning to our lives and that organizes and directs our

individual and social decision.”

Herrick önskar också ta reda på om dessa nya myter verkligen kan fylla den funktion han menar att de själva utger sig för att fylla - ”to be a much-needed alternative to more traditional perspectives on God, people, and the destiny of the human race, an alternative that will open a spiritual pathway into the increasingly technological future” (s.13)

De nya myter Herrick väljer att adressera sin bok hämtar han från två ganska olika håll, som inte helt automatiskt och självklart hör samman: En del härrör från science fiction - både skriven och filmatiserad sådan (med tyngdpunkt på den filmatiserad, av skäl som framkommer nedan), andra från vad som närmast kan beskrivas som "spekulativ vetenskap".

Finns det några gemensamma nämnare mellan sf och religion? Herrick får här några intressanta träffar i sin sökmaskin ( Lite parentetiskt kan jag ju säga att jag tycker att delar av boken fungerar just som en uppstapling av olika sökträffar med google. Intressanta, men lösryckta, citat, som på något sätt behandlar ämnet. Som Herrick använder dem känns det inte som om de alltid ger rättvisa till de citerades faktiska åsikter, men jag älskar den mosaik av ingångar till ämnet han bjuder på.). Många av de ämnen som sf tar sig an menar han går att beskriva som transcendentala och är gemensamma med religionens. Han nämner några stycken: människans ursprung, den mänskliga naturen, möjligheter till frälsning och vad som sker efter döden.

Herrick skriver om hur han har noterat en auktoritetsförkjutning i sin konkluderande slutanalys. Han menar att det i det västerländska samhället går att ringa in viktig auktoritetsförkjutning - en förskjutning som spelar roll för hur människor idag förhåller sig till religion och myter. Vi är tränade att sätta vår tilltro till vetenskapen och det syns även på hur vi formulerar våra religiösa frågor och var vi letar våra svar. Herrick menar att det kan vara en av förklaringarna till varför vi idag letar svar på övernaturliga frågor i/hos det naturliga. Detta auktoritetsskifte har resulterat i att vi idag står inför ”an age of scientific religion”. Då många sätter sin tilltro till vetenskapen på ett sätt som närmast går att betrakta som frälsning så förlorar den gamla religionen sin roll. Herricks utgångspunkt i sin analys är kristen. Han är rädd att den kristna frälsningshistorien ska uppfattas som en frälsningshistoria i raden.

There is today – in a time when old beliefs are withering a kind of philosophical hunger, a need to know who we are and how we get here.

[Carl Sagan]

Livsåskådningar som talar till oss måste kunna uppvisa en grund som känns trovärdig för oss. Herrick anser här att mycket religion önskar förknippas och sammanlänkas med vetenskapen i detta syfte. Man hänvisar till vetenskaplig länk - oavsett om det rör sig om något faktisk eller fabricerad - för att ge det auktoritet och skapa känslan av trovärdighet. Resultatet av detta fenomenet väljer han att kalla ”scientific mythologies”. De vetenskapliga myter som Herrick analyserar i denna bok kommer inte bara från science fiction, utan även från något han kallar ”spekulativ vetenskap”. The Suspension of Disbelief.

Författaren Robert J. Sawyer har ju varit på tapeten här i min blogg tidigare. Herrick hänvisar till honom i sin bok vid några tillfällen. När Sawyer anser att science fiction vara ”the most effective tool for exploring the deepest of questions” vill Herrick göra ett litet tillägg. Herrick menar här att sf inte bara fungerar som en arena för de klassiska vanliga existentiella frågorna. Sf skapar också sina egna, helt nya frågor: Är Gud en högt utvecklad utomjording? Kan vi också bli gudar?

Författaren till The Gospel According to Science Fiction, Gabriel McKee har också en kristen övertygelse. I en recension till Herricks är han mån om att visa att kristna kan ha andra ingångar och attityder till sf än vad Herrick har. Han håller med Herrick om att sf fungerar som en arena för nya myter, men menar att det är att betrakta som något positivt för kristendomen. I inledningen till The Gospel According to Science Fiction skriver han hur science fictions framåtrörelse kan ge kristendomen möjlighet att se nya lösningar på nya situationer - istället för att återanvända gamla lösningar. Sf ses ofta som "the literature of change".

