Jag drunknar ofta i flödet av twitterposter. Viktiga poster försvinner bort på några sekunder utan att jag ens hinner notera dem. Intressanta personer, som jag hängivet följer på Twitter, länkar alla intressanta nyheter, men en stor procent av dessa blir aldrig mera än förbi-svishande rutor i Timescape på min Xperia. Arbetar man för tillfället bakom datorn blir det lite mer läst, men får man för sig att försvinna bort från skärmen några minuter möts man sedan av hundratalet nya olästa poster. Och man måste inse att de olästa länkarna vinner kampen. Om man då inte klonade sig själv eller kom med någon annan innovativ lösning. Tänk vad mycket intressanta trådar som finns kvar att upptäcka.
Av en händelse noterade jag dock en twitteruppdatering häromdagen som kändes som hittad för en ny bloggpost. Posten innehöll en länk till en aktuell Sawyer-artikel i Slate Magazine (publicerad 27 januari, 2011). Låt mig droppa rubriken och ni förstår vad jag menar: "The Purpose of Science Fiction".
Robert J Sawyer fokus i artikeln är förhållandet mellan sf och vetenskapen. Det har skrivits spaltmeter på ämnet och Sawyers ståndpunkter här är varken förvånande eller särskilt nya. Han skriver om vetenskapens [nödvändiga och naturliga] begränsningar och hur dessa förstås inte kan appliceras på det fiktiva skrivandet. Där vetenskapen måste vara försiktig kan science fiction unna sig att ta ut svängarna, unna sig att spekulera och dra saker till sin spets. Ja,Sawyer skulle nog rentav hävda att sf BÖR göra det i vissa sammanhang. När framtiden kommer upp till diskussion behöver sf inte nöja sig med små, försiktiga perspektiv om veckor och enstaka år. Man kan höja blicken och se framåt flera decennier och århundraden. Sf-frågan är inte vad som faktiskt kommer att hända i framtiden utan vad som skulle kunna hända. "If this goes on, where will it lead?"
Our job is not to predict the future. Rather, it's to suggest all the possible futures - so that society can make informed decisions about where we want to go. George Orwell's science-fiction classic Nineteen Eighty-Four wasn't a failure because the future it predicted failed to come to pass. Rather, it was a resounding success because it helped us prevent that future.
Snarlik uppdragsbeskrivning kan man hitta i en aktuell intervju publicerad på Un: Bound-bloggen:
Science fiction isn’t about predicting the future, it’s about predicting a future; I take the predictions seriously, but I’m not some sham clairvoyant; I’ve never claimed to be predicting the way things are going to turn out, only the way they might. This is probably the most common misperception about science fiction; it has nothing at all to do with telling you what specific things will happen tomorrow. Indeed, as Ray Bradbury says, our job often is not predicting the future—it’s preventing it, by portraying things that would reasonably happen if current unfortunate trends go on unchecked, so that humanity gets a wake-up call and avoids that fate.
Att science fiction-författare har anlitats - och alltjämt anlitas - i vetenskapens tjänst nämns ofta. Även i Sawyers artikel. Jag brukar i mitt stilla sinne undra hur ofta det egentligen händer och hur vanligt förekommande det är/har varit. Framstår det som mer vanligt än det är? Sawyer berättar att han själv agerat rådgivare för NASA angående sökandet efter intelligens i kosmos. Jag gillar det jag läser. Det blir gilla-knappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar