Visar inlägg med etikett Robert J Sawyer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert J Sawyer. Visa alla inlägg

2011-02-04

The Wikileaks of Science

Jag drunknar ofta i flödet av twitterposter. Viktiga poster försvinner bort på några sekunder utan att jag ens hinner notera dem. Intressanta personer, som jag hängivet följer på Twitter, länkar alla intressanta nyheter, men en stor procent av dessa blir aldrig mera än förbi-svishande rutor i Timescape på min Xperia. Arbetar man för tillfället bakom datorn blir det lite mer läst, men får man för sig att försvinna bort från skärmen några minuter möts man sedan av hundratalet nya olästa poster. Och man måste inse att de olästa länkarna vinner kampen. Om man då inte klonade sig själv eller kom med någon annan innovativ lösning. Tänk vad mycket intressanta trådar som finns kvar att upptäcka.

Av en händelse noterade jag dock en twitteruppdatering häromdagen som kändes som hittad för en ny bloggpost. Posten innehöll en länk till en aktuell Sawyer-artikel i Slate Magazine (publicerad 27 januari, 2011). Låt mig droppa rubriken och ni förstår vad jag menar: "The Purpose of Science Fiction".

Robert J Sawyer fokus i artikeln är förhållandet mellan sf och vetenskapen. Det har skrivits spaltmeter på ämnet och Sawyers ståndpunkter här är varken förvånande eller särskilt nya. Han skriver om vetenskapens [nödvändiga och naturliga] begränsningar och hur dessa förstås inte kan appliceras på det fiktiva skrivandet. Där vetenskapen måste vara försiktig kan science fiction unna sig att ta ut svängarna, unna sig att spekulera och dra saker till sin spets. Ja,Sawyer skulle nog rentav hävda att sf BÖR göra det i vissa sammanhang. När framtiden kommer upp till diskussion behöver sf inte nöja sig med små, försiktiga perspektiv om veckor och enstaka år. Man kan höja blicken och se framåt flera decennier och århundraden. Sf-frågan är inte vad som faktiskt kommer att hända i framtiden utan vad som skulle kunna hända. "If this goes on, where will it lead?"

Our job is not to predict the future. Rather, it's to suggest all the possible futures - so that society can make informed decisions about where we want to go. George Orwell's science-fiction classic Nineteen Eighty-Four wasn't a failure because the future it predicted failed to come to pass. Rather, it was a resounding success because it helped us prevent that future.

Snarlik uppdragsbeskrivning kan man hitta i en aktuell intervju publicerad på Un: Bound-bloggen:

Science fiction isn’t about predicting the future, it’s about predicting a future; I take the predictions seriously, but I’m not some sham clairvoyant; I’ve never claimed to be predicting the way things are going to turn out, only the way they might. This is probably the most common misperception about science fiction; it has nothing at all to do with telling you what specific things will happen tomorrow. Indeed, as Ray Bradbury says, our job often is not predicting the future—it’s preventing it, by portraying things that would reasonably happen if current unfortunate trends go on unchecked, so that humanity gets a wake-up call and avoids that fate.


Att science fiction-författare har anlitats - och alltjämt anlitas - i vetenskapens tjänst nämns ofta. Även i Sawyers artikel. Jag brukar i mitt stilla sinne undra hur ofta det egentligen händer och hur vanligt förekommande det är/har varit. Framstår det som mer vanligt än det är? Sawyer berättar att han själv agerat rådgivare för NASA angående sökandet efter intelligens i kosmos. Jag gillar det jag läser. Det blir gilla-knappen.

2011-01-26

It's not sci-fi, but phi-fi

Nya bekantskaper
Det är intressant att studera hur bokslukande själar går tillväga för att göra sig nya författarbekantskaper. Man fastnar lätt i sina kära gamla darlings och undviker aktivt att göra nya bekantskaper. Framförallt gäller det det skönlitterära läsandet. Man läser hellre alla titlar man kan komma över av sina gamla godingar innan man vågar sig på att lägga energi på att införliva några nya författarbekantskaper till författarfamiljen. Att göra sig nya bekantskaper tar tid, men det är spännande och väldigt ofta värt all energi och omsorg!

Sawyer har figurerat på min författare-att-läsa-lista ett tag, men det var först efter Philosophy Now-artikeln (publicerad förra året) som jag bestämde mig för att det på allvar var dags att kasta mig över detta stora namn inom science fiction. Jag var nära på att skriva science fiction-genren, men användande av ”genre” när man talar om science fiction är ifrågasatt, så jag står över just nu, då jag inte tänkt ge något utrymme för definitionsdiskussion. Sawyers titlar verkade så fantastiskt intressanta, helt enkelt. Science fiction och filosofi, en helig kombo. Och han är ju trots allt vinnare av både Hugo- ochNebulapriset.

Philosophy Now-artikeln
I augusti förra året publicerades några artiklar på temat science fiction (det lär finnas ytterligare en Philosophy Now-nummer på SF-tema, men det har några år på nacken och inget jag lyckats komma över), däribland ovannämnda intervju med idéernas man Robert J. Sawyer. Ämnet var inte särskilt förvånande "filosofi och science fiction". I intervjun presenterar man Sawyer som en författare vars skönlitterära verk läses vid filosofiska kurser på universitet världen över. Vilket omfång det skulle kunna vara har jag svårt att svara på. Sawyers egna intresse för filosofi är dock svårt att ta miste på. Sawyer säger följande om kopplingen science fiction - filosofi:

"I've long held that the science-fiction field is misnamed.
It isn't fiction about science; rather it's literature of ideas
- philosophical fiction. That is, it's not sci-fi, but phi-fi!"

Nick DiChario står för frågandet under intervjun och han ställer en fråga utifrån en av mina nya älsklingar - boken "Science Fiction and Philosophy", ed. Susan Schneider (2009). Schneider skriver i inledningskapitlet om hur hon betraktar science fiction som långversioner av filosofiska dilemmor och tankeexperiment. På annan plats i boken skriver Susan Schneider just om Sawyers bok Mindscan.

Vad är science fictions uppdrag egentligen. Robert J. Sawyer menar att science fiction har misslyckats i ett av sina uppdrag:

One of the jobs of science fiction is to provide a smorgasbord of possible futures, but I really think it has largely failed us on this particular question. Current visions, such as the new Battlestar Galactica and the Terminator and the Matrix movies, and the older ones such as D.F. Jones's Colossus (filmed in 1970 as The Forbin Project), all portray us as being doomed, suggesting that humanity can't survive the advent of superior intelligence. What little SF that does have us surviving that advent has us doing so by fundamentally altering who we are, either by uploading our consciousness - thereby giving up physicality, and, indeed, in many cases giving up individuality, too - or by becoming fusions of biology and cybernetics.

[...]

I try to portray a way in which we can survive the coming of superintelligence with our essential humanity and dignity intact. I don't say we will, but we might - and I want to help to provide a roadmap to that future.

Här kan man jämföra med andra beskrivningar av meningen/syftet med science fiction. Robert J. Sawyer nämner i ett inlägg på sin blogg att han deltagit i "general science and science fiction talk" (utan att precisera sig närmare om var detta ägde rum) där han fick chans att ta sig an denna fråga igen . Han menar att science fictions huvudsyfte inte är att förutspå framtiden:

The job is to suggest a smorgasbord of possible futures, so that society may choose the one it wants. The scorecard approach - oh, look, science fiction suggested flying cars; aren't thos SF writers so silly! - does a disservice to the genre, and misrepresents its purpose.

Vidare sammanfattas Sawyers åsikter så här:

Science-fiction writers are able to speculate about future directions for scientific research and explore possible ethical ramifications in ways that working scientists, who are at the mercy of funding bodies, simply can't; wheras controversy is good for fiction, it's bad for continuing to get research grants, and yet the public has a right to know where new developments might lead.

I inledningen till Philosophy Now-intervjun nämns att Sawyers böcker finns översatta på 17 språk. Inte svenska dock. Vi får hoppas att det är en tidsfråga!

Flashforward
Under jullovet såg jag och maken Flashforward då äntligen, denna omtalade serie som bygger på Robert J. Sawyers roman med samma namn (2000). Lämpligt så här i tider då fåglar faller döda från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då. James Callis, denna gudagivna skådespelare. Gaius Baltar och Gabriel McDow – behöver jag säga mer?