Herrick ställer i denna bok de kristna frågorna till science fiction. Ur ett kristet perspektiv ser han risker med sf - risker för den enskilda kristna som konsumerar sf, men också för samhället i stort - ja, vilka möjligheter det kristna budskapet har att nå ut till ett samhälle som påverkats och formats av sf. Herrick anser bland annat att det framtidsfokus man hittar inom science fiction vara en frestelse för den kristna science fiction-konsumenten. För att stärka denna åsikt väljer han att exemplifiera ur ett verk av den kristne författaren C.S. Lewis - ”Från helvetets brevskola”. Där får läsaren följa hur den den äldre djävulen Tumskruv ger råd till den yngre djävulen Malört i frestelsernas ädla konst. För att föra bort uppmärksamheten från evighetens och nutida perspektiv uppmuntras den yngre demonen ta till framtidens lockelse som frestelsegrepp. Att se framtiden som en arena för frestelse är inget nytt grepp inom religionen. Att fokusera framtiden - och tro sig ha möjlighet att styra den istället för att lägga den i Guds hand - har betraktats som hybris.

Även i muslimska sammanhang kan man hitta detta argument mot att läsa science fiction. Achmed A W Khammas skriver i sin uppsats "The Almost Complete Lack of the Element of Futureness" att denna inställning till framtiden spelat roll för bristen på sf i den arabiska världen. "For the future is in the hand of God only and it is almost sacriligious to want to phantasise about his plans"

Att använda myten för moralisk vägledning. I Scientific Mythologies framkommer att Herrick anser sf vara i avsaknad av moraliska riktlinjer, vilket han tycker är ett av de främsta skälen till att inte se det som ett alternativ till kristendomen. Hur kommer Herrick fram till detta? Han lyfter fram exempel inom sf som - med hans förståelse - inte gör och tar hänsyn till behovet av att göra några riskbedömningar. I ett kapitel har Herrick fokuserat transhumanistiska idéer, både i science fiction och i den spekulativa vetenskapen. Han använder sig av Fukuyamas ord när han skriver att han ser det som ”the most dangerous idea currently facing technological cultures”. Många andra sf-läsare skulle hävda det rakt motsatta om sf som genre - att sf är en uttalad arena för moralisk diskussion, en diskussion där även risker, farhågor och kritik mot vetenskapen får stort utrymme. En förklaring till dessa olika skiljelinjer kan man förstås spåra i olika sf-tolkningar. Ibland är dock vissa tolkningar troligare och mer rimliga än andra. I Herricks bok nämner han den klassisk Mary Shelleys Frankenstein, den bok som för många utvalts som en bra startpunkt för diverse sf-historiegenomgångar. Shelleys spökhistoriebidrag går att diskutera ur många aspekter. Inte minst väcker det frågor om de risker som finns i teknikens och vetenskapens alla möjligheter.. Herrick väljer dock något otippat att se det monster Frankenstein skapade som en bild för positiva skapelser inför den nya eran.

Herrick menar också att sf inte bara lånar auktoritet från vetenskapen, utan att den i sig är med och formar vetenskapen. Författaren Robert J. Sawyer har beskrivit utbytet mellan filosofisk science fiction och vetenskap som en eftersträvansvärd sak. Detta för att kunna förbereda oss inför olika framtida scenarior vi kan stå inför. Detta gäller inte enbart för att visa på eventuella risksituationer utan också för att visa på positiva möjligheter som vi kan ta tillvara.

Herrick ser sf som en genre vars syfte främst är att övertyga och påverka. Via film och teve kan detta göras i än högre grad. Det når till väldigt många människor. Tänker man sig sf som myt, så är en diskussion om form och media mycket intressant. För att fungera som gemensam berättelse för människor behöver den förankras hos människor och bli något de lever genom i sin vardag. Teveserien som forum att berätta och skapa myt tillsammans med sin publik fascinerar mig personligen. I brist på eldstadsgemenskap får vi lösa vårt behov av gemensamma myter på annat sätt. Att leva sig in i ett människoöde och leva sig genom en romanfigurs långa livstid är en fantastiskt berikande upplevelse. Filmen är intensiv, men alltför kort. Teveserien tillåter att karaktärer får flera chanser hos den som tittar. Tänker man sig att studiet av fiktiva livsöden kan hjälpa oss att utveckla och träna oss i empati skulle möjligen teveserieumgänge kunna resultera i detsamma. Som idégenre vill säkert påverkar oss på fler sätt än att starta ett empatiodlingsprojekt. Tankeodling och tankeförädling.

Att Herrick buntat ihop science fiction och spekulativ vetenskap gör hans bok stundtals problematisk. Det leder ibland till att Herricks tycks sätta samma krav på den fiktiva berättelsen som på vetenskapen, men även på det omvända. Ett kapitel har han fokuserat utomjordingar i sf och i den spekulativa vetenskapen. Trots att det inte finns några belägg och evidens för liv på andra planeter verkar utomjordingar ofta behandlas som om de vore fakta och verklighet. Detta irriterar Herrick enormt. Speciellt i avsnitt där detta kommer på tal hade han vunnit på en tydligare distinktion mellan sf, tro och vetenskap. Syftet är dock främst att leverera ett "lika-dåliga-kålsupar-argument". Kritiken mot Herricks egen tro bygger ofta på bristande evidens. Detta från läger som själva inte har någon fast mark under fötterna, är Herricks resonemang.

The Truth is Out There

Star Trek as a morality play

Mannen, myten och legenden Gene Roddenberry slutar aldrig fascinera mig med sitt fantastiska tankebygge – Star Trek. När han skapade Trek-universum åt oss var det främst en miljö att lägga filosofiska pussel i. Inte en kuliss att erbjuda passiviserande, häftig underhållning i. Avsnitten var ”morality plays” in outer space. I en möjlig framtid.

Till min stora glädje finns det en hel uppsjö av Star Trek-analyserande litteratur. Jag tänkte här i bloggen nämna några intressanta titlar. Först ut blir min senaste genomläsning: The Truth is Out There. Christian Faith and the classics of TV Science Fiction av Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth, utkommen 2006. Boken hamnade i min ägo för några dagar sedan – ett av alla eftersläntrarpaket, som dyker upp någon vecka efter alla andra i en bokbeställning och därför nästan hunnits glömmas bort. Glömskan gör det oftast till positiva små överraskningar i vardagen. Hursomhelst. The Truth is Out There är en bok som bjuder på en kristen analys av några klassiker i sf-världen. Författarna Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth har valt ut sex kultförklarade sf-serier att studera på detta vis. Star Trek har sin givna plats i boken och delar utrymmet med Doctor Who,The Prisoner, The Twilight Zone, The X Files och Babylon 5. Urvalet säger ganska mycket om vilka definitioner av sf man använt sig av. Författarna hänvisar inte till några specifika sf-definitioner, men då de dessutom går igenom vad de ser som sf-historia kan man lätt dra sina egna slutsatser. Jag kan inte påstå att jag tycker det är oproblematiskt, men det gör inte de analyser boken erbjuder mindre intressanta.

I både inledningskapitel och sammanfattningen diskuteras det varför man valt att intrikta sig på studium av teve-serier. Varför inte sf-litteratur eller sf-film? Varför inte läsa Olaf Stapledon eller Philip K. Dick istället? Vill man diskutera en sådan skriftbaserad religion som kristendom skulle man ju kunna tycka att det vore mer lämpligt att hänvisa till litteraturen. Författarna ställer sig själva frågan och pekar då på Jesu exempel för att kunna svara. Jesus använde lättförståeliga liknelser på vardagsgrekiska för att nå så många som möjligt. Detta för att att de inte bara skulle höra tomma ord och fraser – välljudande eller ej - utan också förstå själva andemeningen. Jesus pratade inte i första hand till de skriftlärda. Författarna nämner också hur man utifrån först såg på nasaréen Jesus sekt. Irrationella, illiterata arbetare.

Det ges en del plats och utrymme att diskutera eventuella fördelar med teve-serier framför film. Att man får umgås länge med samma karaktärer, miljöer och förutsättningar är en viktig nyckel i deras resonemang. Det gör förstås inte automatiskt en serie filosofiskt bra, men i denna regelbundenhet ryms en potential som inte kan finnas i förhållandevis korta filmer.

