Framåt midnatt igår hade jag redan lyckats registrera två timmar av regelbundna värkar. De dök upp troget var tionde minut och satt envist i strax över två minuter. Fascinerande hur kroppen har detta intelligenta beteende inprogrammerat i sig. "Äntligen!" - i värsta Gert Fylking-anda - kändes som det mest naturliga utrop för oss här hemma. Jag och maken bänkade oss vid projektorn och unnade oss några timmars film. Med tillfredsställda små leenden i våra ansikten registrerade vi hur värkarna fortsatte lika regelbundet som tidigare. Det är sällan klockan får större uppmärksamhet än filmduken hos oss, men vi höll ordning på varje liten sekund och noterade dessa som dyrbar kunskap. Framåt 03.00-snåret ringde jag så förlossningen för att kolla vilket beteende som var önskvärt från vår sida. "Should I stay or should I go now?" Jag kände mig ganska gladlynt, uppspelt och smått berusad av stundens allvar där med telefonen i högsta hugg. Kanske lite övertrött också, men ändå tillfälligt helt klar i huvudet och fullständigt redo. Om man nu kan vara allt detta samtidigt? Tjejen på förlossningen frågade efter personnummer, tittade gillande i min graviditetsjournal och tyckte gott att jag hörde till kategorin som kunde vara hemma - vila, äta, hålla ordning på värklängd, känna efter och hälla i mig alvedon vid behov. Vänta, med andra ord. Enklare än enklast. Med fem minuter bort till förlossningen så känns denna uppmaning inte ett dugg uppstressande. För andra, som bor långt borta från alla förlossningsavdelningar måste detta råd kännas som en dom i en helveteskrets i Dantes Inferno (eller tja, Skärseldsberget möjligtvis). Framåt 04.00 somnade jag till där i vår sköna filmsoffa, mitt i värkarbete och filmen Solaris. En film vi redan hade sett tidigare, så det gjorde inte så mycket. Solaris finns förstås också i bokform - för den nyfikne. Läs, läs!
Idag när jag vaknade kändes det som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Kroppen var trött och vaknade till långsammare än långsamt, men värkarna var dessvärre som bortblåsta. Maken fick således åka till jobbet istället för förlossningen. Jag har nu försett mig med lass av näring, utifall att förlossningen skulle vara nära förestående. Jag längtar efter de där regelbundna värkarna igen. Nu vill jag hälsa på vårt lilla barn! Så - förlossningssmärta, kom!
Igår besökte jag också min barnmorska för att se att allt var i ordning. Barnets hjärta slog så fint och urinen gav inga dåliga besked om mitt hälsotillstånd. Hon erbjöd sig också att undersöka min livmodertapp och se hurpass öppen jag var. Många uppfattar tydligen denna procedur som väldigt smärtsam. Denna vetskap gjorde att jag mest låg och väntade på att smärtan skulle dyka upp. Ett lyckat koncept för att knappt känna någonting alls. Jag tackar naturen för min höga smärttröskel. Även barnet därinne i magen tycktes helt opåverkad av det inträffade. Kanske för att mamma var så lugn, eller bara för att det är en klok liten krabat som inte oroar sig i onödan. Inga stressymptom alls. Barnmorskan beskrev värkar för oss innan vi drog oss hemåt igen Många brukar nämna smärtgraden - vilket ställer till det i min smärttåliga vardag - men vår barnmorska valde att istället fokusera någonting annat: "De värkar man möter i förlossningsarbetet kräver den fulla koncentrationen och uppmärksamheten." Detta gjorde allting väldigt enkelt. Värkar är intensiva. Värkar tar dig med storm.
Idag när jag vaknade kändes det som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Kroppen var trött och vaknade till långsammare än långsamt, men värkarna var dessvärre som bortblåsta. Maken fick således åka till jobbet istället för förlossningen. Jag har nu försett mig med lass av näring, utifall att förlossningen skulle vara nära förestående. Jag längtar efter de där regelbundna värkarna igen. Nu vill jag hälsa på vårt lilla barn! Så - förlossningssmärta, kom!
Igår besökte jag också min barnmorska för att se att allt var i ordning. Barnets hjärta slog så fint och urinen gav inga dåliga besked om mitt hälsotillstånd. Hon erbjöd sig också att undersöka min livmodertapp och se hurpass öppen jag var. Många uppfattar tydligen denna procedur som väldigt smärtsam. Denna vetskap gjorde att jag mest låg och väntade på att smärtan skulle dyka upp. Ett lyckat koncept för att knappt känna någonting alls. Jag tackar naturen för min höga smärttröskel. Även barnet därinne i magen tycktes helt opåverkad av det inträffade. Kanske för att mamma var så lugn, eller bara för att det är en klok liten krabat som inte oroar sig i onödan. Inga stressymptom alls. Barnmorskan beskrev värkar för oss innan vi drog oss hemåt igen Många brukar nämna smärtgraden - vilket ställer till det i min smärttåliga vardag - men vår barnmorska valde att istället fokusera någonting annat: "De värkar man möter i förlossningsarbetet kräver den fulla koncentrationen och uppmärksamheten." Detta gjorde allting väldigt enkelt. Värkar är intensiva. Värkar tar dig med storm.
