In the Age of Star Trek

If we don't start living together and respecting one another we're not going to make it to the Age of Star Trek [Gene Roddenberry]

2008 investerade jag i två titlar på temat ”Religion och Star Trek”. Det kändes förstås som den ultimata kombon, som ett koncept som omöjligen kunde slå fel. Jag hann dock inte läsa dem mer än sporadiskt. De hamnade därför knappt lästa i bokhyllan bredvid Ethan Phillips "Star Trek Cookbook" och Trek-uppslagsverken. Denna vår fick jag då äntligen anledning att återkomma till dessa böcker och tänkte förse er med några tankar i ett blogginlägg.

Bok 1: Jennifer E. Porter/ Darcee L. McLaren (ed.), Sacred Ground, Explorations of Star Trek, Religion and American Culture, 1999

Den bok som blivit mest omtalad av dessa gavs ut 1999. Då när serien ”Enterprise” ännu inte fanns, men Trek-mytologin levde och frodades för fullt med personligheter som Seven of Nine och EMH. Boken heter Star Trek and Sacred Ground och är uppkallad efter ett Voyager-avsnitt (säsong 3, episod 7). Den bjuder på hela 12 uppsatskapitel på detta ämne (13 stycken om man räknar inledningskapitlet). Boken är indelad i tre delar med lite olika fokus. Den första har ett mer generellt perspektiv. Man försöker där bena ut vilken attityd Star Trek uppvisar till religion. Man går in speciellt på Roddenberry som person, men tar upp skillnader mellan olika besättningar och serier. Den andra delen av boken behandlar olika religiösa och mytiska teman som tittaren möter i de olika Trek-serierna – odödlighet, lidande och självuppoffring bland annat. Den sista delen är tillägnad fandom. Man ställer sig frågor som: Betraktar fandom Trek som en religion? Lever de själva en myt? Jag läste någonstans att en recensent tyckte att denna del var av lägst kvalitet. Som Trek-nörd finner jag den dock mycket uppfriskande.

Bok 2: Kraemer/Cassidy/Schwartz , Religions of Star Trek, 2003

Den andra boken jag tänkte nämna här är ”Religions of Star Trek”, då jag läste den parallellt med "Sacred Ground". Den är av något senare datum – 2003. Bokens sex uppsatser försöker ta reda på hur Trek-serierna behandlar frågor om guds existens, ondskans natur och vad som händer när vi dör. Den beskriver också förekomsten av religiösa specialister och präster och funktionen av myt och rit. Den sista uppsatsen behandlar frälsning – Kan vetenskapen erbjuda våra själar någon slags frälsning? En inte helt ovanlig fråga när man analyserar science fictions bidrag till religionen.

2003 alltså. Under 2000-talet ökade sedan denna sorts litteratur lavinartat. Jag tänker här på böcker som skrivits om hur man kan diskutera filosofiska dilemman och religion med hjälp av science fiction-litteratur, science fiction-film och populärkultur. Många av dessa titlar behandlar just Star Trek, som en av många pusselbitar eller som hela bokens valda studiefokus. Även i de böcker där man inte tilldelat Trek något specifikt kapitel förekommer alltid Trekhänvisningar ganska flitigt. Förvånansvärt många böcker är också skrivna av akademiker. När jag gör en enkel sökning på ämnet, så måste jag idag konfrontera det faktum att jag nu ligger efter. Det finns mycket kvar att läsa. Och mer är på gång! Något jag noterar med viss tillfredsställelse.

Man kan fundera kring hur det kommer sig att Star Trek kommit att bli ett vanligt studieobjekt för akademiker. I Religions of Star Trek ger man ett av många möjliga svar. Man menar där att mångfalden i Star Trek kan vara en viktig nyckel – en mångfald av perspektiv, åldrar, arter och raser. En mångfald som ger dynamik och bjuder på nödvändig konflikt. Och som också betyder en del inkonsekvenser. Inkonsekvenser som gör serien mänsklig och får den att kännas autentiskt och trovärdigt. En viktig grund för att sedan kunna dras med i att ställa filosofiska frågor till det. Kanske är denna mångfald ett resultat av att Trek är en skapelse av så många olika författare. Själva Star Trek-konceptet som sådant går inte att förstå utan ingrediensen mångfald.

Att professorer ägnar tid åt Star Trek som fenomen är något som uppmuntras från många håll. Larry Kreitzler skriver:

There is a great deal that may be profitably explored here, particularly when we consider how rarely professionals theologians have anything to do with popular science fiction writing. There is much to their own detriment for there is no doubting that for many contemporary people, a worldview created by science fiction functions in precisely the same way within their lives as did the worldview created by religious belief for previous generations (Sacred Ground, s. 160)

Star Trek har förstås i än högre grad attraherat den vanliga tevepubliken. I Sacred Ground citeras David Gerrold när han menar att det är enkelt att förstå hur Star Trek kunde attrahera så många: "Star Trek says there will be a future and that we can and will solve our problems and learn how to live in peace." Roddenberry hade en mycket optimistisk syn på framtiden och människans möjligheter till fred, utveckling, tolerans och skapande. I Trek möter vi en värld där fattigdom, sjukdom och ekologiska kriser är historia. David Gerrold menar att Trek kunde få tittaren att utmana sina begränsningar. "It leads individuals to persue larger goals and discover possibilities in themselves that they may not have realized otherwise." (Sacred Ground, s 13)

Båda böckerna tillägnar Gene Roddenberrys hållning i religionsfrågan förhållandevis ganska stort utrymme. Pearson motiverar det bland annat genom att framhålla vilket inflytande han faktiskt hade under skapandets gång. Roddenberry lär själv ha sagt 1991: ”I have complete control over what my show says and show” (citat återfinns i Sacred Ground, s.15). Det gällde främst TOS-serien, men även de första säsongerna av TNG. Därefter spelade det fortfarande viss roll, då allt måste stämma in i Treks ramverk, grundförutsättningar och tidslinje.Trots att det många givit sina bidrag som episodförfattare har man varit själva grundkonceptet trogen. Enterprise-serien (2001-2005) tycker jag själv skulle vara intressant att studera med just religionen i fokus - då den serien rent kronologiskt är tänkt att utspela sig innan Captain Kirk-tiden.

Roddenberry valde att öppet berätta att han betraktade sig som en "agnostisk humanist". Han var visserligen född i ett baptistiskt hem, men tog i vuxen ålder avstånd från den judisk-kristne guden. Helt stängd inför tanken på någon slags gudomlighet var han aldrig, men att tro på en personlig, monoteistisk gud ansåg han var att betrakta som dumheter: "My own feeling is that relation to God as a person is a petty, superstitious approach to the All, the Infinite" (ett citat som återfinns i den numera klassiska biografin om Gene Roddenberry - "Star Trek Creator" av David Alexander från 1995)

I TOS förekommer episoder med väsen som gör anspråk på att vara gudomliga eller av andra uppfattas vara gudomliga. I de flesta episoderna rör det sig om utomjordiska väsen som är mer utvecklade än humanoida raser eller är att betrakta som "totalt annorlunda" från det vi är vana vid. Det kan även gälla mycket avancerad teknologi. Det får mig osökt att tänka på Clarkes tre lagar: Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. Dessa annorlunda/välutvecklade väsen beskrivs oftast i mindre trevliga ordalag. Många utmålas som om de medvetet försökt lura sin omgivning till underkastelse och lydnad. De religiösa tillbedjarna byggde då sin religion på missförstånd. De falska gudarna analyseras i båda dessa böcker. Här diskuteras avsnitt som the Apple, Who Mourns for Adonais och Plato's Stepchildren.

