The Truth is Out There

Star Trek as a morality play

Mannen, myten och legenden Gene Roddenberry slutar aldrig fascinera mig med sitt fantastiska tankebygge – Star Trek. När han skapade Trek-universum åt oss var det främst en miljö att lägga filosofiska pussel i. Inte en kuliss att erbjuda passiviserande, häftig underhållning i. Avsnitten var ”morality plays” in outer space. I en möjlig framtid.

Till min stora glädje finns det en hel uppsjö av Star Trek-analyserande litteratur. Jag tänkte här i bloggen nämna några intressanta titlar. Först ut blir min senaste genomläsning: The Truth is Out There. Christian Faith and the classics of TV Science Fiction av Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth, utkommen 2006. Boken hamnade i min ägo för några dagar sedan – ett av alla eftersläntrarpaket, som dyker upp någon vecka efter alla andra i en bokbeställning och därför nästan hunnits glömmas bort. Glömskan gör det oftast till positiva små överraskningar i vardagen. Hursomhelst. The Truth is Out There är en bok som bjuder på en kristen analys av några klassiker i sf-världen. Författarna Thomas Bertonneau och Kim Paffenroth har valt ut sex kultförklarade sf-serier att studera på detta vis. Star Trek har sin givna plats i boken och delar utrymmet med Doctor Who,The Prisoner, The Twilight Zone, The X Files och Babylon 5. Urvalet säger ganska mycket om vilka definitioner av sf man använt sig av. Författarna hänvisar inte till några specifika sf-definitioner, men då de dessutom går igenom vad de ser som sf-historia kan man lätt dra sina egna slutsatser. Jag kan inte påstå att jag tycker det är oproblematiskt, men det gör inte de analyser boken erbjuder mindre intressanta.

I både inledningskapitel och sammanfattningen diskuteras det varför man valt att intrikta sig på studium av teve-serier. Varför inte sf-litteratur eller sf-film? Varför inte läsa Olaf Stapledon eller Philip K. Dick istället? Vill man diskutera en sådan skriftbaserad religion som kristendom skulle man ju kunna tycka att det vore mer lämpligt att hänvisa till litteraturen. Författarna ställer sig själva frågan och pekar då på Jesu exempel för att kunna svara. Jesus använde lättförståeliga liknelser på vardagsgrekiska för att nå så många som möjligt. Detta för att att de inte bara skulle höra tomma ord och fraser – välljudande eller ej - utan också förstå själva andemeningen. Jesus pratade inte i första hand till de skriftlärda. Författarna nämner också hur man utifrån först såg på nasaréen Jesus sekt. Irrationella, illiterata arbetare.

Det ges en del plats och utrymme att diskutera eventuella fördelar med teve-serier framför film. Att man får umgås länge med samma karaktärer, miljöer och förutsättningar är en viktig nyckel i deras resonemang. Det gör förstås inte automatiskt en serie filosofiskt bra, men i denna regelbundenhet ryms en potential som inte kan finnas i förhållandevis korta filmer.

Filosofen Nussbaum har skrivit om empatins roll för filosofin. Att umgås med skönlitteratur gör det möjligt för oss att utveckla en större förmåga till empati och inlevelse. Jag tror här personligen att teveserie-följande har potential att ligga det skönlitterära läsandet nära. Som serietittare följer man några karaktärer nära under en längre tid, med en kontinuitet som kan underlätta inlevelse och känsla för karaktärerna. Man lever med dessa, genom dessa, känner ansvar för dessa, känner med dessa.

Om man tänker sig att sf ska vara en en genre med ”as if”-krav – att man ska uppleva det ”som om” det skulle kunna bli och utvecklas just så, så ser jag bara fördelar i att det gäller många områden. Det tekniska och naturvetenskapliga berörs ofta, men detsamma gäller förstås vår känsla inför de karaktärer vi möter. De måste kännas trovärdiga. Personer man återkommer till och följer under en längre tid får liv och tränger in under huden.

I The Truth is Out There tar man fasta på de stora perspektiven – som det naturliga mediet ”for development of its visionary largeness”:

Quantity never guarantees quality, but i does, as in epic poetry or the monumental novel, open up the possibility of tracing human cause and effect over a vast distance – down through the generations.

Bläddrar man sig fram till själva Trek-kapitlet i boken hamnar man i ganska fascinerande tankegångar. Inledningsvis försöker man motivera en kristen analys av Trek. Extra intressant blir det då författarna valt att endast utgå från TOS – 60-talets originalserie – där Roddenberrys religionskritiska idéer har satt sina tydliga spår. De driver förstås intelinjen att TOS skulle vara en serie med egentliga kristna förtecken. De menar dock att värderingarna i grunden kommer från kristendom och även om de så inte skulle göra så står serien på intet sätt i motsatsförhållande till den kristna tron. Moralen man möter i Trek kan tvärtom stimulera och vara en hjälp för den kristne som söker inspiration i utlevnad av det kristna livet, hävdar författarna. Överlag är detta ett kapitel där moralen står i centrum på lite olika sätt.

