Jag fick nyligen chansen att läsa Robert J. Sawyers omtalade Mindscan (2005). En veckas pendlande och så kunde jag stoppa in den utläst i hyllan igen. Vintervädret har drabbat östgötatrafiken hårt. Det betyder många inställda tåg - mycket väntan och mycket tid för läsande för oss resenärer. Sawyers tankeskapelser brukar tilltala mig och detta var inget undantag. Jag gillade den så pass mycket att den är värd ett Sawyer-inriktat inlägg här på bloggen.
Mindscan
Huvudkaraktären heter Jake Sullivan och finns på lite olika nivåer, versioner, tider och platser samtidigt. Åtminstone gör han det så småningom. När läsaren först möter honom så är han bunden vid klassiska kroppsliga begränsningar. Kroppen har hängt med i nästan 45 år och Jake väntar på att en otäck sjukdom kallad Katerinskys syndrom ska bryta ut för att i ett vingslag förvandla honom till ett kolli. Ett genetiskt arv. Ett oundvikligt öde. Eller finns det hopp om alternativa händelseförlopp?
2045. Företaget Immortex kommer till Jake Sullivans undsättning. Deras affärsidé är att kopiera kunders medvetanden och ladda upp dessa till artificiella androidkroppar. Kundens biologiska ursprungsversion slutar inte sitt liv i och med detta, utan båda versionerna kan leva parallellt. Den artificiella kroppen kan uppdateras och förbättras vartefter teknik och forskning utvecklas och leva, om inte för evigt så i alla fall utan någon fast främre gräns. En kropp som lanseras som "infinitely maintainable, infinitely repairable, and infinitely upgradeable". Den biologiska kroppen följer vanligt biologiskt livsmönster. Immortex har ett särskilt program för kundernas ursprungsversior. De erbjuds njutbara livsavslut på månen, en plats man kallar High Eden. Hur detta mer exakt gestaltar sig ägnar Robert J. Sawyer något för lite uppmärksamhet, i mitt tycke. Mindscan-versionen tar över det jordiska livet. Boende, familj, vänner och karriär. Och husdjur, som i Jake Sullivans fall. Den artificiella kroppen går förstås att justera till enligt önskemål. Den kan göras något starkare och yngre. Och färgblindhet kan man hoppa över. Man behöver inte längre äta, skita eller sova. Jake beskriver sin nya kropp så här:
Now that I have a new body. I don't miss sweating, or sneezing, or being tired, or being hungry. I don't miss stubbed toes, or sunburns, or runny noses, or headaches. I
don't miss the pain in my left ankle, or diarrhea, or dandruff, or charley horses, or needing to pee so bad it hurts. And I don't miss having to shave or cut my nails or put on deodorant. I don't miss paper cuts, or farting, or pimples, or having a stiff neck. [...]
Are there things I do miss? Of course. All of my favorite foods - Jalapeño peppers
and popcorn and Jell-O and stringy cheese on pizza. I miss the way I use to feel after a really good yawn, or the invigorating sensation of splashing cold water on my face. I miss being ticklish and the feeling of silk and laughing so hard it's actually painful.
But those things aren't gone for good. A decade or two from now, the technology will exist to give me all those sensations again. I can wait. I can wait forever.
Versionerna bör inte ha någon kontakt med varandra. I samband med kopiering - och överföring av medvetandemönster till androidkroppen - så upphör originalpersonen att finnas som laglig person. Månen är som hittad för det.
Personen Jake Sullivan hade tidigare valt att inte binda sig. Hans sjukdom motiverade till det. I sin kärnfriska androidkropp blir läget ett annat. Han vågar utan problem investera i kärleken. Han skaffar en flickvän - en annan mindscan: Karen Bessarian. Hennes androidkropp är runt 30. Första gången de möttes var på ett informationsmöte hos Immortex. Jake Sullivan stod då inför Karens biologiska originalversion. 88 år gammal.
Jake och Karens liv genomgår drastiska förändringar efter uppladdningen kan man väl sammanfatta det. Det gäller samtliga versioner. Vi läsare har förmånen att följa alla parallellt. Livet på månen har sina utmaningar (åtminstone för Jake och personerna runt honom) och som mindscan är det inte helt oproblematiskt att ta vid där originalversionerna lämnade. De anhöriga är i många fall avståndstagande och skeptiska inför deras val och inför vad de blivit.