Roddenberry tänker sig att besättningen troligen har diverse trosföreställningar, även av religiös art. De är dock privata. I Religions of Star Trek beskrivs hur serien generellt velat undvika att ta ställning för någon religion framför någon annan. Gene Roddenberry var känslig för publikens inställning och viljor och menade att han inte ville nyttja serien som en alltför uppenbar arena för honom att ventilera sin religiösa kritik. Till tidningen The Humanist lär han ha sagt: Should I start venting my feelings on God, religion and so on to the point it becomes hurtful of people and of their feelings, I would not be doing a good job. (Citat återfinns i Sacred Ground, s. 15)

Att inte ta ställning kan förstås uppfattas som störande, det också. Det kan vara en brist på ansvar och civilkurage. I Trek-konceptet ses det nog mest som diplomatins och upptäckarmissionens krav. Även en icke-ta-ställning-hållning är förstås annars ett ställningstagande, den språkliga negationen till trots. Som pedagog ser jag förstås mycket kring Treks möjligheter att starta filosofiska diskussioner. Här tror inte jag att denna hållning på något sätt skulle vara mindre fruktsam för diskussionen. Det leder till andra frågor kanske, men nog så viktiga. Att inte ta ställning kan ibland vara direkt olämpligt.

Att vi tittare skulle se Trek som ett språkrör för just Roddenberrys egna åsikter är förstås inte självklart. Inte heller vad i Trek som då skulle uppfattas frambringa just hans åsikter. Federationen? Besättningen? Människorna på Enterprise? Eller andra raser?

I TOS tog man dock väldigt tydligt ställning i samhällsfrågor – i Vietnamfrågan, mot rasism, mot slaveri, för jämlikhet. Både i episodernas intriger och hur man valde att iscensätta det. Saker man inte hade kunnat göra i andra typer av serier blev lättare i Star Trek där de kunde placeras ute i rymden, långt fram i tiden. Den svarta skådespelerskan Nichelle Nichols skrev historia när hon framför tevekamerorna kysste kaptenen Himself - Kirk.

Både vulcaner och klingoner skulle man dock kunna beskriva som andliga. Pearson funderar över om det var lättare att låta andra raser än just människan stå för detta religiösa inslag - både med tanke på hur publiken skulle förhålla sig till det och ur skaparsynpunkt. Över huvud taget så tror jag religiösa element förlagda till något skilt ifrån det vi nu är bekant med ger oss nya dimensioner och gynnar de religiösa perspektiven.

The Truth is Out There

Star Trek as a morality play

Mannen, myten och legenden Gene Roddenberry slutar aldrig fascinera mig med sitt fantastiska tankebygge – Star Trek. När han skapade Trek-universum åt oss var det främst en miljö att lägga filosofiska pussel i. Inte en kuliss att erbjuda passiviserande, häftig underhållning i. Avsnitten var ”morality plays” in outer space. I en möjlig framtid.

Till min stora glädje finns det en hel uppsjö av Star Trek-analyserande litteratur. Jag tänkte här i bloggen nämna några intressanta titlar. Först ut blir min senaste genomläsning: The Truth is Out There. Christian Faith and the classics of TV Science Fiction av Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth, utkommen 2006. Boken hamnade i min ägo för några dagar sedan – ett av alla eftersläntrarpaket, som dyker upp någon vecka efter alla andra i en bokbeställning och därför nästan hunnits glömmas bort. Glömskan gör det oftast till positiva små överraskningar i vardagen. Hursomhelst. The Truth is Out There är en bok som bjuder på en kristen analys av några klassiker i sf-världen. Författarna Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth har valt ut sex kultförklarade sf-serier att studera på detta vis. Star Trek har sin givna plats i boken och delar utrymmet med Doctor Who,The Prisoner, The Twilight Zone, The X Files och Babylon 5. Urvalet säger ganska mycket om vilka definitioner av sf man använt sig av. Författarna hänvisar inte till några specifika sf-definitioner, men då de dessutom går igenom vad de ser som sf-historia kan man lätt dra sina egna slutsatser. Jag kan inte påstå att jag tycker det är oproblematiskt, men det gör inte de analyser boken erbjuder mindre intressanta.

