Arbeit Macht Frei

Nu är ledigheten slut. I onsdags befann jag mig åter i de välbekanta skollokalerna. Utan elever dock. Eleverna träder inte in i vårt heliga lärdoms- och folkbildningscentrum förrän måndagen den 25 augusti. 13.00 i aulan ska läsåret invigas! Inflyttningar i internatsbyggnaderna kan ske någon dag dessförinnan, så snart är det dags för lite liv och rörelse igen. Snart möts vi av nyfikna och förväntansfulla ansikten när vi kommer till jobbet. Några kommer säkert, i vanlig ordning, lyckas gå vilse i vår lilla skola och försynt fråga efter vägen till matsal, bibliotek, datorsal och sällskapsrum. Nervösa och oroliga föräldrar brukar finnas på plats vid inflyttningen. Deras barn är för det mesta att betrakta som vuxna, men föräldrars omsorger och kärlek tar förstås inte abrupt slut när barnen uppnått viss ålder. Det vore en absurd tanke. Skolan blir en plats för möten och nya vändningar i livet, men också för separation och avslut.

Nu är allt dock väldigt tyst och tomt på Lunnevad. Nästan spöklikt öde står korridorer och lärosalar. Mitt lärarlag surrar förstås på som vanligt, dryftar pedagogiska frågor, planerar praktiska detaljer, lägger nytt schema och håller lika hårt på kafferasterna som alltid. Som om tiden stått stilla. Vår bibliotekarie är också på plats. Hon pysslar och sprider boktrivsel i sitt heliga bokrum och lockar oss till kultursamtal och berättelser. Vaktmästarna jobbar med trädgård och lokaler. I år har de sluppit ta hand om gräsklippningen. Det står våra tre, ytterst kära, gräsklipparrobotar för. De är ganska söta där de planlöst går omkring och äter gräs. Gräsmattorna är ständigt klippta och fina nu. Jag skådade skolans två ekorrar häromdagen när jag väntade på skolbussen. En skolbuss som känns väldigt tom dessa dagar. Städ- och matsalspersonal kommer först nästa vecka. Frysen i matsalsköket har dött efter ett aggressivt åskväder, så mycket mat har tyvärr fått slängas. Matpersonalen välkomnas således av slitgöra och stress nästa vecka. Vi får bjuda dem ett extra leende. Vissa telefoner sägs också vara döda på grund av åskhärjningar. Folket ute på expeditionen ser man inte mycket av, men aktiviteten där har varit i full gång hela sommaren. Några lär finnas på plats, andra har semester. Nästa vecka anordnas det dessutom en resa till Helsingfors. Syftet är att planera inför kommande utbyte mellan skolorna. Även en dansk skola ska medverka i detta. Jag håller alla mina tummar om att detta ska slå väl ut!

Det är svårt att veta sin uppgift när man endast arbetar en snabbis sådär vid skolstarten. Jag känner mig som om jag är där blott som observatör på gästvisit. Jag får träda tillbaka och låta andras visioner och önskemål komma i första rummet. Mina arbetsuppgifter detta läsår kommer att vara minimala (och inskränkas till vårterminen, förutom just nu i uppstarten då). En del av mig är lite avis på mina kollegor som får finnas till hands för eleverna hela året. Skolstartens pirr och nyfikenhet är fantastiska känslor som jag så gärna vill ta del av. Att bjuda på sig själv och ge vidare av kunskaper, frågeställningar, kunskapslust, inlärningsstrategier och egna bildningsäventyr - ja, jag kommer att sakna det. Några elever fortsätter med ett andra och ett tredje år. Jag hade velat följa dessa fina själar och ser hur de utvecklas detta år. Jag har dock tur som får glädjen att hälsa dem välkomna tillbaka och bjuda på lite uppmuntran! Den oundvikliga stressen, administrativa plikter och känslan av otillräcklighet är saker jag gärna tar paus ifrån. Även dessa komponenter är del av lärares vardag. Jag invigde denna min korta arbetsperiod med en promenad i Lunnevadskogarna. Även det kommer jag att sakna - de avstressande skogsvandringarna.

Med allt detta sagt, så är jag ändå hjärtans glad inför det nya kapitel jag står inför - moderskap och familjebyggande. Jag längtar så mycket efter att få hålla vårt lilla barn i mina armar och få finnas till hands för vår nya familjemedlem. Vi känner ju redan varandra, barnet och jag. Lillkrabaten upplever minsta känsloförändring som sker i mig, varje liten kroppsrörelse jag gör, känner redan igen min röst, vet allt om vilka sånger jag gnolar på och får ta del av den näring jag kastar i mig. Antagligen gillar krabaten spiskummin :-) Det gör ont i mig när jag läser hur människor tycks se sina barn mest som roliga statusförhöjande accessoarer och kul så länge de hör till den önskade framtoningen och imagen. Eller hur människor, trots att de valt att sätta barn till världen, kommer på att de hellre vill prioritera sin karriär och sitt självförverkligande och ser barnen mest som hinder för det de "egentligen" vill göra. Familjebygge och karriärsbygge är inte samma sak. Ibland går dessa alldeles ypperligt att kombinera, ibland inte. Lite beroende på vad man arbetar med och vad man uppfattar som "karriär" och inte. När man väljer att bilda familj så är man ju del av ett nytt projekt, ett projekt som alltid måste få komma först. Det kräver ofta en lite annan arbetssituation. Allting blir aldrig riktigt som det var innan man blev föräldrar. Vägrar man att acceptera att man nu oftare måste kompromissa, så bör man kanske avstå från (eller åtminstone vänta en stund) att sätta barn till världen. Eller vänta på ett bättre tillfälle att prioritera karriären. Föräldraskap ser inte likadant ut hela tiden. När jag ser tillbaka på hur mina föräldrar lyckades lägga grunden till en väl sammansvetsad, trygg och lycklig familj inser jag vilken viljestyrka och pusslande det måste ha inneburit från deras sida. Även om båda mina föräldrar haft jobb som möjliggjort någon slags självförverkligande och karriär, så inser jag att de också fick försaka saker för att uppnå denna "familjevinst" och familjelycka.

Symbiosis

Och så kom mitt efterlängtade regn och lyckan blev återställd. Så enkelt det kan vara :-) Det började tidigt på lördagmorgonen och fortsatte långt in på kvällen. Folk i min omgivning suckade av besvikelse. Sommarlycka och regn sågs som oförenliga komponenter. Sommaren var över. Själv njöt jag i stora drag av den friska luften och längtade ut i skogen, den plats jag annars försummat under varma, kvava soldagar. Innan jag nu försvinner ut till skogarna bjuder jag på några korta reflektioner:

Måndagen den 4 augusti, 2008. 40 dagar kvar innan lillkrabaten sägs flytta ut ur magen. 86% av graviditeten har jag nu lagt bakom mig och det gäller i princip att redan vara förlossningsklar. Saker kan hända när som helst nu. Jag bär på en stark liten krabat. Den saken är klar. Pigg, vaken och kommunikativ under kvällar och nätter, då när jag sitter stilla och klistrad bakom projektorn, datorn eller en bok. Precis som det sägs vara, om man följer "regelboken" (vilket jag egentligen tycker är fullkomligt ointressant om man gör eller inte) - när mamma är stilla så vill barnet ha action, när mamma är aktiv och rör sig vaggas den lille/lilla till sömns. Lillkrabaten har lagt sig med huvudet nedåt, men är ännu inte fixerad. Just nu när jag skriver det här har den hicka, stackaren.