Författarna väljer att analysera huvudkaraktärerna Kapten Kirk, Spock och doktor McCoy utifrån deras funktion som samspelande enhet: The three are in fact, so deliberately intergrated on the show that they almost function as on whole being.

Man skulle kunna se detta som en bild för den komplexa mänskliga naturen. Alla tre – Kirk, Spock och McCoy - symboliserar olika mänskliga egenskaper. Författarna använder sig utav Platons analys av den mänskliga själen i detta kapitel (med hänvisning till en uppsats av Diana J. Schaub ”Captain Kirk and the Art of Rule”). I motsatsställning till varandra finner vi först och främst förnuftet logistikon och begäret epithymia. Till detta kommer Platon med en tredje, mer svårdefinierad kvalitet som han kallar thumos. Det översätts i denna bok med två parallella begrepp - ”spiritedness” och ”passion”.

Highly Illogical

Spock symboliserar här inte helt förvånande förnuftet. Det ingår ju rentav i konceptet att vara vulcan, åtminstone från den tid då vi tevetittare lär känna dem. Vulcaners logik har utvecklats med tiden. En logik som går före allt annat – på gott och ont. I kapitlet lyfter man fram några exempel på hur övriga i besättningen blir som handfallna i beslutsfattandet utan Spocks analys. När Spock är frånvarande från bryggan i avsnittet Spock's Brain och ett viktigt beslut måste fattas märks påtagligt hur ovana de är utan Spocks förnuft närvaro. De har helt olika åsikter och är helt oförmögna att komma till beslut. De skulle lika gärna kunnat dra lott. Spocks beslut är inte bara bra i bemärkelsen effektiva, utan också moraliskt goda och välgrundade menar författarna.

Spock är inte jämförbar med en snabbt tänkande maskin, utan delger också egna värderingar och sympatier, vid sidan av att minnas en massa data och logiska slutledningar.

Författarna visar, som konstrast, också på exempel där förnuftkvaliteten är satt ur spel, blir okontrollerbar eller på något sätt får negativa konsekvenser. Här måste förnuftet ta hjälp av och balanseras upp med någonting annat. Ensamt härskande kan denna egenskap leda negativt. De roligaste exemplen är förstås avsnitten This Side of Paradise och All Our Yesterdays (några av mina absoluta TOS-favoriter). I det förstnämnda avsnittet möter besättningen en planet som förbryllar. De som bor där verkar leva mest på lite smulor och te och de är alla lyckligast och hälsosammast i världen. Ingen utveckling sker dock och ingen verkar ha någon vilja att ta sig därifrån. McCoy gör hälsoundersökningar på den lilla befolkningen och man undersöker planeten. Spock går rakt in en gammal bekant som har starka känslor för honom. Att kära ner sig i Spock brukar inte vara så fruktsamt, men på denna planet finns det oväntade möjligheter till Spockromans. Här finner man nämligen en underlig växt vars sporer kan påverka den som kommit i närheten. Spock råkar ut för dessa sporer och genomgår en publikglädjande metamorfos. Den annars så kontrollerade logikmästaren blir avslappnad, lekfull och bjuder till och med på leenden. Det som annars är "highly illogical" blir nu även en del av Spocks vardag.

I All Our Yesterdays så måste McCoy och Spock ta sig bakåt i tiden – till en tid då vulcaner ännu inte behärskade och kontrollerade sina känslor. Spocks kropp anpassar sig efter den tid han kommer till. Blir en passionerad vilding som äter kött. Bertonneau och Paffenroth menar att Spock helt saknar ”the sense of wonder”. Han ser inte heller skönheten i naturen (om han inte är under sporernas påverkan då vill säga). Intressant blir det då att notera att också vulcanernas religiositet och riter får filmpubliken att känna ”the sense of wonder”. Och att vulcaner genomgår denna starka pon farr-urladdning.

McCoy står för känslan och intuitionen och blir en kontrast till Spocks objektiva, kyliga resonerande. McCoy möter ständigt patienter på sickbay och pysslar om deras kroppar såväl som deras själar. I TNG fyller Deanna Troi (och möjligen också Guinan i baren) någon slags terapeutfunktion, men i Treks begynnelse ligger alla dessa uppdrag på Doktorn. Författarna ser närmast doktorns närhet till känslor och empati som nödvändig i yrkesrollen som doktor. Även McCoys egenskaper behöver dock sin motsats. Han låter ofta känslostormar styra – han kärar ner sig, låter aggressioner flöda, är irriterad etc. Dessutom har han en mycket lättsam approach till det mesta. I kapitlet förknippar man McCoy med det feminina, men understryker att han inte för den skull uppfattas som klen eller vek. Han är också den äldste i gänget. Författarna skriver att McCoys egenskaper har räddad Enterprise lika många gånger som Spocks logik eller Kirks thumos. Bertonneau och Paffenroth nämner McCoys kärleksäventyr och hans saurian brandy.

Den där tredje kvaliteten thumos har tilldelats Kirk. Kirk kämpar och utvecklas med hjälp av både förnuft och känsla, men inte på grund av dessa. Han erbjuder balans, motiv och drivkraft. Hans allra största rädsla är att inte längre kunna leda rymdskeppet och ta befäl (något som avslöjas i avsnittet ”And the Children Shall Lead”). I avsnittet ”Enemy Within” fungerar inte teleportören. Kirk delas helt plötsligt upp i två Kirk – två delar som båda står för två sidor av kaptenen. Den ena sidan är okontrollerad, vild, djurisk och känslosam. Den andra sidan är tillbakadragen, velig, oförmögen till att fatta beslut och utan egen vilja. Dessa sidor måste dock vara i synk och i samspel för att bli det som Kirk behöver för att leda skeppet och besättningen. Kirk beskrivs i boken som måttfull. I avsnittet Charlie X får besättningen ta hand om en tonåring som besöker Enterprise. Tonåringen har en intressant uppfostran hos en ras om har förmågor att styra och förstöra saker med tanken och har svårt att anpassa sig efter besättningens sätt att leva, tänka och agera. När han inte får det han önskar leder det till frustration. Kirk säger då till tonåringen: ”There are a million things in the universe that you can have, and million things that you can't have”. Detta 50-50%-perspektiv är talande för kaptenen. Åtminstone är det det i bokens analys. Ibland stämmer den bilden dåligt på Kirk skulle jag tro.

Även Kirk behöver samspel med övriga för att vara mest i balans. Enterprise ska även följa primärdirektivet, ett direktiv som avgör när Enterprise får ingripa i utvecklingen hos arter och planeter de möter. I TOS efterföljs detta direktiv fantastiskt dåligt. Ibland för att det helt enkelt är klokt att låta bli, men andra exempel finns så det räcker och blir över.

Bertonneau/Paffenroth, The Truth is Out There. Christian Faith and the Classics of TV Science Fiction, 2006

The Wikileaks of Science

Jag drunknar ofta i flödet av twitterposter. Viktiga poster försvinner bort på några sekunder utan att jag ens hinner notera dem. Intressanta personer, som jag hängivet följer på Twitter, länkar alla intressanta nyheter, men en stor procent av dessa blir aldrig mera än förbi-svishande rutor i Timescape på min Xperia. Arbetar man för tillfället bakom datorn blir det lite mer läst, men får man för sig att försvinna bort från skärmen några minuter möts man sedan av hundratalet nya olästa poster. Och man måste inse att de olästa länkarna vinner kampen. Om man då inte klonade sig själv eller kom med någon annan innovativ lösning. Tänk vad mycket intressanta trådar som finns kvar att upptäcka.

Av en händelse noterade jag dock en twitteruppdatering häromdagen som kändes som hittad för en ny bloggpost. Posten innehöll en länk till en aktuell Sawyer-artikel i Slate Magazine (publicerad 27 januari, 2011). Låt mig droppa rubriken och ni förstår vad jag menar: "The Purpose of Science Fiction".

Robert J Sawyer fokus i artikeln är förhållandet mellan sf och vetenskapen. Det har skrivits spaltmeter på ämnet och Sawyers ståndpunkter här är varken förvånande eller särskilt nya. Han skriver om vetenskapens [nödvändiga och naturliga] begränsningar och hur dessa förstås inte kan appliceras på det fiktiva skrivandet. Där vetenskapen måste vara försiktig kan science fiction unna sig att ta ut svängarna, unna sig att spekulera och dra saker till sin spets. Ja,Sawyer skulle nog rentav hävda att sf BÖR göra det i vissa sammanhang. När framtiden kommer upp till diskussion behöver sf inte nöja sig med små, försiktiga perspektiv om veckor och enstaka år. Man kan höja blicken och se framåt flera decennier och århundraden. Sf-frågan är inte vad som faktiskt kommer att hända i framtiden utan vad som skulle kunna hända. "If this goes on, where will it lead?"

Our job is not to predict the future. Rather, it's to suggest all the possible futures - so that society can make informed decisions about where we want to go. George Orwell's science-fiction classic Nineteen Eighty-Four wasn't a failure because the future it predicted failed to come to pass. Rather, it was a resounding success because it helped us prevent that future.