I både inledningskapitel och sammanfattningen diskuteras det varför man valt att intrikta sig på studium av teve-serier. Varför inte sf-litteratur eller sf-film? Varför inte läsa Olaf Stapledon eller Philip K. Dick istället? Vill man diskutera en sådan skriftbaserad religion som kristendom skulle man ju kunna tycka att det vore mer lämpligt att hänvisa till litteraturen. Författarna ställer sig själva frågan och pekar då på Jesu exempel för att kunna svara. Jesus använde lättförståeliga liknelser på vardagsgrekiska för att nå så många som möjligt. Detta för att att de inte bara skulle höra tomma ord och fraser – välljudande eller ej - utan också förstå själva andemeningen. Jesus pratade inte i första hand till de skriftlärda. Författarna nämner också hur man utifrån först såg på nasaréen Jesus sekt. Irrationella, illiterata arbetare.

Det ges en del plats och utrymme att diskutera eventuella fördelar med teve-serier framför film. Att man får umgås länge med samma karaktärer, miljöer och förutsättningar är en viktig nyckel i deras resonemang. Det gör förstås inte automatiskt en serie filosofiskt bra, men i denna regelbundenhet ryms en potential som inte kan finnas i förhållandevis korta filmer.

Filosofen Nussbaum har skrivit om empatins roll för filosofin. Att umgås med skönlitteratur gör det möjligt för oss att utveckla en större förmåga till empati och inlevelse. Jag tror här personligen att teveserie-följande har potential att ligga det skönlitterära läsandet nära. Som serietittare följer man några karaktärer nära under en längre tid, med en kontinuitet som kan underlätta inlevelse och känsla för karaktärerna. Man lever med dessa, genom dessa, känner ansvar för dessa, känner med dessa.

Om man tänker sig att sf ska vara en en genre med ”as if”-krav – att man ska uppleva det ”som om” det skulle kunna bli och utvecklas just så, så ser jag bara fördelar i att det gäller många områden. Det tekniska och naturvetenskapliga berörs ofta, men detsamma gäller förstås vår känsla inför de karaktärer vi möter. De måste kännas trovärdiga. Personer man återkommer till och följer under en längre tid får liv och tränger in under huden.

I The Truth is Out There tar man fasta på de stora perspektiven – som det naturliga mediet ”for development of its visionary largeness”:

Quantity never guarantees quality, but i does, as in epic poetry or the monumental novel, open up the possibility of tracing human cause and effect over a vast distance – down through the generations.

Bläddrar man sig fram till själva Trek-kapitlet i boken hamnar man i ganska fascinerande tankegångar. Inledningsvis försöker man motivera en kristen analys av Trek. Extra intressant blir det då författarna valt att endast utgå från TOS – 60-talets originalserie – där Roddenberrys religionskritiska idéer har satt sina tydliga spår. De driver förstås intelinjen att TOS skulle vara en serie med egentliga kristna förtecken. De menar dock att värderingarna i grunden kommer från kristendom och även om de så inte skulle göra så står serien på intet sätt i motsatsförhållande till den kristna tron. Moralen man möter i Trek kan tvärtom stimulera och vara en hjälp för den kristne som söker inspiration i utlevnad av det kristna livet, hävdar författarna. Överlag är detta ett kapitel där moralen står i centrum på lite olika sätt.

Författarna väljer att analysera huvudkaraktärerna Kapten Kirk, Spock och doktor McCoy utifrån deras funktion som samspelande enhet: The three are in fact, so deliberately intergrated on the show that they almost function as on whole being.

Man skulle kunna se detta som en bild för den komplexa mänskliga naturen. Alla tre – Kirk, Spock och McCoy - symboliserar olika mänskliga egenskaper. Författarna använder sig utav Platons analys av den mänskliga själen i detta kapitel (med hänvisning till en uppsats av Diana J. Schaub ”Captain Kirk and the Art of Rule”). I motsatsställning till varandra finner vi först och främst förnuftet logistikon och begäret epithymia. Till detta kommer Platon med en tredje, mer svårdefinierad kvalitet som han kallar thumos. Det översätts i denna bok med två parallella begrepp - ”spiritedness” och ”passion”.