2011-01-24

Mindscan

Jag fick nyligen chansen att läsa Robert J. Sawyers omtalade Mindscan (2005). En veckas pendlande och så kunde jag stoppa in den utläst i hyllan igen. Vintervädret har drabbat östgötatrafiken hårt. Det betyder många inställda tåg - mycket väntan och mycket tid för läsande för oss resenärer. Sawyers tankeskapelser brukar tilltala mig och detta var inget undantag. Jag gillade den så pass mycket att den är värd ett Sawyer-inriktat inlägg här på bloggen.


Mindscan

Huvudkaraktären heter Jake Sullivan och finns på lite olika nivåer, versioner, tider och platser samtidigt. Åtminstone gör han det så småningom. När läsaren först möter honom så är han bunden vid klassiska kroppsliga begränsningar. Kroppen har hängt med i nästan 45 år och Jake väntar på att en otäck sjukdom kallad Katerinskys syndrom ska bryta ut för att i ett vingslag förvandla honom till ett kolli. Ett genetiskt arv. Ett oundvikligt öde. Eller finns det hopp om alternativa händelseförlopp?

2045. Företaget Immortex kommer till Jake Sullivans undsättning. Deras affärsidé är att kopiera kunders medvetanden och ladda upp dessa till artificiella androidkroppar. Kundens biologiska ursprungsversion slutar inte sitt liv i och med detta, utan båda versionerna kan leva parallellt. Den artificiella kroppen kan uppdateras och förbättras vartefter teknik och forskning utvecklas och leva, om inte för evigt så i alla fall utan någon fast främre gräns. En kropp som lanseras som "infinitely maintainable, infinitely repairable, and infinitely upgradeable". Den biologiska kroppen följer vanligt biologiskt livsmönster. Immortex har ett särskilt program för kundernas ursprungsversior. De erbjuds njutbara livsavslut på månen, en plats man kallar High Eden. Hur detta mer exakt gestaltar sig ägnar Robert J. Sawyer något för lite uppmärksamhet, i mitt tycke. Mindscan-versionen tar över det jordiska livet. Boende, familj, vänner och karriär. Och husdjur, som i Jake Sullivans fall. Den artificiella kroppen går förstås att justera till enligt önskemål. Den kan göras något starkare och yngre. Och färgblindhet kan man hoppa över. Man behöver inte längre äta, skita eller sova. Jake beskriver sin nya kropp så här:

Now that I have a new body. I don't miss sweating, or sneezing, or being tired, or being hungry. I don't miss stubbed toes, or sunburns, or runny noses, or headaches. I
don't miss the pain in my left ankle, or diarrhea, or dandruff, or charley horses, or needing to pee so bad it hurts. And I don't miss having to shave or cut my nails or put on deodorant. I don't miss paper cuts, or farting, or pimples, or having a stiff neck. [...]
Are there things I do miss? Of course. All of my favorite foods - Jalapeño peppers
and popcorn and Jell-O and stringy cheese on pizza. I miss the way I use to feel after a really good yawn, or the invigorating sensation of splashing cold water on my face. I miss being ticklish a
nd the feeling of silk and laughing so hard it's actually painful.
But those things aren't gone for good. A decade or two from now, the technology will exist to give me all those sensations again. I can wait. I can wait forever.

Versionerna bör inte ha någon kontakt med varandra. I samband med kopiering - och överföring av medvetandemönster till androidkroppen - så upphör originalpersonen att finnas som laglig person. Månen är som hittad för det.

Personen Jake Sullivan hade tidigare valt att inte binda sig. Hans sjukdom motiverade till det. I sin kärnfriska androidkropp blir läget ett annat. Han vågar utan problem investera i kärleken. Han skaffar en flickvän - en annan mindscan: Karen Bessarian. Hennes androidkropp är runt 30. Första gången de möttes var på ett informationsmöte hos Immortex. Jake Sullivan stod då inför Karens biologiska originalversion. 88 år gammal.

Jake och Karens liv genomgår drastiska förändringar efter uppladdningen kan man väl sammanfatta det. Det gäller samtliga versioner. Vi läsare har förmånen att följa alla parallellt. Livet på månen har sina utmaningar (åtminstone för Jake och personerna runt honom) och som mindscan är det inte helt oproblematiskt att ta vid där originalversionerna lämnade. De anhöriga är i många fall avståndstagande och skeptiska inför deras val och inför vad de blivit.

Jakes mamma reagerar så här:

"This is just like what you - the real you - do with Clamhead when you're out of town. You have the damed robotkitchen feed her. And now, here you come, a walking, talking robotkitchen, here in place of the real you, doing the duties the real you should be doing."
"Mom, please..."
She shook her head at the reflection of me. "You don't have to come here again."