Snarlik uppdragsbeskrivning kan man hitta i en aktuell intervju publicerad på Un: Bound-bloggen:

Science fiction isn’t about predicting the future, it’s about predicting a future; I take the predictions seriously, but I’m not some sham clairvoyant; I’ve never claimed to be predicting the way things are going to turn out, only the way they might. This is probably the most common misperception about science fiction; it has nothing at all to do with telling you what specific things will happen tomorrow. Indeed, as Ray Bradbury says, our job often is not predicting the future—it’s preventing it, by portraying things that would reasonably happen if current unfortunate trends go on unchecked, so that humanity gets a wake-up call and avoids that fate.

Att science fiction-författare har anlitats - och alltjämt anlitas - i vetenskapens tjänst nämns ofta. Även i Sawyers artikel. Jag brukar i mitt stilla sinne undra hur ofta det egentligen händer och hur vanligt förekommande det är/har varit. Framstår det som mer vanligt än det är? Sawyer berättar att han själv agerat rådgivare för NASA angående sökandet efter intelligens i kosmos. Jag gillar det jag läser. Det blir gilla-knappen.

To fire the philosophical imagination

Science Fiction as a Window into Philosophical Puzzles
I inlägget om Robert J. Sawyers intervju i Philosophy Now nämnde jag Susan Schneider. Låt oss ta reda på vad hon faktiskt säger om SF:s möjligheter i den hänvisade antologin "Science Fiction and Philosophy" i ett alldeles eget blogginlägg. Vi behöver inte läsa så långt in i boken innan vi hittar det vi söker. Redan i bokens förord lanserar hon, som brukligt, sin ingång till allt detta. Science fiction kan fungera som förlängda tankeexperiment som kan tända den filosofiska föreställningsförmågan. Hon lyfter fram hur olika filosofer använt sig av tankeexperiment för att illustrera och tydliggöra sina idéer - bilder vi alla känner till och återvänder till. Hon exemplifierar här med Platons grottliknelse och Descartes kända text om huruvida vi alls kan lita på våra sinnen. Är allt inte bara en illusion? Kanske är det en ond demon som leker med och lurar oss? Finns det alls något vi säkert kan veta? Schneider försöker i text fånga vad tankeexperiment kan fylla för funktion:

"A philosophical thought experiment is a hypothetical situation in the 'laboratory of the mind' that depicts something that often exceeds the bounds of current technology or even is incompatible with the laws of nature, but that is supposed to reveal seomthing philosophically enlightening or fundamental about the topic in question. Thought experiments can demonstrate a point, entertain, illustrate a puzzle, lay bare a contradiction in thought, and move us to provide further clarification."

Antologin tar upp några av de mest filosofiskt svindlande science fiction-verken och klargör vilka filosofiska tankar och paradoxer de illustrerar. Att se Matrix-filmerna som en gestaltning av Platons grottliknelse är inget ovanligt i nutida SF-analys, eller att använda Asimovs robotik och robotlagar när man diskuterar artificiell intelligens, men Schneider tar även upp en del andra exempel. Robert J. Sawyers Mindscan t.ex. Överhuvudtaget är det vanligt att betrakta science fiction som ett laboratorium för att testa idéer - hur de skulle kunna gestalta sig i praktiken och få för konsekvenser, testa risker och möjligheter och för att få oss att tänka bortom vårt begränsade sammanhang. Framförallt handlar det om idéer för framtiden, eller situationer/platser där vi ännu inte är/alls känner till - platser och situationer bortom det vi nu känner, men som vi i ett science fiction-sammanhang ändå kan finna trovärdiga och rimliga.

Boken är indelad i fem delar, där varje del tar upp ett specifikt område för analys. Ämnesindelningar är förstås inte helt självklara, då många texter kan diskuteras utifrån olika frågeställningar och med olika fokus. Här väljer man att ständigt bygga vidare på tidigare kapitel och sätta allt i nya/andra perspektiv. Bokens kapitelindelning ser ut så här:

1. Could I be in a "Matrix" or Computer Simulation?
2. What am I? Free Will and the Nature of Persons.
3. Mind. Natural, Artificial, Hybrid and "Super".
4. Ethical and Political Issues
5. Space and Travel

Varje kapitel rymmer olika sorters texter. Klassiska filosofiska texter blandas med nutida analyser och skönlitterära noveller. De flesta texter finns publicerade även på andra ställen. Till varje kapitel hör även förslag på lämplig science fiction man kan ta del av för att få ämnet illustrerat ytterligare. Det kan gälla filmer, Trek-episoder och böcker. Boken tar upp frågeställningar som ännu känns väldigt uppdaterade. Science fiction är genren "of change", så det kan gå undan. Efter en hastig blinkning kan allt förändras. Vissa saker får förpassas till skräpet, andra kan läggas på hyllan för att vänta på sin tid och ge utrymme åt andra tankar. Och så finns det det vars tid är inne att bli verklighet.

Some of the most lavish science fiction thought experiments are no longer merely fictions
- we see glimpses of them on the technological horizon.

Susan Schneider (ed.), Science Fiction and Philosophy. From Time Travel to Superintelligence, Wiley-Blackwell, 2009

Battlestar Galactica Series Bible

Den 17 december 2003 lanserade Ronald D. Moore en serieguide över hur han då föreställde sig sitt BSG-universum. Miniserien hade redan visats. Allt annat var i skapelseskedet. Som avsnittsförfattare kunde man i denna handledning få nödvändig bakgrundsinformation om huvudkoncept, karaktärers personlighetsdrag och biografier och avgörande händelseförlopp. Saker som publiken ännu inte skulle veta något om, men som var avgörande för att kunna dra alla trådar samman. Jag gick av en händelse in i denna Serie Bible på nätet för några dagar sedan och blev genast nyfiken över vad Moore kunde ha sagt om BSG innan den blev den fantastiska teveserie jag älskar så djupt. I arla morgonstund gömde jag mig i sonens koja [sic!] med denna text, penna och filt i högsta hugg. Här delger jag några av Moores tankar bakom serien i ett första litet inlägg. Jag får säkert skäl att återkomma till den i kommande blogginlägg. Battlestar Galactica Series Bible kan man läsa i sin helhet här!

Hur ser Moore på BSG:s särart och själ? Vad ville Moore med denna serie egentligen? Jag kan inte låta bli att att notera hur Moore verkar ha en något jobbig syn på SF-genren. Han ser den som en "aggressively unrealistic genre" med diverse förekomster av bisarra utomjordingar och overkliga hjältar med hightech-instrument. Moore vill med sin BSG-skapelse bryta mot allt detta genom att introducera [sic!] realism i SF. Han vill att någon som flippar sig in i ett BSG-avsnitt först ska tro sig ha hamnat i en "60 Minutes"-dokumentär. Han kallar sitt BSG-projekt för "Naturlistic Science Fiction". För Moore är detta i första hand en serie om verkliga människor som han vill att man lätt ska kunna identifiera sig med. En allegori för vårt eget nuvarande samhälle:

We want the audience to connect with the characters of Galactica as people. Our characters are not super-heroes. They are not an elite. They are everyday people caught up in a enormous cataclysm and trying to survive it as best they can. They are you and me.

Moore beskriver hur han medvetet vill låta BSG-karaktärerna ha en kultur och en samhällsstruktur som påminner om det moderna USA för att tittarna lättare ska kunna uppslukas av själva dramat. Karaktärerna på Galactica tittar således på teve, använder telefon, kör bil, bor i lägenheter, klär sig i slips... etc. För Moore är karaktärerna, deras relationer och utveckling viktigare än intrigen, något han ser som ett genrebrott. Så som han föreställer sig serien bör den också ge utrymmet att utforska karaktärernas svagheter. De ska inte alltid fatta rätt beslut, de ska inte alltid vara konsekventa, de ska få reagera i affekt. De är människor. I denna mänsklighet ligger också fröet till deras triumfer.

Det finns inte någon superdator ombord på Galactica. Tittaren möter en värld som tvingats bli ganska tekniskt fattig, mer fattig än vad man har potential att vara. På grund av det överhängande hotet från cylonerna har man frivilligt valt att avlägsna all teknologi som kan användas som vapen av cylonerna. I hopp om att slippa virus och överföring av data, så låter man tillvaron på Galactica vara fri från trådlös kommunikation, utan fildelsmöjligheter och nätverkande. Tjockteve och sladdtelefon.

Hos cylonerna är läget motsatsen. Där blomstrar en sofistikerad tekonologi. Moore understryker dock att han önskar cyloner som aldrig ska kunna bryta naturlagarna eller vara intresserade av att skapa supervapen.

Och cylonerna är inte Borg. Och ska aldrig bli Borg. Överhuvudtaget är det viktigt för Moore att distansiera sig från Trek. Han skriver i sin guide hur han vill att seriens intriger och berättelser i första hand ska komma inifrån Galactica och folket. Inte från rymden och utomjordingar. Det känns inte trovärdigt. "Most of the space is empty and there aren't a lot of strange things to bump into". Luft och vatten är sällsynt i rymden, intelligent liv likaså. Rymden bjuder på ett överflöd av tystnad och space.. "Unlike Trek's crowded galaxy filled with multitutde of empires".