Highly Illogical

Spock symboliserar här inte helt förvånande förnuftet. Det ingår ju rentav i konceptet att vara vulcan, åtminstone från den tid då vi tevetittare lär känna dem. Vulcaners logik har utvecklats med tiden. En logik som går före allt annat – på gott och ont. I kapitlet lyfter man fram några exempel på hur övriga i besättningen blir som handfallna i beslutsfattandet utan Spocks analys. När Spock är frånvarande från bryggan i avsnittet Spock's Brain och ett viktigt beslut måste fattas märks påtagligt hur ovana de är utan Spocks förnuft närvaro. De har helt olika åsikter och är helt oförmögna att komma till beslut. De skulle lika gärna kunnat dra lott. Spocks beslut är inte bara bra i bemärkelsen effektiva, utan också moraliskt goda och välgrundade menar författarna.

Spock är inte jämförbar med en snabbt tänkande maskin, utan delger också egna värderingar och sympatier, vid sidan av att minnas en massa data och logiska slutledningar.

Författarna visar, som konstrast, också på exempel där förnuftkvaliteten är satt ur spel, blir okontrollerbar eller på något sätt får negativa konsekvenser. Här måste förnuftet ta hjälp av och balanseras upp med någonting annat. Ensamt härskande kan denna egenskap leda negativt. De roligaste exemplen är förstås avsnitten This Side of Paradise och All Our Yesterdays (några av mina absoluta TOS-favoriter). I det förstnämnda avsnittet möter besättningen en planet som förbryllar. De som bor där verkar leva mest på lite smulor och te och de är alla lyckligast och hälsosammast i världen. Ingen utveckling sker dock och ingen verkar ha någon vilja att ta sig därifrån. McCoy gör hälsoundersökningar på den lilla befolkningen och man undersöker planeten. Spock går rakt in en gammal bekant som har starka känslor för honom. Att kära ner sig i Spock brukar inte vara så fruktsamt, men på denna planet finns det oväntade möjligheter till Spockromans. Här finner man nämligen en underlig växt vars sporer kan påverka den som kommit i närheten. Spock råkar ut för dessa sporer och genomgår en publikglädjande metamorfos. Den annars så kontrollerade logikmästaren blir avslappnad, lekfull och bjuder till och med på leenden. Det som annars är "highly illogical" blir nu även en del av Spocks vardag.

I All Our Yesterdays så måste McCoy och Spock ta sig bakåt i tiden – till en tid då vulcaner ännu inte behärskade och kontrollerade sina känslor. Spocks kropp anpassar sig efter den tid han kommer till. Blir en passionerad vilding som äter kött. Bertonneau och Paffenroth menar att Spock helt saknar ”the sense of wonder”. Han ser inte heller skönheten i naturen (om han inte är under sporernas påverkan då vill säga). Intressant blir det då att notera att också vulcanernas religiositet och riter får filmpubliken att känna ”the sense of wonder”. Och att vulcaner genomgår denna starka pon farr-urladdning.

McCoy står för känslan och intuitionen och blir en kontrast till Spocks objektiva, kyliga resonerande. McCoy möter ständigt patienter på sickbay och pysslar om deras kroppar såväl som deras själar. I TNG fyller Deanna Troi (och möjligen också Guinan i baren) någon slags terapeutfunktion, men i Treks begynnelse ligger alla dessa uppdrag på Doktorn. Författarna ser närmast doktorns närhet till känslor och empati som nödvändig i yrkesrollen som doktor. Även McCoys egenskaper behöver dock sin motsats. Han låter ofta känslostormar styra – han kärar ner sig, låter aggressioner flöda, är irriterad etc. Dessutom har han en mycket lättsam approach till det mesta. I kapitlet förknippar man McCoy med det feminina, men understryker att han inte för den skull uppfattas som klen eller vek. Han är också den äldste i gänget. Författarna skriver att McCoys egenskaper har räddad Enterprise lika många gånger som Spocks logik eller Kirks thumos. Bertonneau och Paffenroth nämner McCoys kärleksäventyr och hans saurian brandy.

Den där tredje kvaliteten thumos har tilldelats Kirk. Kirk kämpar och utvecklas med hjälp av både förnuft och känsla, men inte på grund av dessa. Han erbjuder balans, motiv och drivkraft. Hans allra största rädsla är att inte längre kunna leda rymdskeppet och ta befäl (något som avslöjas i avsnittet ”And the Children Shall Lead”). I avsnittet ”Enemy Within” fungerar inte teleportören. Kirk delas helt plötsligt upp i två Kirk – två delar som båda står för två sidor av kaptenen. Den ena sidan är okontrollerad, vild, djurisk och känslosam. Den andra sidan är tillbakadragen, velig, oförmögen till att fatta beslut och utan egen vilja. Dessa sidor måste dock vara i synk och i samspel för att bli det som Kirk behöver för att leda skeppet och besättningen. Kirk beskrivs i boken som måttfull. I avsnittet Charlie X får besättningen ta hand om en tonåring som besöker Enterprise. Tonåringen har en intressant uppfostran hos en ras om har förmågor att styra och förstöra saker med tanken och har svårt att anpassa sig efter besättningens sätt att leva, tänka och agera. När han inte får det han önskar leder det till frustration. Kirk säger då till tonåringen: ”There are a million things in the universe that you can have, and million things that you can't have”. Detta 50-50%-perspektiv är talande för kaptenen. Åtminstone är det det i bokens analys. Ibland stämmer den bilden dåligt på Kirk skulle jag tro.

Även Kirk behöver samspel med övriga för att vara mest i balans. Enterprise ska även följa primärdirektivet, ett direktiv som avgör när Enterprise får ingripa i utvecklingen hos arter och planeter de möter. I TOS efterföljs detta direktiv fantastiskt dåligt. Ibland för att det helt enkelt är klokt att låta bli, men andra exempel finns så det räcker och blir över.

Bertonneau/Paffenroth, The Truth is Out There. Christian Faith and the Classics of TV Science Fiction, 2006

Live long and prosper

Den 19 september bestämde sig vår lillkille för att flytta från sitt compact living inne i den varma och trygga magen, ut till en betydligt mindre trygg verklighet. Ett nytt kapitel av mer utrymme, mer kaos, mer ansvar, fler sociala kontakter och fler äventyr. Förlossningen tog visserligen tid - och vi föräldrar var trötta när klockvisarna passerade midnatt natten mellan torsdagen och fredagen - men tankar om tid och trötthet kändes långt borta när vi äntligen fick hälsa den lille sonen välkommen till världen. Klockans siffror lyste röda - 00.42. Trots en tydlig tidsangivelse var det som om tiden stod stilla. Allt är inte alls relativt, men i detta sammanhang så slår mötet med och fascinationen inför livets stora mysterium vardagens alla begrepp om smärta, tid och trötthet. Det liv som omkullkastade alla begrepp hade en 51 cm lång kroppshydda och vägde 3800 gram. Hans allra första skrik var som ljuv musik i mina öron. Mamma hade lyckats krysta, lillkillen hade lyckats andas.

Blir barn till Star Trek-nördiga föräldrar automatiskt lika Trek-nördiga? undrade (och undrar!) vi då förstås med viss spänning. Och ja, studerar man det foto jag bjuder på här i detta inlägg kan man ju tro att frågan är besvarad med ett glädjande "ja". Faktum är att The Vulcan Salute (Se bild!) hör till vår lillkilles vardagsgester. Det som sägs ha varit mycket svårt för självaste William Shatner (och en del andra Trek-skådisar) exempelvis under inspelningen av det klassiska avsnittet "Amok Time", känns fullkomligt naturligt för vår son. Han kan enkelt göra det i sömnen och det ser närmast ut som en reflex :-) När TOS var på ropet i 60-talets USA så sägs det att många förstod denna gest som en rolig liten fredshälsning. En modern skapelse som anspelade på det vanliga fredstecknet. En inte helt tokig gissning förstås med tanke på hur the Vulcans beskrivs och framställs vara till sin natur och i vilken tid och samhälle som gesten lanserades. Logik och fred - två viktiga ledord för en äkta vulcan, företeelser som också framställs följa naturligt på varandra. Som vegetarian kan jag passa på att påpeka med vilken naturlighet en vulcan kommit fram till att vegetarisk kost är det enda logiska alternativet.