Filosofen Nussbaum har skrivit om empatins roll för filosofin. Att umgås med skönlitteratur gör det möjligt för oss att utveckla en större förmåga till empati och inlevelse. Jag tror här personligen att teveserie-följande har potential att ligga det skönlitterära läsandet nära. Som serietittare följer man några karaktärer nära under en längre tid, med en kontinuitet som kan underlätta inlevelse och känsla för karaktärerna. Man lever med dessa, genom dessa, känner ansvar för dessa, känner med dessa.

Om man tänker sig att sf ska vara en en genre med ”as if”-krav – att man ska uppleva det ”som om” det skulle kunna bli och utvecklas just så, så ser jag bara fördelar i att det gäller många områden. Det tekniska och naturvetenskapliga berörs ofta, men detsamma gäller förstås vår känsla inför de karaktärer vi möter. De måste kännas trovärdiga. Personer man återkommer till och följer under en längre tid får liv och tränger in under huden.

I The Truth is Out There tar man fasta på de stora perspektiven – som det naturliga mediet ”for development of its visionary largeness”:

Quantity never guarantees quality, but i does, as in epic poetry or the monumental novel, open up the possibility of tracing human cause and effect over a vast distance – down through the generations.

Bläddrar man sig fram till själva Trek-kapitlet i boken hamnar man i ganska fascinerande tankegångar. Inledningsvis försöker man motivera en kristen analys av Trek. Extra intressant blir det då författarna valt att endast utgå från TOS – 60-talets originalserie – där Roddenberrys religionskritiska idéer har satt sina tydliga spår. De driver förstås intelinjen att TOS skulle vara en serie med egentliga kristna förtecken. De menar dock att värderingarna i grunden kommer från kristendom och även om de så inte skulle göra så står serien på intet sätt i motsatsförhållande till den kristna tron. Moralen man möter i Trek kan tvärtom stimulera och vara en hjälp för den kristne som söker inspiration i utlevnad av det kristna livet, hävdar författarna. Överlag är detta ett kapitel där moralen står i centrum på lite olika sätt.

Författarna väljer att analysera huvudkaraktärerna Kapten Kirk, Spock och doktor McCoy utifrån deras funktion som samspelande enhet: The three are in fact, so deliberately intergrated on the show that they almost function as on whole being.

Man skulle kunna se detta som en bild för den komplexa mänskliga naturen. Alla tre – Kirk, Spock och McCoy - symboliserar olika mänskliga egenskaper. Författarna använder sig utav Platons analys av den mänskliga själen i detta kapitel (med hänvisning till en uppsats av Diana J. Schaub ”Captain Kirk and the Art of Rule”). I motsatsställning till varandra finner vi först och främst förnuftet logistikon och begäret epithymia. Till detta kommer Platon med en tredje, mer svårdefinierad kvalitet som han kallar thumos. Det översätts i denna bok med två parallella begrepp - ”spiritedness” och ”passion”.

Highly Illogical

Spock symboliserar här inte helt förvånande förnuftet. Det ingår ju rentav i konceptet att vara vulcan, åtminstone från den tid då vi tevetittare lär känna dem. Vulcaners logik har utvecklats med tiden. En logik som går före allt annat – på gott och ont. I kapitlet lyfter man fram några exempel på hur övriga i besättningen blir som handfallna i beslutsfattandet utan Spocks analys. När Spock är frånvarande från bryggan i avsnittet Spock's Brain och ett viktigt beslut måste fattas märks påtagligt hur ovana de är utan Spocks förnuft närvaro. De har helt olika åsikter och är helt oförmögna att komma till beslut. De skulle lika gärna kunnat dra lott. Spocks beslut är inte bara bra i bemärkelsen effektiva, utan också moraliskt goda och välgrundade menar författarna.

Spock är inte jämförbar med en snabbt tänkande maskin, utan delger också egna värderingar och sympatier, vid sidan av att minnas en massa data och logiska slutledningar.

Författarna visar, som konstrast, också på exempel där förnuftkvaliteten är satt ur spel, blir okontrollerbar eller på något sätt får negativa konsekvenser. Här måste förnuftet ta hjälp av och balanseras upp med någonting annat. Ensamt härskande kan denna egenskap leda negativt. De roligaste exemplen är förstås avsnitten This Side of Paradise och All Our Yesterdays (några av mina absoluta TOS-favoriter). I det förstnämnda avsnittet möter besättningen en planet som förbryllar. De som bor där verkar leva mest på lite smulor och te och de är alla lyckligast och hälsosammast i världen. Ingen utveckling sker dock och ingen verkar ha någon vilja att ta sig därifrån. McCoy gör hälsoundersökningar på den lilla befolkningen och man undersöker planeten. Spock går rakt in en gammal bekant som har starka känslor för honom. Att kära ner sig i Spock brukar inte vara så fruktsamt, men på denna planet finns det oväntade möjligheter till Spockromans. Här finner man nämligen en underlig växt vars sporer kan påverka den som kommit i närheten. Spock råkar ut för dessa sporer och genomgår en publikglädjande metamorfos. Den annars så kontrollerade logikmästaren blir avslappnad, lekfull och bjuder till och med på leenden. Det som annars är "highly illogical" blir nu även en del av Spocks vardag.

I All Our Yesterdays så måste McCoy och Spock ta sig bakåt i tiden – till en tid då vulcaner ännu inte behärskade och kontrollerade sina känslor. Spocks kropp anpassar sig efter den tid han kommer till. Blir en passionerad vilding som äter kött. Bertonneau och Paffenroth menar att Spock helt saknar ”the sense of wonder”. Han ser inte heller skönheten i naturen (om han inte är under sporernas påverkan då vill säga). Intressant blir det då att notera att också vulcanernas religiositet och riter får filmpubliken att känna ”the sense of wonder”. Och att vulcaner genomgår denna starka pon farr-urladdning.

McCoy står för känslan och intuitionen och blir en kontrast till Spocks objektiva, kyliga resonerande. McCoy möter ständigt patienter på sickbay och pysslar om deras kroppar såväl som deras själar. I TNG fyller Deanna Troi (och möjligen också Guinan i baren) någon slags terapeutfunktion, men i Treks begynnelse ligger alla dessa uppdrag på Doktorn. Författarna ser närmast doktorns närhet till känslor och empati som nödvändig i yrkesrollen som doktor. Även McCoys egenskaper behöver dock sin motsats. Han låter ofta känslostormar styra – han kärar ner sig, låter aggressioner flöda, är irriterad etc. Dessutom har han en mycket lättsam approach till det mesta. I kapitlet förknippar man McCoy med det feminina, men understryker att han inte för den skull uppfattas som klen eller vek. Han är också den äldste i gänget. Författarna skriver att McCoys egenskaper har räddad Enterprise lika många gånger som Spocks logik eller Kirks thumos. Bertonneau och Paffenroth nämner McCoys kärleksäventyr och hans saurian brandy.

Den där tredje kvaliteten thumos har tilldelats Kirk. Kirk kämpar och utvecklas med hjälp av både förnuft och känsla, men inte på grund av dessa. Han erbjuder balans, motiv och drivkraft. Hans allra största rädsla är att inte längre kunna leda rymdskeppet och ta befäl (något som avslöjas i avsnittet ”And the Children Shall Lead”). I avsnittet ”Enemy Within” fungerar inte teleportören. Kirk delas helt plötsligt upp i två Kirk – två delar som båda står för två sidor av kaptenen. Den ena sidan är okontrollerad, vild, djurisk och känslosam. Den andra sidan är tillbakadragen, velig, oförmögen till att fatta beslut och utan egen vilja. Dessa sidor måste dock vara i synk och i samspel för att bli det som Kirk behöver för att leda skeppet och besättningen. Kirk beskrivs i boken som måttfull. I avsnittet Charlie X får besättningen ta hand om en tonåring som besöker Enterprise. Tonåringen har en intressant uppfostran hos en ras om har förmågor att styra och förstöra saker med tanken och har svårt att anpassa sig efter besättningens sätt att leva, tänka och agera. När han inte får det han önskar leder det till frustration. Kirk säger då till tonåringen: ”There are a million things in the universe that you can have, and million things that you can't have”. Detta 50-50%-perspektiv är talande för kaptenen. Åtminstone är det det i bokens analys. Ibland stämmer den bilden dåligt på Kirk skulle jag tro.

