Battlestar Galactica Series Bible

Den 17 december 2003 lanserade Ronald D. Moore en serieguide över hur han då föreställde sig sitt BSG-universum. Miniserien hade redan visats. Allt annat var i skapelseskedet. Som avsnittsförfattare kunde man i denna handledning få nödvändig bakgrundsinformation om huvudkoncept, karaktärers personlighetsdrag och biografier och avgörande händelseförlopp. Saker som publiken ännu inte skulle veta något om, men som var avgörande för att kunna dra alla trådar samman. Jag gick av en händelse in i denna Serie Bible på nätet för några dagar sedan och blev genast nyfiken över vad Moore kunde ha sagt om BSG innan den blev den fantastiska teveserie jag älskar så djupt. I arla morgonstund gömde jag mig i sonens koja [sic!] med denna text, penna och filt i högsta hugg. Här delger jag några av Moores tankar bakom serien i ett första litet inlägg. Jag får säkert skäl att återkomma till den i kommande blogginlägg. Battlestar Galactica Series Bible kan man läsa i sin helhet här!

Hur ser Moore på BSG:s särart och själ? Vad ville Moore med denna serie egentligen? Jag kan inte låta bli att att notera hur Moore verkar ha en något jobbig syn på SF-genren. Han ser den som en "aggressively unrealistic genre" med diverse förekomster av bisarra utomjordingar och overkliga hjältar med hightech-instrument. Moore vill med sin BSG-skapelse bryta mot allt detta genom att introducera [sic!] realism i SF. Han vill att någon som flippar sig in i ett BSG-avsnitt först ska tro sig ha hamnat i en "60 Minutes"-dokumentär. Han kallar sitt BSG-projekt för "Naturlistic Science Fiction". För Moore är detta i första hand en serie om verkliga människor som han vill att man lätt ska kunna identifiera sig med. En allegori för vårt eget nuvarande samhälle:

We want the audience to connect with the characters of Galactica as people. Our characters are not super-heroes. They are not an elite. They are everyday people caught up in a enormous cataclysm and trying to survive it as best they can. They are you and me.

Moore beskriver hur han medvetet vill låta BSG-karaktärerna ha en kultur och en samhällsstruktur som påminner om det moderna USA för att tittarna lättare ska kunna uppslukas av själva dramat. Karaktärerna på Galactica tittar således på teve, använder telefon, kör bil, bor i lägenheter, klär sig i slips... etc. För Moore är karaktärerna, deras relationer och utveckling viktigare än intrigen, något han ser som ett genrebrott. Så som han föreställer sig serien bör den också ge utrymmet att utforska karaktärernas svagheter. De ska inte alltid fatta rätt beslut, de ska inte alltid vara konsekventa, de ska få reagera i affekt. De är människor. I denna mänsklighet ligger också fröet till deras triumfer.

Det finns inte någon superdator ombord på Galactica. Tittaren möter en värld som tvingats bli ganska tekniskt fattig, mer fattig än vad man har potential att vara. På grund av det överhängande hotet från cylonerna har man frivilligt valt att avlägsna all teknologi som kan användas som vapen av cylonerna. I hopp om att slippa virus och överföring av data, så låter man tillvaron på Galactica vara fri från trådlös kommunikation, utan fildelsmöjligheter och nätverkande. Tjockteve och sladdtelefon.

Hos cylonerna är läget motsatsen. Där blomstrar en sofistikerad tekonologi. Moore understryker dock att han önskar cyloner som aldrig ska kunna bryta naturlagarna eller vara intresserade av att skapa supervapen.

Och cylonerna är inte Borg. Och ska aldrig bli Borg. Överhuvudtaget är det viktigt för Moore att distansiera sig från Trek. Han skriver i sin guide hur han vill att seriens intriger och berättelser i första hand ska komma inifrån Galactica och folket. Inte från rymden och utomjordingar. Det känns inte trovärdigt. "Most of the space is empty and there aren't a lot of strange things to bump into". Luft och vatten är sällsynt i rymden, intelligent liv likaså. Rymden bjuder på ett överflöd av tystnad och space.. "Unlike Trek's crowded galaxy filled with multitutde of empires".

Moore menar att han med sin BSG-skapelse kan undgå det han uppfattar som SF-klichéer: Evil Twins, Time Travel, Alien Body Possession, A Planet Whose Culture is Just Like Ours, Adama Meets His Dead Wife on a Planet and Doesn't Want to Leave etc.