Nej, någon enkel fredshälsning är inte detta och inte heller en helt modern skapelse. Personen som kom med idén att införliva denna gest i serien är allas vår Leonard Nimoy, mannen som fick introducera hela vulcan-kulturen för Trek-tittarna genom sin Spock-karaktär (hälften vulcan, hälften människa - en mycket intressant kombo). Inför inspelningen av "Amok Time" (där rasen vulcan står i centrum) sökte man efter en hälsningsgest lämpad att användas vulcans emellan. Många av våra mänskliga hälsningsgester inkluderar kroppslig kontakt. Detta var dock något som var direkt olämpligt i ett vulcanskt sammanhang. Vulcans beskrivs som en ras med telepatisk förmåga, en ras som också lägger stor vikt vid individens integritet och privata sfär. Den största av alla brott i det vulcanska samhället sägs vara att mot någons vilja tränga in och "tjuvlyssna" på någon annans tankar. Att använda sina telepatiska förmågor är något man gör under ansvar och medgivande från alla inblandade parter. Annars är det att betrakta som en mental våldtäkt. Den enda man har en automatisk telepatiskt kontakt med är sin äkta hälft - make eller maka. Att förena sig med någon blir i denna kultur ett sätt att bokstavligt bli ett med någon annans tankeflöde. Man är inte bara uppkopplad till sin egen hjärna, utan också till sin partners. När en vulcan ägnar sig åt telepatisk kommunikation sker detta i regel med kroppskontakt. Hälsningsgester med kroppskontakt (som att skaka hand eller kyssa varandra på kinden) kändes därför helt uteslutet när Nimoy funderade över en lämplig vulcangest. Han kom dock på råd!

Nimoy har själv judiska rötter. Under sin uppväxt hade han gjort åtskilliga besök i synagogan och ur dessa erfarenheter hittade han vad han sökte. Varje gång prästerna vände sig mot församlingen för att skänka den Torahns välsignelse visades en speciell gest upp - en "Vulcan Salute Deluxe" kanske man kan kalla den - en gest där båda händerna formas till en Vulcan Salute (med handflatorna in mot församlingen) och sätts intill varandra. Denna symbol kan man idag hitta på smycken och amuletter. När prästen skulle förmedla välsignelsen från Gud var dock tanken att man inte skulle fästa sina blickar på prästen. Prästens roll var inte något annat än att vara medlare. Välsignelsens sanna ursprung var Gud. Prästen var ganska ointressant i sammanhanget. När jag besökte Polen för några år sedan hittade jag några exempel på denna gest på några judiska gravstenar. Något jag ivrigt försökte föreviga på bild. Bildbevis ska finnas någonstans i min fotosamling. Den judiska gesten ska föreställa den hebreiska bokstaven "Shin". I religiösa sammanhang syftar det på gudstiteln "El Shaddai" - Gud, den allsmäktige.

Den som intresserat sig för den vulcanska kulturen har säkert inte undgått att lägga märke till att själva handgesten ofta görs i samband med att man uttalar särskilda fraser. "Live long and prosper" (På vulcanska Dub dor a'az Mubster) brukar vara det som folk minns och associerar till den vulcanska handgesten. Den frasen används i många Trek-sammanhang som svarsfras på en annan fras, som yttras i samband med hälsningar och avsked - "Peace and long life". Även detta frasutbyte har inspirerats av det judiska.