Även Kirk behöver samspel med övriga för att vara mest i balans. Enterprise ska även följa primärdirektivet, ett direktiv som avgör när Enterprise får ingripa i utvecklingen hos arter och planeter de möter. I TOS efterföljs detta direktiv fantastiskt dåligt. Ibland för att det helt enkelt är klokt att låta bli, men andra exempel finns så det räcker och blir över.

Bertonneau/Paffenroth, The Truth is Out There. Christian Faith and the Classics of TV Science Fiction, 2006

The Wikileaks of Science

Jag drunknar ofta i flödet av twitterposter. Viktiga poster försvinner bort på några sekunder utan att jag ens hinner notera dem. Intressanta personer, som jag hängivet följer på Twitter, länkar alla intressanta nyheter, men en stor procent av dessa blir aldrig mera än förbi-svishande rutor i Timescape på min Xperia. Arbetar man för tillfället bakom datorn blir det lite mer läst, men får man för sig att försvinna bort från skärmen några minuter möts man sedan av hundratalet nya olästa poster. Och man måste inse att de olästa länkarna vinner kampen. Om man då inte klonade sig själv eller kom med någon annan innovativ lösning. Tänk vad mycket intressanta trådar som finns kvar att upptäcka.

Av en händelse noterade jag dock en twitteruppdatering häromdagen som kändes som hittad för en ny bloggpost. Posten innehöll en länk till en aktuell Sawyer-artikel i Slate Magazine (publicerad 27 januari, 2011). Låt mig droppa rubriken och ni förstår vad jag menar: "The Purpose of Science Fiction".

Robert J Sawyer fokus i artikeln är förhållandet mellan sf och vetenskapen. Det har skrivits spaltmeter på ämnet och Sawyers ståndpunkter här är varken förvånande eller särskilt nya. Han skriver om vetenskapens [nödvändiga och naturliga] begränsningar och hur dessa förstås inte kan appliceras på det fiktiva skrivandet. Där vetenskapen måste vara försiktig kan science fiction unna sig att ta ut svängarna, unna sig att spekulera och dra saker till sin spets. Ja,Sawyer skulle nog rentav hävda att sf BÖR göra det i vissa sammanhang. När framtiden kommer upp till diskussion behöver sf inte nöja sig med små, försiktiga perspektiv om veckor och enstaka år. Man kan höja blicken och se framåt flera decennier och århundraden. Sf-frågan är inte vad som faktiskt kommer att hända i framtiden utan vad som skulle kunna hända. "If this goes on, where will it lead?"

Our job is not to predict the future. Rather, it's to suggest all the possible futures - so that society can make informed decisions about where we want to go. George Orwell's science-fiction classic Nineteen Eighty-Four wasn't a failure because the future it predicted failed to come to pass. Rather, it was a resounding success because it helped us prevent that future.

Snarlik uppdragsbeskrivning kan man hitta i en aktuell intervju publicerad på Un: Bound-bloggen:

Science fiction isn’t about predicting the future, it’s about predicting a future; I take the predictions seriously, but I’m not some sham clairvoyant; I’ve never claimed to be predicting the way things are going to turn out, only the way they might. This is probably the most common misperception about science fiction; it has nothing at all to do with telling you what specific things will happen tomorrow. Indeed, as Ray Bradbury says, our job often is not predicting the future—it’s preventing it, by portraying things that would reasonably happen if current unfortunate trends go on unchecked, so that humanity gets a wake-up call and avoids that fate.

Att science fiction-författare har anlitats - och alltjämt anlitas - i vetenskapens tjänst nämns ofta. Även i Sawyers artikel. Jag brukar i mitt stilla sinne undra hur ofta det egentligen händer och hur vanligt förekommande det är/har varit. Framstår det som mer vanligt än det är? Sawyer berättar att han själv agerat rådgivare för NASA angående sökandet efter intelligens i kosmos. Jag gillar det jag läser. Det blir gilla-knappen.