Moore menar att han med sin BSG-skapelse kan undgå det han uppfattar som SF-klichéer: Evil Twins, Time Travel, Alien Body Possession, A Planet Whose Culture is Just Like Ours, Adama Meets His Dead Wife on a Planet and Doesn't Want to Leave etc.

It's not sci-fi, but phi-fi

Nya bekantskaper
Det är intressant att studera hur bokslukande själar går tillväga för att göra sig nya författarbekantskaper. Man fastnar lätt i sina kära gamla darlings och undviker aktivt att göra nya bekantskaper. Framförallt gäller det det skönlitterära läsandet. Man läser hellre alla titlar man kan komma över av sina gamla godingar innan man vågar sig på att lägga energi på att införliva några nya författarbekantskaper till författarfamiljen. Att göra sig nya bekantskaper tar tid, men det är spännande och väldigt ofta värt all energi och omsorg!

Sawyer har figurerat på min författare-att-läsa-lista ett tag, men det var först efter Philosophy Now-artikeln (publicerad förra året) som jag bestämde mig för att det på allvar var dags att kasta mig över detta stora namn inom science fiction. Jag var nära på att skriva science fiction-genren, men användande av ”genre” när man talar om science fiction är ifrågasatt, så jag står över just nu, då jag inte tänkt ge något utrymme för definitionsdiskussion. Sawyers titlar verkade så fantastiskt intressanta, helt enkelt. Science fiction och filosofi, en helig kombo. Och han är ju trots allt vinnare av både Hugo- ochNebulapriset.

Philosophy Now-artikeln
I augusti förra året publicerades några artiklar på temat science fiction (det lär finnas ytterligare en Philosophy Now-nummer på SF-tema, men det har några år på nacken och inget jag lyckats komma över), däribland ovannämnda intervju med idéernas man Robert J. Sawyer. Ämnet var inte särskilt förvånande "filosofi och science fiction". I intervjun presenterar man Sawyer som en författare vars skönlitterära verk läses vid filosofiska kurser på universitet världen över. Vilket omfång det skulle kunna vara har jag svårt att svara på. Sawyers egna intresse för filosofi är dock svårt att ta miste på. Sawyer säger följande om kopplingen science fiction - filosofi:

"I've long held that the science-fiction field is misnamed.
It isn't fiction about science; rather it's literature of ideas
- philosophical fiction. That is, it's not sci-fi, but phi-fi!"

Nick DiChario står för frågandet under intervjun och han ställer en fråga utifrån en av mina nya älsklingar - boken "Science Fiction and Philosophy", ed. Susan Schneider (2009). Schneider skriver i inledningskapitlet om hur hon betraktar science fiction som långversioner av filosofiska dilemmor och tankeexperiment. På annan plats i boken skriver Susan Schneider just om Sawyers bok Mindscan.

Vad är science fictions uppdrag egentligen. Robert J. Sawyer menar att science fiction har misslyckats i ett av sina uppdrag:

One of the jobs of science fiction is to provide a smorgasbord of possible futures, but I really think it has largely failed us on this particular question. Current visions, such as the new Battlestar Galactica and the Terminator and the Matrix movies, and the older ones such as D.F. Jones's Colossus (filmed in 1970 as The Forbin Project), all portray us as being doomed, suggesting that humanity can't survive the advent of superior intelligence. What little SF that does have us surviving that advent has us doing so by fundamentally altering who we are, either by uploading our consciousness - thereby giving up physicality, and, indeed, in many cases giving up individuality, too - or by becoming fusions of biology and cybernetics.

[...]

I try to portray a way in which we can survive the coming of superintelligence with our essential humanity and dignity intact. I don't say we will, but we might - and I want to help to provide a roadmap to that future.

Här kan man jämföra med andra beskrivningar av meningen/syftet med science fiction. Robert J. Sawyer nämner i ett inlägg på sin blogg att han deltagit i "general science and science fiction talk" (utan att precisera sig närmare om var detta ägde rum) där han fick chans att ta sig an denna fråga igen . Han menar att science fictions huvudsyfte inte är att förutspå framtiden:

The job is to suggest a smorgasbord of possible futures, so that society may choose the one it wants. The scorecard approach - oh, look, science fiction suggested flying cars; aren't thos SF writers so silly! - does a disservice to the genre, and misrepresents its purpose.

Vidare sammanfattas Sawyers åsikter så här:

Science-fiction writers are able to speculate about future directions for scientific research and explore possible ethical ramifications in ways that working scientists, who are at the mercy of funding bodies, simply can't; wheras controversy is good for fiction, it's bad for continuing to get research grants, and yet the public has a right to know where new developments might lead.

I inledningen till Philosophy Now-intervjun nämns att Sawyers böcker finns översatta på 17 språk. Inte svenska dock. Vi får hoppas att det är en tidsfråga!