Jag är så nyfiken på vem det är som bor inne i mig, vem jag har fått förmånen att vara medskapare till. Härommånaden läste jag Daniel Sjölins omtalade bok Världens sista roman. I en kort passus berättas det där hur huvudpersonen "letar efter" sin far i sina egna anletsdrag när han står framför spegeln. Ett liknande beteende anammar jag nu när jag funderar över det liv jag snart kommer att möta. Jag betraktar min make - hans anletsdrag, hans kroppsspråk, hans personlighet - på jakt efter det liv som finns inne i mig. Jag studerar min egen spegelbild och analyserar mitt liv och mina tankar. Allt det jag inte spontant kan uppskatta hos mig själv kan jag nu tillfälligt förlåta och överse med. Tänk om lilla Jr. har just dessa drag? Tänk vad vackert det då skulle vara!

Nu börjar den tid då man förväntas besöka sin barnmorska i parti och minut. Och märkligt nog så måste jag erkänna att det gläder mig. Inte bara för att det inger trygghet att få reda på vad som händer därinne i magen, utan också för att det är rätt kul att "hänga" där på mödravårdscentralen. Jag tycker mycket om min barnmorska. Ja, överhuvudtaget trivs jag med människorna där på Storken. Dessa besök ger mig möjligheter att reflektera kring det jag står inför. Det ger mig trygghet och glädje.

Första gången jag och min make stövlade in där på mödravårdscentralen var jag beredd på det värsta. Trots att jag valt ut Storken med omsorg såg jag den där klassiska vårdinstitutionen framför mig. Kanske för att det var det enda som ingick i mina referensramar. Jag trodde jag skulle få det där skeptiska mottagandet, som vi vegetarianer ofta får när vi kommer i kontakt med någon slags vårdinstitution. Och i dessa sammanhang brukar det ju bara handla om våra egna kroppar (inte om graviditetens barn-och-mamma-i-ett-koncept). Alla eventuella hälsoproblem man kan tänkas ha/ha haft/möta i framtiden går - fantastiskt nog - att lösa bara genom att börja äta animalier. En logik som alltid fascinerat mig. Det känns ibland som att det är ett sätt att slippa ta i saker som faktiskt "är". I mitt fall brukar min kroppshydda förstärka längden och graden av deras animaliepredikningar. Jag är nämligen inte det minsta överviktig. Något som väl främst har att göra med mitt genetiska arv, men också i viss mån mitt påtagliga behov av att, vid sidan av lugn och ro, också hoppa runt och vara i rörelse. Min släkt består till större delen av små och smala människor och ja, i konsekvensens namn, så skapades även jag till en av dessa "lättviktare". Jag brukar ofta glädjas åt det. Man kan springa omkring som en vessla genom livet och det är lätt att orka vara ett aktivt väsen. Man bär ju inte på så många kilon, så det är längre till att tröttas. Vården verkar förvånande nog dock uppröras. Turligt nog finns det ett trumfkort att vifta med. Alla mina värden är mycket bra och har så varit så länge jag intresserat mig för att ta reda på hur det alls förhåller sig på den punkten. Det brukar sluta med att vården stillar sig och slutar driva kriget mot vegetarianismen. Kanske motvilligt eller för att man helt enkelt konkluderar att veggodieten knappast är en skurk i mitt liv. Och så kan man äntligen börja prata om det problem/ärende man verkligen kom dit för. Åtminstone om man har tur. Tyvärr är det ganska tröttsamt att alltid tvingas att försvara något jag rimligtvis inte borde behöva försvara. 2008 borde vi veta bättre.

Nå. Från sjukvård till mödravård. När jag och min barnmorska kom in på min kosthållning och livsstil den där inskrivningsdagen i början av mars, så föll en sten från mitt hjärta. Det verkade närmast räknas mig som en fördel. Jag behövde inte ens studera SLV:s föreskrifter gällande lämplig kött- och fiskkonsumtion under graviditeten. Inte heller behövde jag lägga om till en fiberrik kost eller aktiv livsstil. Det var ju redan så jag levde. Det enda jag behövde addera till min icke-äta-lista var några ynka ostar. Det hela blev så enkelt.