To fire the philosophical imagination

Science Fiction as a Window into Philosophical Puzzles
I inlägget om Robert J. Sawyers intervju i Philosophy Now nämnde jag Susan Schneider. Låt oss ta reda på vad hon faktiskt säger om SF:s möjligheter i den hänvisade antologin "Science Fiction and Philosophy" i ett alldeles eget blogginlägg. Vi behöver inte läsa så långt in i boken innan vi hittar det vi söker. Redan i bokens förord lanserar hon, som brukligt, sin ingång till allt detta. Science fiction kan fungera som förlängda tankeexperiment som kan tända den filosofiska föreställningsförmågan. Hon lyfter fram hur olika filosofer använt sig av tankeexperiment för att illustrera och tydliggöra sina idéer - bilder vi alla känner till och återvänder till. Hon exemplifierar här med Platons grottliknelse och Descartes kända text om huruvida vi alls kan lita på våra sinnen. Är allt inte bara en illusion? Kanske är det en ond demon som leker med och lurar oss? Finns det alls något vi säkert kan veta? Schneider försöker i text fånga vad tankeexperiment kan fylla för funktion:

"A philosophical thought experiment is a hypothetical situation in the 'laboratory of the mind' that depicts something that often exceeds the bounds of current technology or even is incompatible with the laws of nature, but that is supposed to reveal seomthing philosophically enlightening or fundamental about the topic in question. Thought experiments can demonstrate a point, entertain, illustrate a puzzle, lay bare a contradiction in thought, and move us to provide further clarification."

Antologin tar upp några av de mest filosofiskt svindlande science fiction-verken och klargör vilka filosofiska tankar och paradoxer de illustrerar. Att se Matrix-filmerna som en gestaltning av Platons grottliknelse är inget ovanligt i nutida SF-analys, eller att använda Asimovs robotik och robotlagar när man diskuterar artificiell intelligens, men Schneider tar även upp en del andra exempel. Robert J. Sawyers Mindscan t.ex. Överhuvudtaget är det vanligt att betrakta science fiction som ett laboratorium för att testa idéer - hur de skulle kunna gestalta sig i praktiken och få för konsekvenser, testa risker och möjligheter och för att få oss att tänka bortom vårt begränsade sammanhang. Framförallt handlar det om idéer för framtiden, eller situationer/platser där vi ännu inte är/alls känner till - platser och situationer bortom det vi nu känner, men som vi i ett science fiction-sammanhang ändå kan finna trovärdiga och rimliga.

Boken är indelad i fem delar, där varje del tar upp ett specifikt område för analys. Ämnesindelningar är förstås inte helt självklara, då många texter kan diskuteras utifrån olika frågeställningar och med olika fokus. Här väljer man att ständigt bygga vidare på tidigare kapitel och sätta allt i nya/andra perspektiv. Bokens kapitelindelning ser ut så här:

1. Could I be in a "Matrix" or Computer Simulation?
2. What am I? Free Will and the Nature of Persons.
3. Mind. Natural, Artificial, Hybrid and "Super".
4. Ethical and Political Issues
5. Space and Travel

Varje kapitel rymmer olika sorters texter. Klassiska filosofiska texter blandas med nutida analyser och skönlitterära noveller. De flesta texter finns publicerade även på andra ställen. Till varje kapitel hör även förslag på lämplig science fiction man kan ta del av för att få ämnet illustrerat ytterligare. Det kan gälla filmer, Trek-episoder och böcker. Boken tar upp frågeställningar som ännu känns väldigt uppdaterade. Science fiction är genren "of change", så det kan gå undan. Efter en hastig blinkning kan allt förändras. Vissa saker får förpassas till skräpet, andra kan läggas på hyllan för att vänta på sin tid och ge utrymme åt andra tankar. Och så finns det det vars tid är inne att bli verklighet.

Some of the most lavish science fiction thought experiments are no longer merely fictions
- we see glimpses of them on the technological horizon.

