Hari-nama maha-mantra lao tumi magi

Det kunde inte ha skett under sämre omständigheter. Ändå beslutade jag mig för att ta mig dit och inte låta tillfället glida mig ur händerna. Jag kom in i deras andliga universum efter en alltför vaken nattlig bussresa. Jag hade hoppats kunna sova eller åtminstone få läsa min medhavda bok. Allt jag erbjöds var massivt bussmörker, störande tystnad och intensiv vakenhet. Killen på sätet framför tittade på Futurama i sin laptop, resten snarkade och snusade mer eller mindre fridfullt. Jag lyssnade på kirtans i min mp3-spelare. The way out of insanity.

Jag satt med näsan tryckt mot rutan för att få en skymt av Gårda när bussen närmade sig Götet. Det går att se Nimaihuset från bussen, men det gäller att vara lite vaken och alert, så jag satt på helspänn när Lisebergs åkattraktioner kom i blickfånget. Jag bestämde mig för att promenera efter karta bort till Underåsgatan istället för att ägna mig åt spårvagnsreseaktiviteter. Bortslängd tid, väntan och pengar. En promenad som gick mycket snabbare än beräknat, så jag väntade snällt något kvarter bort en stund innan jag knackade på. Man kan inte räkna med att folk vill ha gäster klockan 06.15 på morgonen, inte ens om det är morgonpigga gaudiya vaishnavas. Läste flödet av nyheter över min smartphone och bekräftade min ankomst för Tomas under min väntan. Halvsovande och med håret som ett trasselnystan droppade jag sedan min stora ryggsäck bland sandalerna i Nimaihusets hall. Klockan var 06.44. Jag hade tänkt stanna minst ett dygn.

Det hade kunnat vara inledningen till det där kära återseendet och ett frö till en halvny kärlek, men jag lät det aldrig ske. Jag är fantastiskt missunnsam ibland. Tar effektivt ifrån mig själv det jag allra helst vill ha. Jag är verkligen min allra värsta fiende. Min skepticism är min eviga hemvist. Klockan 14.15 satt jag på en buss hemåt igen.Garuda stod för morgonens värmande välkomstfras (och erbjöd mig te att dricka), men jag drog väl knappast på charmarsenalen direkt. Kanske för att jag verkligen var hysteriskt trött, eller bara som ett sätt att skjuta upp all socialisering till mer gynnsamma förhållanden. Med rödsprängda ögon lanserade jag mitt asociala pansar. Det lästes skickligt av och jag hänvisades till mig själv. Studerade all litteratur ingående istället och noterade nya titlar (och galna Nimaiprylar i hyllan - finns en del sådana :-)). Upendra stod där i shopen en stund med sitt radband och nickade igenkännande. Jag hade ingen aning om att jag träffat honom tidigare, men blev glatt överraskad över vara ihågkommen. Sommaren 2009 var idel värme. En sittkudde i tempelrummet blev några minuter senare en trygg plats för mig - för tankar, samtal och aktiv väntan.

Morgonprogrammet kom igång sent. 07.00 enligt programavisering, men klockan var närmare 08.00 när Paramadvaiti kom ner till oss och satte igång och prata om allas guruskap. Moderns, inte minst. Jag hade hunnit se några bekanta ansikten innan dess,men mest bestod gänget nu av främlingar. Eller nya ansikten kanske jag ska säga. Det är aldrig helt främmande på en plats som denna. Inte heller kallt och avvisande. Det stod initiering på programmet och det var mycket spännande att få ta del av. Och glädjande förstås. Alla var muntra och uppåt och fyllda av lyckohälsningar och glada tillrop. En stund för löften och tillitsutbyte. Paramadvaiti kastade godtyckligt kaskader av blommor över oss åhörare, vilket känns som en bild för hela hans personlighet. Mest ett regn av intensivt vackra blommor, men så lite lynne och humör in between. Plötsliga vändningar. En filosofisk twist, en utmaning, en uppmuntran, en skarp tillsägelse, ett smittande skratt. Och ögon som man inte vet riktigt var de tittar.

Jag kände mig sluten som en mussla. Vasudeva hade dessutom lanserat praktisk information som rörde till allt. Säkert mer i mitt huvud än vad det blev praktiskt omöjligt egentligen. Alla skulle åka till Imlitala under eftermiddagen. Bestämde mig för att sova på saken. Jag erbjöds att ta en lur i lägenheten en bit bort på samma gata, i Makhan Chor och Rohini devi dasis lägenhet. Två timmar fick det bli. Jag hörde Manahsiska prata i telefon i bakgrunden, men lät mig uppslukas av den välgörande vilan.