Jakes mamma reagerar så här:
"This is just like what you - the real you - do with Clamhead when you're out of town. You have the damed robotkitchen feed her. And now, here you come, a walking, talking robotkitchen, here in place of the real you, doing the duties the real you should be doing."
"Mom, please..."
She shook her head at the reflection of me. "You don't have to come here again."
Karens son Tyler för historien vidare till domstolen... När Karen dör på månen (en information han egentligen inte ska känna till, men som läcker ut av misstag...) så är hans mamma död för honom. Android-Karen ska inte få ta över hennes liv, hennes pengar, hennes goda författarrykte. För honom är det hela slut. Android-Karen uppfattar han så här:
[Because] she's, at best, a copy of some aspects of my mother. There is no continuity of personhood. My mother was born a flesh-and-blood human being. Granted, at som point, a scan of her brain was made, and this . . . this thing . . . was created from it. But my flesh-and-blood mother did not cease to exist the moment the scanning was done; it's not as if the copy picked up where the original left off. Rather, my flesh-and-blood mother flew on a space-plane to Low Earth Orbit, then took a spaceship to the moon, and settled in at a retirement colony on Lunar Farside. All of that happned to my mother after this copy was made, and this copy has no recollection of any of that. Even if we grant that the copy is identical in every material way with my mother - and I don't grant that, not for a second - they have had divergent experiences. This copy is no more my mother than my mother's identical twin sister, if she'd had one, would be my mother.
Läsaren får tillbringa mycket tid i domstolen. Och jag älskar det. Anklagare och försvarsadvokat tydliggör olika perspektiv och frågeställningar för läsaren. Vad är jaget? Var finns personligheten någonstans? Medvetandet? Finns det någon själ? Och i så fall var? Kan man vara två versioner av sig själv samtidigt? Och vilka rättigheter har man i så fall? Hur ska vi förhålla oss till cyborgs i framtiden? Vilken status skulle dessa kunna ha? Vem är ansvarig i boken? Immortex? Karen? Jake? Helskyldig? Delskyldig? Skyldig till vad?
Läsaren får bolla sina egna värderingar här mot avgränsningsfall om abort och personstatus. Var finns riskerna? Var finns möjligheterna? Jag finner mig fundera vidare kring de transhumanistiska framtidsdrömmarna och över medvetande och p-zombie (här har David J. Chalmers sammanställt en uppsjö texter på ämnet). Sawyer hänvisar vidare till bland annat Kurzweil och Dennett, direkt i texten, men också en lista på slutet - för den som känner sig hågad att veta mer.
Slutet är oväntat. Det är inte filosofiskt resonerande som domstolsdiskussionerna, utan inriktar sig mer på att droppa något som innebär helt andra dimensioner till denna historia. Man får inte alla svar, man får nya frågor. Läsaren stänger igen boken med känsla av fascination. Sense of wonder...
Om Jake och Karen är personer hur ska Jake och Karen kunna förmedla det till omgivningen? Hur ska de kunna bevisa att de faktiskt tänker? Den frågan ställer sig Gabriel McKee i sin bok "The Gospel According to Science fiction" (2007). Han tillägnar några sidor av sin bok åt just Mindscan (och även andra verk av Sawyer). Det enda sättet vi kan avgöra om någon annan tänker är genom att interagera med denna andra person. Detsamma gäller artificiell intelligens. McKee går igenom grunderna för Turingtestet för den oinsatte och nämner i sin text att Turing själv ansåg frågan om man verkligen tänkte eller inte var omöjlig att besvara. Agerar någon som om man var medveten och tänkande borde det därför gälla att man bemöts och behandlas som om man var en person. Bokens Jake-personer - både den organiska och Mindscan-Jake - berättar sina erfarenheter utifrån första-person-perspektiv. Gabriel McKee lyfter fram det speciellt i sin analys och gör oss medvetna om att det är något vi i verkligheten aldrig skulle kunna uppleva.
I en av domstolsscenerna så beskrivs mindscans som "philosophical zombies". Där det ser ut som de tänker, agerar, fungerar som intelligenta komplexa människor. Men egentligen finns det ingen därinne, det är ingen hemma. De är zombies. Under ett annat utfrågningstillfälle kallas en expert om medvetande in i rättsalen, Dr Poe. Dr Poe är kristen och tror på själens existens. Han får därför frågan: "Dr. Poe, how can you tell that Ms. Bessarian doesn't have a soul? What test can you conduct to demonstrate that you do have a soul and she does not?" Svaret blir då förstås: "There is no such test."
från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då.