Graviditeten har överlag varit välsignande lätt för mig. När man hör andras graviditetsberättelser känner man sig tacksam. Det finns dock några små saker jag längtar efter. Nu, när förlossningen närmar sig, vågar jag meditera på dessa en smula. Det känns nära och gripbart. När lillkrabaten flyttat ut ur magen ska jag unna mig...

... en "äta-ingenting-dag"
... en "röra-mig-och-vara-aktiv-konstant-vecka"
... att bära alla tunga saker jag ser
... en stor, lyxig ostbricka
... att ligga och läsa på mage
... bada i inbjudande skogssjö (istället för vårt badkar med endast vår "kända" bakterieflora)
... bära något annat än stora klänningar och tältkläder
... att äta svampsoppa med ädelost

I september ska jag göra mina första kontakter med barnavårdscentralen. Jag undrar hur det kommer att avlöpa. Jag lovar att avlägga rapport.

Tillägg: Bilden ovan togs i slutet av juni då brorsans äldsta krabat besökte släkten på östgötaslätten. Jag fick äran att följa med på östgötautflykt.

Metamorphosis

Ytterligare 54 dagar ska jag vänta, om man nu får tro diverse BF-uträkningar. Jag har just gått in i vecka 33, en bra vecka för nystart i detta blogguniversum. Jag har hunnit få abstinens sedan sist och är nu redo att skriva nya bloggkapitel. Det är ett intressant fenomen med alla oss gravida som helt plötsligt blir nätaktiva på forum och bloggar. Som på en given signal drabbas vi av begär och lust att öppna våra hjärtan, berätta om och dryfta vår vardag med medsystrar ur den exklusiva graviditetssekten. Just dessa nio månader känns ofta långa, men, inser man, helt nödvändiga - av många skäl. Låt oss skissera och analysera den vanliga medlemmen i denna världsvida sekt.

Vi gravida får nu göra en massa besök hos barnmorskan av mindre avancerad art. Där får vi diskutera det framtida föräldraskapet, göra en hög med spännande tester och bekanta oss med det liv som växer i våra magar genom ultraljudsbilder och hjärtljud. Hur ser vårt järnvärde ut? Har vi för högt blodtryck? Vilken blodgrupp har vi? Har vi möjligtvis utvecklat graviditetsdiabetes? Vi räcker fram våra armar för att servera lättåtkomliga blodkärl, bjuder generöst av vårt urin och får våra stolta magar mätta med ett enkelt måttband. Våra barnmorskor för in våra värden på sina kurvor och lotsar oss till lämpliga tolkningar och förståelse. Under graviditetsmetamorfosen knaprar vi tillskott och lever med handen i järnpillerburken. Åtminstone från vecka 20. Kanske avslöjar våra magar oss? Ultraljudsbilderna är som presenter på julafton. Detta vill vi berätta för världen. Vi bär med oss våra ultraljudsbilder överallt vi går fram.

Nätaktiva gravida tycks drivas av ett intensivt behov att dryfta sina krämpor. Man pratar glatt och villigt om ömmande ryggar, illamående, svimningar, sömnproblem, svullna ben, foglossning, andnöd, nästäppa, kliande magar och humörsvängningar. Man söker likasinnade, tröst och uppmuntran. Vi vill vara normalt gravida, fast gärna tillhöra den bättre delen av kurvan. Om man inte har några krämpor har man inget att prata om och anses onormal. Hur skulle det se ut? Vad kan då våra släktingar och vänner skvallra om? Får en gravid frågan hur hon mår, så vill frågeställaren så hjärtans gärna att det ska finnas något smakligt att beklaga sig över. Ja, gärna också något dilemma där frågeställaren kan ge små råd och agera läromästare. Har den gravida ingenting att berätta är det ett dåligt omen. Detta är som skrivet i sten - lika självklart som att alla andra alltid förväntas må "bra" när de ställs inför samma fråga. Får man inga "träffar" i krämpsökningen kan frågeställaren annars alltid föra själva Finalen på tal - förlossningen! Det är som gjort för att kapa hem några poäng på temat krämpor och smärta. Förlossningen innebär alltid ett visst mått av lidande och smärtdiskussionerna är således svårare att parera. Graviditetens nio månader slutar i smärta, flåsande, skrik och utgjutande av kroppsvätskor. 54 dagar kvar till detta eldprov, alltså.