Karens son Tyler för historien vidare till domstolen... När Karen dör på månen (en information han egentligen inte ska känna till, men som läcker ut av misstag...) så är hans mamma död för honom. Android-Karen ska inte få ta över hennes liv, hennes pengar, hennes goda författarrykte. För honom är det hela slut. Android-Karen uppfattar han så här:

[Because] she's, at best, a copy of some aspects of my mother. There is no continuity of personhood. My mother was born a flesh-and-blood human being. Granted, at som point, a scan of her brain was made, and this . . . this thing . . . was created from it. But my flesh-and-blood mother did not cease to exist the moment the scanning was done; it's not as if the copy picked up where the original left off. Rather, my flesh-and-blood mother flew on a space-plane to Low Earth Orbit, then took a spaceship to the moon, and settled in at a retirement colony on Lunar Farside. All of that happned to my mother after this copy was made, and this copy has no recollection of any of that. Even if we grant that the copy is identical in every material way with my mother - and I don't grant that, not for a second - they have had divergent experiences. This copy is no more my mother than my mother's identical twin sister, if she'd had one, would be my mother.

Läsaren får tillbringa mycket tid i domstolen. Och jag älskar det. Anklagare och försvarsadvokat tydliggör olika perspektiv och frågeställningar för läsaren. Vad är jaget? Var finns personligheten någonstans? Medvetandet? Finns det någon själ? Och i så fall var? Kan man vara två versioner av sig själv samtidigt? Och vilka rättigheter har man i så fall? Hur ska vi förhålla oss till cyborgs i framtiden? Vilken status skulle dessa kunna ha? Vem är ansvarig i boken? Immortex? Karen? Jake? Helskyldig? Delskyldig? Skyldig till vad?

Läsaren får bolla sina egna värderingar här mot avgränsningsfall om abort och personstatus. Var finns riskerna? Var finns möjligheterna? Jag finner mig fundera vidare kring de transhumanistiska framtidsdrömmarna och över medvetande och p-zombie (här har David J. Chalmers sammanställt en uppsjö texter på ämnet). Sawyer hänvisar vidare till bland annat Kurzweil och Dennett, direkt i texten, men också en lista på slutet - för den som känner sig hågad att veta mer.

Slutet är oväntat. Det är inte filosofiskt resonerande som domstolsdiskussionerna, utan inriktar sig mer på att droppa något som innebär helt andra dimensioner till denna historia. Man får inte alla svar, man får nya frågor. Läsaren stänger igen boken med känsla av fascination. Sense of wonder...

Om Jake och Karen är personer hur ska Jake och Karen kunna förmedla det till omgivningen? Hur ska de kunna bevisa att de faktiskt tänker? Den frågan ställer sig Gabriel McKee i sin bok "The Gospel According to Science fiction" (2007). Han tillägnar några sidor av sin bok åt just Mindscan (och även andra verk av Sawyer). Det enda sättet vi kan avgöra om någon annan tänker är genom att interagera med denna andra person. Detsamma gäller artificiell intelligens. McKee går igenom grunderna för Turingtestet för den oinsatte och nämner i sin text att Turing själv ansåg frågan om man verkligen tänkte eller inte var omöjlig att besvara. Agerar någon som om man var medveten och tänkande borde det därför gälla att man bemöts och behandlas som om man var en person. Bokens Jake-personer - både den organiska och Mindscan-Jake - berättar sina erfarenheter utifrån första-person-perspektiv. Gabriel McKee lyfter fram det speciellt i sin analys och gör oss medvetna om att det är något vi i verkligheten aldrig skulle kunna uppleva.

I en av domstolsscenerna så beskrivs mindscans som "philosophical zombies". Där det ser ut som de tänker, agerar, fungerar som intelligenta komplexa människor. Men egentligen finns det ingen därinne, det är ingen hemma. De är zombies. Under ett annat utfrågningstillfälle kallas en expert om medvetande in i rättsalen, Dr Poe. Dr Poe är kristen och tror på själens existens. Han får därför frågan: "Dr. Poe, how can you tell that Ms. Bessarian doesn't have a soul? What test can you conduct to demonstrate that you do have a soul and she does not?" Svaret blir då förstås: "There is no such test."