Weather Control Matrix

Jag har just aktiverat min allra intensivaste regnlängtan. Hettan slukar min energi alldeles. Min kreativitet och intellektuella verksamhet försvagas i styrka och försvinner bort i en - ja, låt oss kalla den - flämtning. Allt jag är van att vara smälter bort... Jag blir lätt den där passiva varelse jag annars undviker att bjuda in i mitt liv. Den ständigt sovande människan. Min fiende.

Nattens timmar bjuder dock på viss svalka. Jag försöker sova mig igenom den tid då hettan härjar som värst och istället vara vaken då temperaturen tillåter viss aktivitet: den svala, mörka natten och den tidiga, lugna morgonen. Några cyklar rasslar förbi i gruset på cykelvägen och tidningsbudets lätta steg hörs i trapphuset - annars regerar tystnaden. Lägenhetsetiketten hindrar förstås vissa göromål så dags. Boknördandet kan jag dock alltid odla, under dygnets alla timmar. Mycket läsning blir det således. I natt lät jag även TV-apparaten stå på en stund och flippade bort en halvtimme eller två. Jag noterade då hur Jeffrey Alan Combs ansikte fladdrade förbi på ena kanalen och blev lite Star Trek-nostalgisk så där mitt i natten. På en annan kanal kunde man samtidigt ta del av ett frossa-i-konstiga- människor-och böjelser-program. Även raëlianerna hade tydligen avancerat till denna kategori. *gäsp* Programmet var av något äldre datum insåg jag under tittandets gång. Daniel Vandinjas nya hållning och tankar kring Raël hittar vi här.

Återigen får vi människor möjlighet att odla rädslor och oro. Det tycks verkligen vara en av våra favorittillstånd och favoritkänslor. Vi läser dessa varningar med en slags sjuklig förtjusning. Vår dagliga oro giv oss idag...

Var var vi? Regn. När jag konfronterade gårdagens mediaskörd väcktes mitt hopp om kommande regn på allvar. Där bjöds man på den smakliga tanken om ett förestående åskväder. Urladdningsväder med intensivt rensande regn! Det utropades till och med varningar för detta underbara naturfenomen - åskväder klass 1:

Omfattande och frekvent åska som medför stora störningar i el- och telefontrafiken. Kan lokalt även innebära mycket kraftiga vindbyar och skyfallsliknande regn.

Uppgifter från SMHI

Jag har kastat många drömmande blickar ut genom fönstret i hopp om att mötas av den vackra synen av regn, men himlen är lika nedslående molnfri som igår, i förrgår och förrförrgår. Luften står lika stilla, jorden är fortfarande lika torr, hetten lika kvävande. Och lägenhetstillvaron alltmer olidlig.

Men jag hoppas alltjämt på regn. Tills vidare får jag nöja mig med isvatten, glass och inomhusliv. Isvatten förresten, det är en liten vurm jag har. Det ska dock sägas att lillkrabaten i magen inte är lika förtjust i isvatten som jag. Det bästa i livet är så gott som gratis. Isvatten, kärlek och livgivarprocess.

Borg Tricorder Pie

Letar du efter ett recept utöver det vanliga? Något för den efterlängtade myskvällen? Något som gör att omgivningen bjuder dig på imponerande blickar? Något som lämpar sig lika bra för varma julikvällar som i den iskalla vintern? Då kommer jag med ett glädjande besked: Seven of Nine bjuder oss alla till fest med denna läckra paj! Den går bra att frysa och lämpar sig bra för storkok. Lycka till!

Take 10 spent tricorders and crush them with a procto-hammer.
Add ½ quart plasma oil. Stir. Mix in 1 pound of class-4 probe buckling, 1 minced nacelle discharge socket, 1 type 65563-AS9 navigator sensor, and some finely chopped bio-neutral gel pack casing. Shred in a little padd hard circuitry and 1 pound of emitter buffer. Season with 1 teaspoon of induction coil and ⅓ ounce of dispersal field matrix. Bake for 3 hours in a destabilized hypo-shield convex warp container. Serve on a bed of transporter-room console siding.

Ur kokboken "Star Trek Cookbook"