Krämpdiskussionernas kusin är utseendediskussionen. Den har en aktiv roll även för den gravida modern. Hon gråter över sina bristningar och pigmentförändringar och hoppas finna lösningar i krämer och oljor. Ja, de gravidas systraskap kan till och med tänka sig att dela med sig av sina magars förfall i bild. Man bjuder generöst av magbilder i unika maggallerier på nätet och låter omvärlden få skåda den gigantiska skillnaden mellan de olika veckorna. Jag menar, visst är det väl ändå en enorm skillnad mellan v. 23 och v. 24? När magbilderna nått över 30-strecket börjar de där omtalade bristningsbilderna dyka upp. Allt för att vinna ett empatiskt ord eller för att få det bekräftat att man ju egentligen såg ovanligt fräsch ut för att vara gravid. Något man egentligen visste innan och längtade att få ståta med. Den gravida suger åt sig av sina medsystrars beundran och tycker snart att hon ju måste vara en expert på det här med graviditet. Hår, naglar och hud börjar nu också leva ett nytt liv. För en del betyder det tillväxt deluxe. Håret tycks oförmöget att ramla av hur man än drar. Skulle man inte samtidigt ha en gigantisk mage, så skulle den självklara kommentaren från omgivningen vara av det hårbeundrande slaget. Det är tjockare och mer hållbart än någonsin förr. Andra gravida har det inte fullt så roligt. De hittar nya små utslag och blemmor i ansiktet dagligen, i det ansikte som annars var friskt och vackert änglalikt. Och så skräms kvinnorna alltjämt över det där med vikten. Det sätter inte graviditeten stopp för. "Hur mycket har du gått upp i vikt, i vilken vecka är du och vilken BMI hade du innan du blev gravid?" eller ett frustrerat "Kan man verkligen inte få banta under graviditeten?" kan diskuteras till leda när de gravida systraskapet möts. Man uppmuntras gå upp i vikt för barnets skull, men inte för mycket. Att äta regelbundet och mer nyttigt, men inte för mycket. En balansgång som är svår för många. Särskilt i ett samhälle där närmast all viktuppgång anses vara av ondo.

Får man tro gravidbloggar så tycks alla gravida också ha drabbats av köpdjävulen. Ja, på nio månader så investeras det i tusen-och-en prylar. Man måste verkligen fråga sig var alla får alla dessa pengar ifrån? Först ut är en ny garderob för den gravida kvinnan. Efter vecka tolv (tolv veckor då man försöker förtränga alla former av kroppslig förändring) har man svårt att knäppa sina vanliga byxor och nya kläder börjar bli en akut fråga. För husfriden, inte minst. För den där dagliga spegelsessionen och dess påverkan av psyke och hälsa för omgivningen och den övriga familjen. Byxor, tajts, kjolar, klänningar, tröjor, BH, trosor, tunikor och all sköns konstigheter köps in i rask takt. Gärna kläder från en dyr och nischad butik, för att den gravida ska få känna sig lite inne och fräsch, mitt i allt kroppskaos. Kan man bara få vara den hippa, coola gravida kvinnan är ju graviditeten rätt okej ändå...? Sedan köps det förstås flaskor med havandeskapsolja och förberedelseolja för att åtminstone kunna inbilla oss att vi hjälper kroppen på traven i kriget mot bristningar och sprickor. Ju närmare förlossningen den gravida kommer desto mer självklart blir det att börja tänka på det lilla livet där i magen. Hur kan man födas till världen utan att ha någon plats att sova på? Utan minsta klädesplagg och leksak? Prylar måste ju barnet därför ha! Nu går den blivande mamman bärsärkargång genom butikerna och köper barnvagn, skötbord, spjälsäng, bilbarnstol, bärsjalar, barnolja, blöjor, tvättlappar, nappar, lakan, filtar, leksaker, babygym och så en gigantisk hög med barnkläder. Ofta kan man inte vara helt säker på vilka storlekar man ska prioritera i sina klädinköp, så trots en massa förberedelser och goda råd från släktingar och vänner så blir det lätt lite tokigt i barnets garderob. Hur ska man kunna räkna ut att barnet tänkt komma till världen som en liten prematur eller bli ovanligt stor för att vara så liten? De gravida har här insett fördelarna med gratis-prylar. Tacksamt tar man emot allt som barnföretagen vill förse barnfamiljer med, även om det mesta är skräp och kräver en enorm reklamtålighet av sina offer. Inför alla köpen vill man jämföra, diskutera och ta emot råd från sina gravida medsystrar. Att man verkligen fått tag på allt inför BF vill man gärna få bekräftat med andra i denna situation. Man skriver långa listor över vad man köpt. Tanken är att andra då ska skicka in liknande listor - och så kan önskad jämförande aktivitet sätta igång!

Graviditetssekten är på många sätt väldigt inriktad på det praktiska. Man delar gemensamma erfarenheter från sina besök hos barnmorskan, man klär sig gravidmodeklonemässigt, bekänner sina synder krämporna för varandra och låter herr Köpdjävulen ta en i besittning. Praktiska, jordnära ting således. Ytterst spelar dock längtan, drömmar och framtidsvisioner en avgörande roll för graviditetssekten. Biologin gör drömmare av oss. Vi gravida hälsar barnets sparkar med glädje och nyfikenhet. Vi kan inte låta bli att undra över vem som bor därinne och hur man ska lyckas ta hand om det liv man nu bär inom sig. Ena sekunden tänker man med viss fasa över det stora ansvar det kommer att innebära, nästa sekund gråter man av lycka över att nu få vara en del av denna livsskapande och livsomsörjande process. Inte alltför sällan vandrar tankarna tillbaka till den egna barndomen och man lär sig mycket om sitt eget väsen - och om sin fantastiska mamma - på kuppen.

Graviditetssekten får också möjlighet att utmana och konfrontera sina rädslor. Rädsla för missfall, rädsla för graviditeskomplikationer, rädsla för prematur, rädsla för förlossningsdepression och så den där närmast nödvändiga rädslan - förlossningsrädslan. Förlossningsrädslan har nio månader på sig att frodas och alla som väljer enkla vägar för att göra det hela något mindre smärtsamt anser man sig ha rätt att se ner på. De genomgår inte ritens sista skede på samma villkor som vi andra. De kan inte vara riktigt invigda, inte riktigt lika bra mödrar... Lustgas, massage, varma bad, rörelse och akupunktur går väl an som naturlig smärtlindring. Och de mödrar som väljer att föda hemma, ja dem ska vi ju inte prata om! De måste verkligen ha en skruv lös någonstans. En sann svensk måste förstås föda på BB. Jag menar, vem kan avstå den vackra sterila sjukhusmiljön? Det är väl en fantastisk miljö att välkomna ett nyfött barn i?

Fascinationen över allt som kroppen sköter alldeles för sig själv blir allt starkare för var dag. Nu är det alltså knappa 54 dagar kvar innan livet i min mage kommer att se världens ljus. 54 dagar kvar att drömma och våndas. I morgon ska jag för övrigt till en av de där sektlokalerna. Jag ska träffa min barnmorska igen.