Jag längtade efter sången.

kirtaniya sada hari

Holiday. It's the best day. The Ice-cream day.

Vaknar hysteriskt tidigt för att vara under sommarledigheten. Jag klickar fram siffrorna 01.54 på mobildisplayen när jag beslutar mig för att säga tack och hej till kudden och hälla upp en skål med läskande frukostbär och frukter. Blåbär, jordgubbar, persika, vindruvor, banan, päron och en handfull nötter. En skål vitaminer, näring och livskalorier. Jag bläddrar mig fram mellan webbläsarflikarna. Uppdaterar mig bland Almedalsanalyserna, diskussioner och

politiska utspel. Hjärndöda statusuppdateringar och tweets får mig sedan att interagera med världen. Jag retweetar, noterar vänners födelsedagar och trycker på gilla-knappen. Vi är så sociala 2011.

Långsamt sippar jag sedan mitt morgonkaffe - genom min kära sugrörssked - och läser ut Audrey Niffeneggers "Själens osaliga längtan" i den röda filmsoffan. Några ynka sidor lämnades outlästa igår, vilket kändes ytterst otillfredsställande. Bokens slut är föga överraskande, men generellt uppfyllde boken alla sommarläsningens bokslukarkriterier. Jag brukar läsa åtminstone fyra böcker samtidigt. Nu under sommaren har jag också haft tid för dem alla. I badrummet har jag en titel liggande, den lilla toaletten är utrustad med en helt annan, i arbetsrummet ligger en tredje (nu uppslagen på sida 54). Den bok som jag läser i vardagsrumssoffan betraktar jag dock i regel som min huvudsakliga läsupplevelse. Jag spenderar mer tid med den åt gången. Övriga böcker ser jag som mindre biläsarprojekt. Ibland byter dock böckerna position och prioritet. En toabok kan ibland flytta med ut i soffan när den börjar känns för svår att separeras ifrån. Och när jag måste ta med mig lektyr inför mina buss- och tågresor så är det olika vilken bok som blir mitt resesällskap. Under terminerna blir det i regel en femte titel. En yrkesrelaterad sak, som eventuellt kan förse mig med lektionsutropstecken, liv och nördiga detaljer. Min mamma summerade mitt arbetsaktiva läsår inför en släkting med att jag "inte hinner läsa några böcker under terminerna" (det skulle ses som en ursäkt för att jag inte läst senaste Nesser-titeln. Sanningen är väl att jag sällan prioriterar sådan litteratur). Att jag inte "hinner läsa" under terminerna är sant med modifikation. Jag läser ju mest hela tiden i mitt yrke och antagligen mer än de flesta hinner. Men "skönlitteratur bara för sin egen skull" - en bok jag läser bara för att den råka finnas i min närhet, för att jag vill och har lust - den lågprioriteras under terminerna. Det finns alltid en trave facklitteratur eller kursrelaterad skönlitteratur jag måste ägna tiden åt. Den där ettriga arbetsskadan - "Kan detta ha någon bildningsvärde för människor? Kan jag ha nytta av detta i undervisningen?" - håller sig på mattan nu under sommaren, vilket förhöjer njutning av olika kulturella upplevelser.

Effektivitet, nyttotänkande och organisation försöker jag att inte veta av så här under sommaren. Jag kan brista ut i tidsdödande spontanlek med Simon på badrumsmattan. Vi låter bilar, hinkar och

mjukdjur flygtävla, bli ledsna när någon är dum och prata om doktorrädslor. Jag finner mig själv kunna använda fjärrkontrollen som ett metspö. Kastar ut min krok, flippar sedan runt bland tevekanalerna och hoppas att jag får napp. Planlöst sökande. Jag beklagar mig förstås sedan över att de inte visar något vettigt. Jag avnjuter även livsbetraktelser och förevigade ögonblicksskildringar i P1:s Sommar-program och faller känslomässigt tusen resor av svensk allsångs power. Jag låter rentav Håkan Hellström sprudla energi in i mitt hjärta och skrattar åt Sissela Benn. Nu under sommaren hinner jag också lyssna till alla de formuleringar och idéer som lever runt inuti huvudet och som vill användas och få liv. Vissa formuleringar är högljudda och visar sig ha intensiva, starka viljor. Bloggen kan här befria mig.