Flashforward
Under jullovet såg jag och maken Flashforward då äntligen, denna omtalade serie som bygger på Robert J. Sawyers roman med samma namn (2000). Lämpligt så här i tider då fåglar faller döda från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då. James Callis, denna gudagivna skådespelare. Gaius Baltar och Gabriel McDow – behöver jag säga mer?

Mindscan

Jag fick nyligen chansen att läsa Robert J. Sawyers omtalade Mindscan (2005). En veckas pendlande och så kunde jag stoppa in den utläst i hyllan igen. Vintervädret har drabbat östgötatrafiken hårt. Det betyder många inställda tåg - mycket väntan och mycket tid för läsande för oss resenärer. Sawyers tankeskapelser brukar tilltala mig och detta var inget undantag. Jag gillade den så pass mycket att den är värd ett Sawyer-inriktat inlägg här på bloggen.

Mindscan

Huvudkaraktären heter Jake Sullivan och finns på lite olika nivåer, versioner, tider och platser samtidigt. Åtminstone gör han det så småningom. När läsaren först möter honom så är han bunden vid klassiska kroppsliga begränsningar. Kroppen har hängt med i nästan 45 år och Jake väntar på att en otäck sjukdom kallad Katerinskys syndrom ska bryta ut för att i ett vingslag förvandla honom till ett kolli. Ett genetiskt arv. Ett oundvikligt öde. Eller finns det hopp om alternativa händelseförlopp?

2045. Företaget Immortex kommer till Jake Sullivans undsättning. Deras affärsidé är att kopiera kunders medvetanden och ladda upp dessa till artificiella androidkroppar. Kundens biologiska ursprungsversion slutar inte sitt liv i och med detta, utan båda versionerna kan leva parallellt. Den artificiella kroppen kan uppdateras och förbättras vartefter teknik och forskning utvecklas och leva, om inte för evigt så i alla fall utan någon fast främre gräns. En kropp som lanseras som "infinitely maintainable, infinitely repairable, and infinitely upgradeable". Den biologiska kroppen följer vanligt biologiskt livsmönster. Immortex har ett särskilt program för kundernas ursprungsversior. De erbjuds njutbara livsavslut på månen, en plats man kallar High Eden. Hur detta mer exakt gestaltar sig ägnar Robert J. Sawyer något för lite uppmärksamhet, i mitt tycke. Mindscan-versionen tar över det jordiska livet. Boende, familj, vänner och karriär. Och husdjur, som i Jake Sullivans fall. Den artificiella kroppen går förstås att justera till enligt önskemål. Den kan göras något starkare och yngre. Och färgblindhet kan man hoppa över. Man behöver inte längre äta, skita eller sova. Jake beskriver sin nya kropp så här:

Now that I have a new body. I don't miss sweating, or sneezing, or being tired, or being hungry. I don't miss stubbed toes, or sunburns, or runny noses, or headaches. I

don't miss the pain in my left ankle, or diarrhea, or dandruff, or charley horses, or needing to pee so bad it hurts. And I don't miss having to shave or cut my nails or put on deodorant. I don't miss paper cuts, or farting, or pimples, or having a stiff neck. [...]

Are there things I do miss? Of course. All of my favorite foods - Jalapeño peppers

and popcorn and Jell-O and stringy cheese on pizza. I miss the way I use to feel after a really good yawn, or the invigorating sensation of splashing cold water on my face. I miss being ticklish a

nd the feeling of silk and laughing so hard it's actually painful.

But those things aren't gone for good. A decade or two from now, the technology will exist to give me all those sensations again. I can wait. I can wait forever.

Versionerna bör inte ha någon kontakt med varandra. I samband med kopiering - och överföring av medvetandemönster till androidkroppen - så upphör originalpersonen att finnas som laglig person. Månen är som hittad för det.

Personen Jake Sullivan hade tidigare valt att inte binda sig. Hans sjukdom motiverade till det. I sin kärnfriska androidkropp blir läget ett annat. Han vågar utan problem investera i kärleken. Han skaffar en flickvän - en annan mindscan: Karen Bessarian. Hennes androidkropp är runt 30. Första gången de möttes var på ett informationsmöte hos Immortex. Jake Sullivan stod då inför Karens biologiska originalversion. 88 år gammal.

Jake och Karens liv genomgår drastiska förändringar efter uppladdningen kan man väl sammanfatta det. Det gäller samtliga versioner. Vi läsare har förmånen att följa alla parallellt. Livet på månen har sina utmaningar (åtminstone för Jake och personerna runt honom) och som mindscan är det inte helt oproblematiskt att ta vid där originalversionerna lämnade. De anhöriga är i många fall avståndstagande och skeptiska inför deras val och inför vad de blivit.