Susan Schneider (ed.), Science Fiction and Philosophy. From Time Travel to Superintelligence, Wiley-Blackwell, 2009

Battlestar Galactica Series Bible

Den 17 december 2003 lanserade Ronald D. Moore en serieguide över hur han då föreställde sig sitt BSG-universum. Miniserien hade redan visats. Allt annat var i skapelseskedet. Som avsnittsförfattare kunde man i denna handledning få nödvändig bakgrundsinformation om huvudkoncept, karaktärers personlighetsdrag och biografier och avgörande händelseförlopp. Saker som publiken ännu inte skulle veta något om, men som var avgörande för att kunna dra alla trådar samman. Jag gick av en händelse in i denna Serie Bible på nätet för några dagar sedan och blev genast nyfiken över vad Moore kunde ha sagt om BSG innan den blev den fantastiska teveserie jag älskar så djupt. I arla morgonstund gömde jag mig i sonens koja [sic!] med denna text, penna och filt i högsta hugg. Här delger jag några av Moores tankar bakom serien i ett första litet inlägg. Jag får säkert skäl att återkomma till den i kommande blogginlägg. Battlestar Galactica Series Bible kan man läsa i sin helhet här!

Hur ser Moore på BSG:s särart och själ? Vad ville Moore med denna serie egentligen? Jag kan inte låta bli att att notera hur Moore verkar ha en något jobbig syn på SF-genren. Han ser den som en "aggressively unrealistic genre" med diverse förekomster av bisarra utomjordingar och overkliga hjältar med hightech-instrument. Moore vill med sin BSG-skapelse bryta mot allt detta genom att introducera [sic!] realism i SF. Han vill att någon som flippar sig in i ett BSG-avsnitt först ska tro sig ha hamnat i en "60 Minutes"-dokumentär. Han kallar sitt BSG-projekt för "Naturlistic Science Fiction". För Moore är detta i första hand en serie om verkliga människor som han vill att man lätt ska kunna identifiera sig med. En allegori för vårt eget nuvarande samhälle:

We want the audience to connect with the characters of Galactica as people. Our characters are not super-heroes. They are not an elite. They are everyday people caught up in a enormous cataclysm and trying to survive it as best they can. They are you and me.

Moore beskriver hur han medvetet vill låta BSG-karaktärerna ha en kultur och en samhällsstruktur som påminner om det moderna USA för att tittarna lättare ska kunna uppslukas av själva dramat. Karaktärerna på Galactica tittar således på teve, använder telefon, kör bil, bor i lägenheter, klär sig i slips... etc. För Moore är karaktärerna, deras relationer och utveckling viktigare än intrigen, något han ser som ett genrebrott. Så som han föreställer sig serien bör den också ge utrymmet att utforska karaktärernas svagheter. De ska inte alltid fatta rätt beslut, de ska inte alltid vara konsekventa, de ska få reagera i affekt. De är människor. I denna mänsklighet ligger också fröet till deras triumfer.

Det finns inte någon superdator ombord på Galactica. Tittaren möter en värld som tvingats bli ganska tekniskt fattig, mer fattig än vad man har potential att vara. På grund av det överhängande hotet från cylonerna har man frivilligt valt att avlägsna all teknologi som kan användas som vapen av cylonerna. I hopp om att slippa virus och överföring av data, så låter man tillvaron på Galactica vara fri från trådlös kommunikation, utan fildelsmöjligheter och nätverkande. Tjockteve och sladdtelefon.

Hos cylonerna är läget motsatsen. Där blomstrar en sofistikerad tekonologi. Moore understryker dock att han önskar cyloner som aldrig ska kunna bryta naturlagarna eller vara intresserade av att skapa supervapen.

Och cylonerna är inte Borg. Och ska aldrig bli Borg. Överhuvudtaget är det viktigt för Moore att distansiera sig från Trek. Han skriver i sin guide hur han vill att seriens intriger och berättelser i första hand ska komma inifrån Galactica och folket. Inte från rymden och utomjordingar. Det känns inte trovärdigt. "Most of the space is empty and there aren't a lot of strange things to bump into". Luft och vatten är sällsynt i rymden, intelligent liv likaså. Rymden bjuder på ett överflöd av tystnad och space.. "Unlike Trek's crowded galaxy filled with multitutde of empires".

Moore menar att han med sin BSG-skapelse kan undgå det han uppfattar som SF-klichéer: Evil Twins, Time Travel, Alien Body Possession, A Planet Whose Culture is Just Like Ours, Adama Meets His Dead Wife on a Planet and Doesn't Want to Leave etc.