It's not sci-fi, but phi-fi

Nya bekantskaper
Det är intressant att studera hur bokslukande själar går tillväga för att göra sig nya författarbekantskaper. Man fastnar lätt i sina kära gamla darlings och undviker aktivt att göra nya bekantskaper. Framförallt gäller det det skönlitterära läsandet. Man läser hellre alla titlar man kan komma över av sina gamla godingar innan man vågar sig på att lägga energi på att införliva några nya författarbekantskaper till författarfamiljen. Att göra sig nya bekantskaper tar tid, men det är spännande och väldigt ofta värt all energi och omsorg!

Sawyer har figurerat på min författare-att-läsa-lista ett tag, men det var först efter Philosophy Now-artikeln (publicerad förra året) som jag bestämde mig för att det på allvar var dags att kasta mig över detta stora namn inom science fiction. Jag var nära på att skriva science fiction-genren, men användande av ”genre” när man talar om science fiction är ifrågasatt, så jag står över just nu, då jag inte tänkt ge något utrymme för definitionsdiskussion. Sawyers titlar verkade så fantastiskt intressanta, helt enkelt. Science fiction och filosofi, en helig kombo. Och han är ju trots allt vinnare av både Hugo- ochNebulapriset.

Philosophy Now-artikeln
I augusti förra året publicerades några artiklar på temat science fiction (det lär finnas ytterligare en Philosophy Now-nummer på SF-tema, men det har några år på nacken och inget jag lyckats komma över), däribland ovannämnda intervju med idéernas man Robert J. Sawyer. Ämnet var inte särskilt förvånande "filosofi och science fiction". I intervjun presenterar man Sawyer som en författare vars skönlitterära verk läses vid filosofiska kurser på universitet världen över. Vilket omfång det skulle kunna vara har jag svårt att svara på. Sawyers egna intresse för filosofi är dock svårt att ta miste på. Sawyer säger följande om kopplingen science fiction - filosofi:

"I've long held that the science-fiction field is misnamed.
It isn't fiction about science; rather it's literature of ideas
- philosophical fiction. That is, it's not sci-fi, but phi-fi!"

Nick DiChario står för frågandet under intervjun och han ställer en fråga utifrån en av mina nya älsklingar - boken "Science Fiction and Philosophy", ed. Susan Schneider (2009). Schneider skriver i inledningskapitlet om hur hon betraktar science fiction som långversioner av filosofiska dilemmor och tankeexperiment. På annan plats i boken skriver Susan Schneider just om Sawyers bok Mindscan.

Vad är science fictions uppdrag egentligen. Robert J. Sawyer menar att science fiction har misslyckats i ett av sina uppdrag:

One of the jobs of science fiction is to provide a smorgasbord of possible futures, but I really think it has largely failed us on this particular question. Current visions, such as the new Battlestar Galactica and the Terminator and the Matrix movies, and the older ones such as D.F. Jones's Colossus (filmed in 1970 as The Forbin Project), all portray us as being doomed, suggesting that humanity can't survive the advent of superior intelligence. What little SF that does have us surviving that advent has us doing so by fundamentally altering who we are, either by uploading our consciousness - thereby giving up physicality, and, indeed, in many cases giving up individuality, too - or by becoming fusions of biology and cybernetics.

[...]

I try to portray a way in which we can survive the coming of superintelligence with our essential humanity and dignity intact. I don't say we will, but we might - and I want to help to provide a roadmap to that future.

Här kan man jämföra med andra beskrivningar av meningen/syftet med science fiction. Robert J. Sawyer nämner i ett inlägg på sin blogg att han deltagit i "general science and science fiction talk" (utan att precisera sig närmare om var detta ägde rum) där han fick chans att ta sig an denna fråga igen . Han menar att science fictions huvudsyfte inte är att förutspå framtiden:

The job is to suggest a smorgasbord of possible futures, so that society may choose the one it wants. The scorecard approach - oh, look, science fiction suggested flying cars; aren't thos SF writers so silly! - does a disservice to the genre, and misrepresents its purpose.

Vidare sammanfattas Sawyers åsikter så här:

Science-fiction writers are able to speculate about future directions for scientific research and explore possible ethical ramifications in ways that working scientists, who are at the mercy of funding bodies, simply can't; wheras controversy is good for fiction, it's bad for continuing to get research grants, and yet the public has a right to know where new developments might lead.

I inledningen till Philosophy Now-intervjun nämns att Sawyers böcker finns översatta på 17 språk. Inte svenska dock. Vi får hoppas att det är en tidsfråga!

Flashforward
Under jullovet såg jag och maken Flashforward då äntligen, denna omtalade serie som bygger på Robert J. Sawyers roman med samma namn (2000). Lämpligt så här i tider då fåglar faller döda från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då. James Callis, denna gudagivna skådespelare. Gaius Baltar och Gabriel McDow – behöver jag säga mer?

In My Chamalla Dreams

Studerar de stora filosoferna och har cravings. Raw-veggo-sushi-cravings.