Guds hus

Religion är ju min så kallade "käpphäst". I tid och otid ska jag envist strössla in några religiösa ämnen på diskussionsagendan. Till min omgivnings stora förtret. Detta lär inte heller förändras, ens om jag skulle ge det ett seriöst försök. Det syns förstås här även i mitt bloggande. Buy or die! :-)

Tyvärr blir det inte så mycket tid för bloggande nu när lillkillen kräver moderns ständiga omsorger, men jag passar här på att kasta ut en liten uppmaning till min minimala läsarkrets - ett tips med religiösa förtecken: Missa inte det omtalade programmet "Guds hus"! Det har premiär i morgon, på TV8. Där möter vi den kristna gemenskapen i Centrumkyrkan, Sundbyberg, "i vardag och fest", som det heter. Även det som går bortom klassisk föreställning om och nidbild av kristet liv. Församlingen grundades 1986 av Stanley Sjöberg, ett inte helt obekant namn för den vanlige svensken. Sjöberg har frikostigt delat och diskuterat sin kristna tro i svensk media - även i hetsiga debatter, där det stormar - vilket gör att han "finns" i våra medvetanden. Syns man finns man, som bekant :-) Han kommer även att synas på vår teveskärm när "Guds hus" sänds. Om Gud finns återstår dock att se. I programmet "Guds hus" kommer man även att kunna ta del av några kyrkonovisers vandring genom en Alpha-kurs.

Internationella nalledagen

Igår firades den Internationella nalledagen på Skansen i Stockholm. Som en sann gosedjursvän kan jag inte annat än att älska detta jippo - en del jippon är faktiskt lite charmiga, i all sin jippighet.

Äntligen!

Årets nobelpristagare i litteratur har nu traditionsenligt presenterats av Horace Engdahl: den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio! Namnet är inte helt obekant för oss som nyfiket följt nomineringsdiskussionerna de senaste åren. Inte någon fantastisk dramatik kring denna utnämning således. Glädje visades dock upp på många håll av diverse litteraturkritiker och förstå-sig-på:are. Jag sitter nu och följer efterdiskussionerna med visst intresse - samtidigt som jag skriver dessa rader. Kanske finns det skäl att återkomma i detta ämne så småningom. Många titlar finns översatta på svenska, vilket känns positivt nu när min nyfödda son erbjuder mig viss tid till skönlitterärt läsande. Jag hoppas att fler Le Clézio-titlar hittar till min bokhylla!

Live long and prosper

Den 19 september bestämde sig vår lillkille för att flytta från sitt compact living inne i den varma och trygga magen, ut till en betydligt mindre trygg verklighet. Ett nytt kapitel av mer utrymme, mer kaos, mer ansvar, fler sociala kontakter och fler äventyr. Förlossningen tog visserligen tid - och vi föräldrar var trötta när klockvisarna passerade midnatt natten mellan torsdagen och fredagen - men tankar om tid och trötthet kändes långt borta när vi äntligen fick hälsa den lille sonen välkommen till världen. Klockans siffror lyste röda - 00.42. Trots en tydlig tidsangivelse var det som om tiden stod stilla. Allt är inte alls relativt, men i detta sammanhang så slår mötet med och fascinationen inför livets stora mysterium vardagens alla begrepp om smärta, tid och trötthet. Det liv som omkullkastade alla begrepp hade en 51 cm lång kroppshydda och vägde 3800 gram. Hans allra första skrik var som ljuv musik i mina öron. Mamma hade lyckats krysta, lillkillen hade lyckats andas.

Blir barn till Star Trek-nördiga föräldrar automatiskt lika Trek-nördiga? undrade (och undrar!) vi då förstås med viss spänning. Och ja, studerar man det foto jag bjuder på här i detta inlägg kan man ju tro att frågan är besvarad med ett glädjande "ja". Faktum är att The Vulcan Salute (Se bild!) hör till vår lillkilles vardagsgester. Det som sägs ha varit mycket svårt för självaste William Shatner (och en del andra Trek-skådisar) exempelvis under inspelningen av det klassiska avsnittet "Amok Time", känns fullkomligt naturligt för vår son. Han kan enkelt göra det i sömnen och det ser närmast ut som en reflex :-) När TOS var på ropet i 60-talets USA så sägs det att många förstod denna gest som en rolig liten fredshälsning. En modern skapelse som anspelade på det vanliga fredstecknet. En inte helt tokig gissning förstås med tanke på hur the Vulcans beskrivs och framställs vara till sin natur och i vilken tid och samhälle som gesten lanserades. Logik och fred - två viktiga ledord för en äkta vulcan, företeelser som också framställs följa naturligt på varandra. Som vegetarian kan jag passa på att påpeka med vilken naturlighet en vulcan kommit fram till att vegetarisk kost är det enda logiska alternativet.

Nej, någon enkel fredshälsning är inte detta och inte heller en helt modern skapelse. Personen som kom med idén att införliva denna gest i serien är allas vår Leonard Nimoy, mannen som fick introducera hela vulcan-kulturen för Trek-tittarna genom sin Spock-karaktär (hälften vulcan, hälften människa - en mycket intressant kombo). Inför inspelningen av "Amok Time" (där rasen vulcan står i centrum) sökte man efter en hälsningsgest lämpad att användas vulcans emellan. Många av våra mänskliga hälsningsgester inkluderar kroppslig kontakt. Detta var dock något som var direkt olämpligt i ett vulcanskt sammanhang. Vulcans beskrivs som en ras med telepatisk förmåga, en ras som också lägger stor vikt vid individens integritet och privata sfär. Den största av alla brott i det vulcanska samhället sägs vara att mot någons vilja tränga in och "tjuvlyssna" på någon annans tankar. Att använda sina telepatiska förmågor är något man gör under ansvar och medgivande från alla inblandade parter. Annars är det att betrakta som en mental våldtäkt. Den enda man har en automatisk telepatiskt kontakt med är sin äkta hälft - make eller maka. Att förena sig med någon blir i denna kultur ett sätt att bokstavligt bli ett med någon annans tankeflöde. Man är inte bara uppkopplad till sin egen hjärna, utan också till sin partners. När en vulcan ägnar sig åt telepatisk kommunikation sker detta i regel med kroppskontakt. Hälsningsgester med kroppskontakt (som att skaka hand eller kyssa varandra på kinden) kändes därför helt uteslutet när Nimoy funderade över en lämplig vulcangest. Han kom dock på råd!

Nimoy har själv judiska rötter. Under sin uppväxt hade han gjort åtskilliga besök i synagogan och ur dessa erfarenheter hittade han vad han sökte. Varje gång prästerna vände sig mot församlingen för att skänka den Torahns välsignelse visades en speciell gest upp - en "Vulcan Salute Deluxe" kanske man kan kalla den - en gest där båda händerna formas till en Vulcan Salute (med handflatorna in mot församlingen) och sätts intill varandra. Denna symbol kan man idag hitta på smycken och amuletter. När prästen skulle förmedla välsignelsen från Gud var dock tanken att man inte skulle fästa sina blickar på prästen. Prästens roll var inte något annat än att vara medlare. Välsignelsens sanna ursprung var Gud. Prästen var ganska ointressant i sammanhanget. När jag besökte Polen för några år sedan hittade jag några exempel på denna gest på några judiska gravstenar. Något jag ivrigt försökte föreviga på bild. Bildbevis ska finnas någonstans i min fotosamling. Den judiska gesten ska föreställa den hebreiska bokstaven "Shin". I religiösa sammanhang syftar det på gudstiteln "El Shaddai" - Gud, den allsmäktige.

Den som intresserat sig för den vulcanska kulturen har säkert inte undgått att lägga märke till att själva handgesten ofta görs i samband med att man uttalar särskilda fraser. "Live long and prosper" (På vulcanska Dub dor a'az Mubster) brukar vara det som folk minns och associerar till den vulcanska handgesten. Den frasen används i många Trek-sammanhang som svarsfras på en annan fras, som yttras i samband med hälsningar och avsked - "Peace and long life". Även detta frasutbyte har inspirerats av det judiska.

En natt med värkar

Framåt midnatt igår hade jag redan lyckats registrera två timmar av regelbundna värkar. De dök upp troget var tionde minut och satt envist i strax över två minuter. Fascinerande hur kroppen har detta intelligenta beteende inprogrammerat i sig. "Äntligen!" - i värsta Gert Fylking-anda - kändes som det mest naturliga utrop för oss här hemma. Jag och maken bänkade oss vid projektorn och unnade oss några timmars film. Med tillfredsställda små leenden i våra ansikten registrerade vi hur värkarna fortsatte lika regelbundet som tidigare. Det är sällan klockan får större uppmärksamhet än filmduken hos oss, men vi höll ordning på varje liten sekund och noterade dessa som dyrbar kunskap. Framåt 03.00-snåret ringde jag så förlossningen för att kolla vilket beteende som var önskvärt från vår sida. "Should I stay or should I go now?" Jag kände mig ganska gladlynt, uppspelt och smått berusad av stundens allvar där med telefonen i högsta hugg. Kanske lite övertrött också, men ändå tillfälligt helt klar i huvudet och fullständigt redo. Om man nu kan vara allt detta samtidigt? Tjejen på förlossningen frågade efter personnummer, tittade gillande i min graviditetsjournal och tyckte gott att jag hörde till kategorin som kunde vara hemma - vila, äta, hålla ordning på värklängd, känna efter och hälla i mig alvedon vid behov. Vänta, med andra ord. Enklare än enklast. Med fem minuter bort till förlossningen så känns denna uppmaning inte ett dugg uppstressande. För andra, som bor långt borta från alla förlossningsavdelningar måste detta råd kännas som en dom i en helveteskrets i Dantes Inferno (eller tja, Skärseldsberget möjligtvis). Framåt 04.00 somnade jag till där i vår sköna filmsoffa, mitt i värkarbete och filmen Solaris. En film vi redan hade sett tidigare, så det gjorde inte så mycket. Solaris finns förstås också i bokform - för den nyfikne. Läs, läs!

Idag när jag vaknade kändes det som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Kroppen var trött och vaknade till långsammare än långsamt, men värkarna var dessvärre som bortblåsta. Maken fick således åka till jobbet istället för förlossningen. Jag har nu försett mig med lass av näring, utifall att förlossningen skulle vara nära förestående. Jag längtar efter de där regelbundna värkarna igen. Nu vill jag hälsa på vårt lilla barn! Så - förlossningssmärta, kom!

Igår besökte jag också min barnmorska för att se att allt var i ordning. Barnets hjärta slog så fint och urinen gav inga dåliga besked om mitt hälsotillstånd. Hon erbjöd sig också att undersöka min livmodertapp och se hurpass öppen jag var. Många uppfattar tydligen denna procedur som väldigt smärtsam. Denna vetskap gjorde att jag mest låg och väntade på att smärtan skulle dyka upp. Ett lyckat koncept för att knappt känna någonting alls. Jag tackar naturen för min höga smärttröskel. Även barnet därinne i magen tycktes helt opåverkad av det inträffade. Kanske för att mamma var så lugn, eller bara för att det är en klok liten krabat som inte oroar sig i onödan. Inga stressymptom alls. Barnmorskan beskrev värkar för oss innan vi drog oss hemåt igen Många brukar nämna smärtgraden - vilket ställer till det i min smärttåliga vardag - men vår barnmorska valde att istället fokusera någonting annat: "De värkar man möter i förlossningsarbetet kräver den fulla koncentrationen och uppmärksamheten." Detta gjorde allting väldigt enkelt. Värkar är intensiva. Värkar tar dig med storm.

"Sportfrågor besvaras icke"

Det har varit mycket sport i media den senaste tiden - något jag själv tycker kan bli ofantligt tjatigt och ja, måttligt intressant (med några få undantag). Häromveckan gick det ett avsnitt av frågeprogrammet av det stundtals ganska underhållande programmet "Vem vet mest?" där en viss herr Michael Bejke inför en sportfråga helt enkelt deklarerade att "sportfrågor besvaras icke". Så befriande. Michael Bejke var en kul kille, för övrigt.

Här är dock lite sport av det välgörande slaget. Monty Python har skänkt mig mycket glädje. Som filosofbarn så har denna sketch en särskild plats i ens hjärta. Vem vinner denna spännande match månntro? Grekerna eller tyskarna?



Jag blev påmind om detta klipp när jag tittade in på en av mina favoritbloggar: Nimaihusets fina blogg.
En förtjusande sida på nätet. Nu måste jag bara komma fram till ett hållbart argument mot förekomsten av en evighet. För, karmafria kakor måste man ju få i sitt brevinkast!

En välsignelse i Kanda-Myojin-templet - bättre än antivirusprogram?

Älskade Japan, återigen ger du mig skäl att förundras och glädjas djupt därinne i mitt innersta! Vad skulle jag göra utan dig?

Har du problem med din älskade dator? Ni som tillbringar många förtrogna stunder tillsammans och delar de mest intima hemligheter? Önskar du det allra bästa för datorns framtid och säkerhet? Åk då till templet Kanda-Myojin - ett shinto-tempel nära självaste Tokyo - och få din dator välsignad. Shintoprästen ber om gudarnas välsignelse, en välsignelse som skänker beskydd mot virus och trojanska hästar. Gammal japansk tradition möter ny teknologi.

Läs The Inquirer, gott folk!