Jakes mamma reagerar så här:

"This is just like what you - the real you - do with Clamhead when you're out of town. You have the damed robotkitchen feed her. And now, here you come, a walking, talking robotkitchen, here in place of the real you, doing the duties the real you should be doing."
"Mom, please..."
She shook her head at the reflection of me. "You don't have to come here again."

Karens son Tyler för historien vidare till domstolen... När Karen dör på månen (en information han egentligen inte ska känna till, men som läcker ut av misstag...) så är hans mamma död för honom. Android-Karen ska inte få ta över hennes liv, hennes pengar, hennes goda författarrykte. För honom är det hela slut. Android-Karen uppfattar han så här:

[Because] she's, at best, a copy of some aspects of my mother. There is no continuity of personhood. My mother was born a flesh-and-blood human being. Granted, at som point, a scan of her brain was made, and this . . . this thing . . . was created from it. But my flesh-and-blood mother did not cease to exist the moment the scanning was done; it's not as if the copy picked up where the original left off. Rather, my flesh-and-blood mother flew on a space-plane to Low Earth Orbit, then took a spaceship to the moon, and settled in at a retirement colony on Lunar Farside. All of that happned to my mother after this copy was made, and this copy has no recollection of any of that. Even if we grant that the copy is identical in every material way with my mother - and I don't grant that, not for a second - they have had divergent experiences. This copy is no more my mother than my mother's identical twin sister, if she'd had one, would be my mother.

Läsaren får tillbringa mycket tid i domstolen. Och jag älskar det. Anklagare och försvarsadvokat tydliggör olika perspektiv och frågeställningar för läsaren. Vad är jaget? Var finns personligheten någonstans? Medvetandet? Finns det någon själ? Och i så fall var? Kan man vara två versioner av sig själv samtidigt? Och vilka rättigheter har man i så fall? Hur ska vi förhålla oss till cyborgs i framtiden? Vilken status skulle dessa kunna ha? Vem är ansvarig i boken? Immortex? Karen? Jake? Helskyldig? Delskyldig? Skyldig till vad?

Läsaren får bolla sina egna värderingar här mot avgränsningsfall om abort och personstatus. Var finns riskerna? Var finns möjligheterna? Jag finner mig fundera vidare kring de transhumanistiska framtidsdrömmarna och över medvetande och p-zombie (här har David J. Chalmers sammanställt en uppsjö texter på ämnet). Sawyer hänvisar vidare till bland annat Kurzweil och Dennett, direkt i texten, men också en lista på slutet - för den som känner sig hågad att veta mer.

Slutet är oväntat. Det är inte filosofiskt resonerande som domstolsdiskussionerna, utan inriktar sig mer på att droppa något som innebär helt andra dimensioner till denna historia. Man får inte alla svar, man får nya frågor. Läsaren stänger igen boken med känsla av fascination. Sense of wonder...

Om Jake och Karen är personer hur ska Jake och Karen kunna förmedla det till omgivningen? Hur ska de kunna bevisa att de faktiskt tänker? Den frågan ställer sig Gabriel McKee i sin bok "The Gospel According to Science fiction" (2007). Han tillägnar några sidor av sin bok åt just Mindscan (och även andra verk av Sawyer). Det enda sättet vi kan avgöra om någon annan tänker är genom att interagera med denna andra person. Detsamma gäller artificiell intelligens. McKee går igenom grunderna för Turingtestet för den oinsatte och nämner i sin text att Turing själv ansåg frågan om man verkligen tänkte eller inte var omöjlig att besvara. Agerar någon som om man var medveten och tänkande borde det därför gälla att man bemöts och behandlas som om man var en person. Bokens Jake-personer - både den organiska och Mindscan-Jake - berättar sina erfarenheter utifrån första-person-perspektiv. Gabriel McKee lyfter fram det speciellt i sin analys och gör oss medvetna om att det är något vi i verkligheten aldrig skulle kunna uppleva.

I en av domstolsscenerna så beskrivs mindscans som "philosophical zombies". Där det ser ut som de tänker, agerar, fungerar som intelligenta komplexa människor. Men egentligen finns det ingen därinne, det är ingen hemma. De är zombies. Under ett annat utfrågningstillfälle kallas en expert om medvetande in i rättsalen, Dr Poe. Dr Poe är kristen och tror på själens existens. Han får därför frågan: "Dr. Poe, how can you tell that Ms. Bessarian doesn't have a soul? What test can you conduct to demonstrate that you do have a soul and she does not?" Svaret blir då förstås: "There is no such test."

In My Chamalla Dreams

Studerar de stora filosoferna och har cravings. Raw-veggo-sushi-cravings.