Det kunde inte ha skett under sämre omständigheter. Ändå beslutade jag mig för att ta mig dit och inte låta tillfället glida mig ur händerna. Jag kom in i deras andliga universum efter en alltför vaken nattlig bussresa. Jag hade hoppats kunna sova eller åtminstone få läsa min medhavda bok. Allt jag erbjöds var massivt bussmörker, störande tystnad och intensiv vakenhet. Killen på sätet framför tittade på Futurama i sin laptop, resten snarkade och snusade mer eller mindre fridfullt. Jag lyssnade på kirtans i min mp3-spelare. The way out of insanity.
Jag satt med näsan tryckt mot rutan för att få en skymt av Gårda när bussen närmade sig Götet. Det går att se Nimaihuset från bussen, men det gäller att vara lite vaken och alert, så jag satt på helspänn när Lisebergs åkattraktioner kom i blickfånget. Jag bestämde mig för att promenera efter karta bort till Underåsgatan istället för att ägna mig åt spårvagnsreseaktiviteter. Bortslängd tid, väntan och pengar. En promenad som gick mycket snabbare än beräknat, så jag väntade snällt något kvarter bort en stund innan jag knackade på. Man kan inte räkna med att folk vill ha gäster klockan 06.15 på morgonen, inte ens om det är morgonpigga gaudiya vaishnavas. Läste flödet av nyheter över min smartphone och bekräftade min ankomst för Tomas under min väntan. Halvsovande och med håret som ett trasselnystan droppade jag sedan min stora ryggsäck bland sandalerna i Nimaihusets hall. Klockan var 06.44. Jag hade tänkt stanna minst ett dygn.
Det hade kunnat vara inledningen till det där kära återseendet och ett frö till en halvny kärlek, men jag lät det aldrig ske. Jag är fantastiskt missunnsam ibland. Tar effektivt ifrån mig själv det jag allra helst vill ha. Jag är verkligen min allra värsta fiende. Min skepticism är min eviga hemvist. Klockan 14.15 satt jag på en buss hemåt igen.Garuda stod för morgonens värmande välkomstfras (och erbjöd mig te att dricka), men jag drog väl knappast på charmarsenalen direkt. Kanske för att jag verkligen var hysteriskt trött, eller bara som ett sätt att skjuta upp all socialisering till mer gynnsamma förhållanden. Med rödsprängda ögon lanserade jag mitt asociala pansar. Det lästes skickligt av och jag hänvisades till mig själv. Studerade all litteratur ingående istället och noterade nya titlar (och galna Nimaiprylar i hyllan - finns en del sådana :-)). Upendra stod där i shopen en stund med sitt radband och nickade igenkännande. Jag hade ingen aning om att jag träffat honom tidigare, men blev glatt överraskad över vara ihågkommen. Sommaren 2009 var idel värme. En sittkudde i tempelrummet blev några minuter senare en trygg plats för mig - för tankar, samtal och aktiv väntan.
Morgonprogrammet kom igång sent. 07.00 enligt programavisering, men klockan var närmare 08.00 när Paramadvaiti kom ner till oss och satte igång och prata om allas guruskap. Moderns, inte minst. Jag hade hunnit se några bekanta ansikten innan dess,men mest bestod gänget nu av främlingar. Eller nya ansikten kanske jag ska säga. Det är aldrig helt främmande på en plats som denna. Inte heller kallt och avvisande. Det stod initiering på programmet och det var mycket spännande att få ta del av. Och glädjande förstås. Alla var muntra och uppåt och fyllda av lyckohälsningar och glada tillrop. En stund för löften och tillitsutbyte. Paramadvaiti kastade godtyckligt kaskader av blommor över oss åhörare, vilket känns som en bild för hela hans personlighet. Mest ett regn av intensivt vackra blommor, men så lite lynne och humör in between. Plötsliga vändningar. En filosofisk twist, en utmaning, en uppmuntran, en skarp tillsägelse, ett smittande skratt. Och ögon som man inte vet riktigt var de tittar.
Jag kände mig sluten som en mussla. Vasudeva hade dessutom lanserat praktisk information som rörde till allt. Säkert mer i mitt huvud än vad det blev praktiskt omöjligt egentligen. Alla skulle åka till Imlitala under eftermiddagen. Bestämde mig för att sova på saken. Jag erbjöds att ta en lur i lägenheten en bit bort på samma gata, i Makhan Chor och Rohini devi dasis lägenhet. Två timmar fick det bli. Jag hörde Manahsiska prata i telefon i bakgrunden, men lät mig uppslukas av den välgörande vilan.
Jag längtade efter sången.
kirtaniya sada hari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar