To fire the philosophical imagination

Science Fiction as a Window into Philosophical Puzzles
I inlägget om Robert J. Sawyers intervju i Philosophy Now nämnde jag Susan Schneider. Låt oss ta reda på vad hon faktiskt säger om SF:s möjligheter i den hänvisade antologin "Science Fiction and Philosophy" i ett alldeles eget blogginlägg. Vi behöver inte läsa så långt in i boken innan vi hittar det vi söker. Redan i bokens förord lanserar hon, som brukligt, sin ingång till allt detta. Science fiction kan fungera som förlängda tankeexperiment som kan tända den filosofiska föreställningsförmågan. Hon lyfter fram hur olika filosofer använt sig av tankeexperiment för att illustrera och tydliggöra sina idéer - bilder vi alla känner till och återvänder till. Hon exemplifierar här med Platons grottliknelse och Descartes kända text om huruvida vi alls kan lita på våra sinnen. Är allt inte bara en illusion? Kanske är det en ond demon som leker med och lurar oss? Finns det alls något vi säkert kan veta? Schneider försöker i text fånga vad tankeexperiment kan fylla för funktion:

"A philosophical thought experiment is a hypothetical situation in the 'laboratory of the mind' that depicts something that often exceeds the bounds of current technology or even is incompatible with the laws of nature, but that is supposed to reveal seomthing philosophically enlightening or fundamental about the topic in question. Thought experiments can demonstrate a point, entertain, illustrate a puzzle, lay bare a contradiction in thought, and move us to provide further clarification."

Antologin tar upp några av de mest filosofiskt svindlande science fiction-verken och klargör vilka filosofiska tankar och paradoxer de illustrerar. Att se Matrix-filmerna som en gestaltning av Platons grottliknelse är inget ovanligt i nutida SF-analys, eller att använda Asimovs robotik och robotlagar när man diskuterar artificiell intelligens, men Schneider tar även upp en del andra exempel. Robert J. Sawyers Mindscan t.ex. Överhuvudtaget är det vanligt att betrakta science fiction som ett laboratorium för att testa idéer - hur de skulle kunna gestalta sig i praktiken och få för konsekvenser, testa risker och möjligheter och för att få oss att tänka bortom vårt begränsade sammanhang. Framförallt handlar det om idéer för framtiden, eller situationer/platser där vi ännu inte är/alls känner till - platser och situationer bortom det vi nu känner, men som vi i ett science fiction-sammanhang ändå kan finna trovärdiga och rimliga.

Boken är indelad i fem delar, där varje del tar upp ett specifikt område för analys. Ämnesindelningar är förstås inte helt självklara, då många texter kan diskuteras utifrån olika frågeställningar och med olika fokus. Här väljer man att ständigt bygga vidare på tidigare kapitel och sätta allt i nya/andra perspektiv. Bokens kapitelindelning ser ut så här:

1. Could I be in a "Matrix" or Computer Simulation?
2. What am I? Free Will and the Nature of Persons.
3. Mind. Natural, Artificial, Hybrid and "Super".
4. Ethical and Political Issues
5. Space and Travel

Varje kapitel rymmer olika sorters texter. Klassiska filosofiska texter blandas med nutida analyser och skönlitterära noveller. De flesta texter finns publicerade även på andra ställen. Till varje kapitel hör även förslag på lämplig science fiction man kan ta del av för att få ämnet illustrerat ytterligare. Det kan gälla filmer, Trek-episoder och böcker. Boken tar upp frågeställningar som ännu känns väldigt uppdaterade. Science fiction är genren "of change", så det kan gå undan. Efter en hastig blinkning kan allt förändras. Vissa saker får förpassas till skräpet, andra kan läggas på hyllan för att vänta på sin tid och ge utrymme åt andra tankar. Och så finns det det vars tid är inne att bli verklighet.

Some of the most lavish science fiction thought experiments are no longer merely fictions
- we see glimpses of them on the technological horizon.

Susan Schneider (ed.), Science Fiction and Philosophy. From Time Travel to Superintelligence, Wiley-Blackwell, 2009

Battlestar Galactica Series Bible

Den 17 december 2003 lanserade Ronald D. Moore en serieguide över hur han då föreställde sig sitt BSG-universum. Miniserien hade redan visats. Allt annat var i skapelseskedet. Som avsnittsförfattare kunde man i denna handledning få nödvändig bakgrundsinformation om huvudkoncept, karaktärers personlighetsdrag och biografier och avgörande händelseförlopp. Saker som publiken ännu inte skulle veta något om, men som var avgörande för att kunna dra alla trådar samman. Jag gick av en händelse in i denna Serie Bible på nätet för några dagar sedan och blev genast nyfiken över vad Moore kunde ha sagt om BSG innan den blev den fantastiska teveserie jag älskar så djupt. I arla morgonstund gömde jag mig i sonens koja [sic!] med denna text, penna och filt i högsta hugg. Här delger jag några av Moores tankar bakom serien i ett första litet inlägg. Jag får säkert skäl att återkomma till den i kommande blogginlägg. Battlestar Galactica Series Bible kan man läsa i sin helhet här!

Hur ser Moore på BSG:s särart och själ? Vad ville Moore med denna serie egentligen? Jag kan inte låta bli att att notera hur Moore verkar ha en något jobbig syn på SF-genren. Han ser den som en "aggressively unrealistic genre" med diverse förekomster av bisarra utomjordingar och overkliga hjältar med hightech-instrument. Moore vill med sin BSG-skapelse bryta mot allt detta genom att introducera [sic!] realism i SF. Han vill att någon som flippar sig in i ett BSG-avsnitt först ska tro sig ha hamnat i en "60 Minutes"-dokumentär. Han kallar sitt BSG-projekt för "Naturlistic Science Fiction". För Moore är detta i första hand en serie om verkliga människor som han vill att man lätt ska kunna identifiera sig med. En allegori för vårt eget nuvarande samhälle:

We want the audience to connect with the characters of Galactica as people. Our characters are not super-heroes. They are not an elite. They are everyday people caught up in a enormous cataclysm and trying to survive it as best they can. They are you and me.

Moore beskriver hur han medvetet vill låta BSG-karaktärerna ha en kultur och en samhällsstruktur som påminner om det moderna USA för att tittarna lättare ska kunna uppslukas av själva dramat. Karaktärerna på Galactica tittar således på teve, använder telefon, kör bil, bor i lägenheter, klär sig i slips... etc. För Moore är karaktärerna, deras relationer och utveckling viktigare än intrigen, något han ser som ett genrebrott. Så som han föreställer sig serien bör den också ge utrymmet att utforska karaktärernas svagheter. De ska inte alltid fatta rätt beslut, de ska inte alltid vara konsekventa, de ska få reagera i affekt. De är människor. I denna mänsklighet ligger också fröet till deras triumfer.

Det finns inte någon superdator ombord på Galactica. Tittaren möter en värld som tvingats bli ganska tekniskt fattig, mer fattig än vad man har potential att vara. På grund av det överhängande hotet från cylonerna har man frivilligt valt att avlägsna all teknologi som kan användas som vapen av cylonerna. I hopp om att slippa virus och överföring av data, så låter man tillvaron på Galactica vara fri från trådlös kommunikation, utan fildelsmöjligheter och nätverkande. Tjockteve och sladdtelefon.

Hos cylonerna är läget motsatsen. Där blomstrar en sofistikerad tekonologi. Moore understryker dock att han önskar cyloner som aldrig ska kunna bryta naturlagarna eller vara intresserade av att skapa supervapen.

Och cylonerna är inte Borg. Och ska aldrig bli Borg. Överhuvudtaget är det viktigt för Moore att distansiera sig från Trek. Han skriver i sin guide hur han vill att seriens intriger och berättelser i första hand ska komma inifrån Galactica och folket. Inte från rymden och utomjordingar. Det känns inte trovärdigt. "Most of the space is empty and there aren't a lot of strange things to bump into". Luft och vatten är sällsynt i rymden, intelligent liv likaså. Rymden bjuder på ett överflöd av tystnad och space.. "Unlike Trek's crowded galaxy filled with multitutde of empires".

Moore menar att han med sin BSG-skapelse kan undgå det han uppfattar som SF-klichéer: Evil Twins, Time Travel, Alien Body Possession, A Planet Whose Culture is Just Like Ours, Adama Meets His Dead Wife on a Planet and Doesn't Want to Leave etc.

It's not sci-fi, but phi-fi

Nya bekantskaper
Det är intressant att studera hur bokslukande själar går tillväga för att göra sig nya författarbekantskaper. Man fastnar lätt i sina kära gamla darlings och undviker aktivt att göra nya bekantskaper. Framförallt gäller det det skönlitterära läsandet. Man läser hellre alla titlar man kan komma över av sina gamla godingar innan man vågar sig på att lägga energi på att införliva några nya författarbekantskaper till författarfamiljen. Att göra sig nya bekantskaper tar tid, men det är spännande och väldigt ofta värt all energi och omsorg!

Sawyer har figurerat på min författare-att-läsa-lista ett tag, men det var först efter Philosophy Now-artikeln (publicerad förra året) som jag bestämde mig för att det på allvar var dags att kasta mig över detta stora namn inom science fiction. Jag var nära på att skriva science fiction-genren, men användande av ”genre” när man talar om science fiction är ifrågasatt, så jag står över just nu, då jag inte tänkt ge något utrymme för definitionsdiskussion. Sawyers titlar verkade så fantastiskt intressanta, helt enkelt. Science fiction och filosofi, en helig kombo. Och han är ju trots allt vinnare av både Hugo- ochNebulapriset.

Philosophy Now-artikeln
I augusti förra året publicerades några artiklar på temat science fiction (det lär finnas ytterligare en Philosophy Now-nummer på SF-tema, men det har några år på nacken och inget jag lyckats komma över), däribland ovannämnda intervju med idéernas man Robert J. Sawyer. Ämnet var inte särskilt förvånande "filosofi och science fiction". I intervjun presenterar man Sawyer som en författare vars skönlitterära verk läses vid filosofiska kurser på universitet världen över. Vilket omfång det skulle kunna vara har jag svårt att svara på. Sawyers egna intresse för filosofi är dock svårt att ta miste på. Sawyer säger följande om kopplingen science fiction - filosofi:

"I've long held that the science-fiction field is misnamed.
It isn't fiction about science; rather it's literature of ideas
- philosophical fiction. That is, it's not sci-fi, but phi-fi!"

Nick DiChario står för frågandet under intervjun och han ställer en fråga utifrån en av mina nya älsklingar - boken "Science Fiction and Philosophy", ed. Susan Schneider (2009). Schneider skriver i inledningskapitlet om hur hon betraktar science fiction som långversioner av filosofiska dilemmor och tankeexperiment. På annan plats i boken skriver Susan Schneider just om Sawyers bok Mindscan.

Vad är science fictions uppdrag egentligen. Robert J. Sawyer menar att science fiction har misslyckats i ett av sina uppdrag:

One of the jobs of science fiction is to provide a smorgasbord of possible futures, but I really think it has largely failed us on this particular question. Current visions, such as the new Battlestar Galactica and the Terminator and the Matrix movies, and the older ones such as D.F. Jones's Colossus (filmed in 1970 as The Forbin Project), all portray us as being doomed, suggesting that humanity can't survive the advent of superior intelligence. What little SF that does have us surviving that advent has us doing so by fundamentally altering who we are, either by uploading our consciousness - thereby giving up physicality, and, indeed, in many cases giving up individuality, too - or by becoming fusions of biology and cybernetics.

[...]

I try to portray a way in which we can survive the coming of superintelligence with our essential humanity and dignity intact. I don't say we will, but we might - and I want to help to provide a roadmap to that future.

Här kan man jämföra med andra beskrivningar av meningen/syftet med science fiction. Robert J. Sawyer nämner i ett inlägg på sin blogg att han deltagit i "general science and science fiction talk" (utan att precisera sig närmare om var detta ägde rum) där han fick chans att ta sig an denna fråga igen . Han menar att science fictions huvudsyfte inte är att förutspå framtiden:

The job is to suggest a smorgasbord of possible futures, so that society may choose the one it wants. The scorecard approach - oh, look, science fiction suggested flying cars; aren't thos SF writers so silly! - does a disservice to the genre, and misrepresents its purpose.

Vidare sammanfattas Sawyers åsikter så här:

Science-fiction writers are able to speculate about future directions for scientific research and explore possible ethical ramifications in ways that working scientists, who are at the mercy of funding bodies, simply can't; wheras controversy is good for fiction, it's bad for continuing to get research grants, and yet the public has a right to know where new developments might lead.

I inledningen till Philosophy Now-intervjun nämns att Sawyers böcker finns översatta på 17 språk. Inte svenska dock. Vi får hoppas att det är en tidsfråga!

Flashforward
Under jullovet såg jag och maken Flashforward då äntligen, denna omtalade serie som bygger på Robert J. Sawyers roman med samma namn (2000). Lämpligt så här i tider då fåglar faller döda från himlen. Dramatiseringen var försedda med tankeomvälvande scenarier, underbara cliffhangers och så höjdpunkten Gabriel McDow då. James Callis, denna gudagivna skådespelare. Gaius Baltar och Gabriel McDow – behöver jag säga mer?

Mindscan

Jag fick nyligen chansen att läsa Robert J. Sawyers omtalade Mindscan (2005). En veckas pendlande och så kunde jag stoppa in den utläst i hyllan igen. Vintervädret har drabbat östgötatrafiken hårt. Det betyder många inställda tåg - mycket väntan och mycket tid för läsande för oss resenärer. Sawyers tankeskapelser brukar tilltala mig och detta var inget undantag. Jag gillade den så pass mycket att den är värd ett Sawyer-inriktat inlägg här på bloggen.

Mindscan

Huvudkaraktären heter Jake Sullivan och finns på lite olika nivåer, versioner, tider och platser samtidigt. Åtminstone gör han det så småningom. När läsaren först möter honom så är han bunden vid klassiska kroppsliga begränsningar. Kroppen har hängt med i nästan 45 år och Jake väntar på att en otäck sjukdom kallad Katerinskys syndrom ska bryta ut för att i ett vingslag förvandla honom till ett kolli. Ett genetiskt arv. Ett oundvikligt öde. Eller finns det hopp om alternativa händelseförlopp?

2045. Företaget Immortex kommer till Jake Sullivans undsättning. Deras affärsidé är att kopiera kunders medvetanden och ladda upp dessa till artificiella androidkroppar. Kundens biologiska ursprungsversion slutar inte sitt liv i och med detta, utan båda versionerna kan leva parallellt. Den artificiella kroppen kan uppdateras och förbättras vartefter teknik och forskning utvecklas och leva, om inte för evigt så i alla fall utan någon fast främre gräns. En kropp som lanseras som "infinitely maintainable, infinitely repairable, and infinitely upgradeable". Den biologiska kroppen följer vanligt biologiskt livsmönster. Immortex har ett särskilt program för kundernas ursprungsversior. De erbjuds njutbara livsavslut på månen, en plats man kallar High Eden. Hur detta mer exakt gestaltar sig ägnar Robert J. Sawyer något för lite uppmärksamhet, i mitt tycke. Mindscan-versionen tar över det jordiska livet. Boende, familj, vänner och karriär. Och husdjur, som i Jake Sullivans fall. Den artificiella kroppen går förstås att justera till enligt önskemål. Den kan göras något starkare och yngre. Och färgblindhet kan man hoppa över. Man behöver inte längre äta, skita eller sova. Jake beskriver sin nya kropp så här:

Now that I have a new body. I don't miss sweating, or sneezing, or being tired, or being hungry. I don't miss stubbed toes, or sunburns, or runny noses, or headaches. I

don't miss the pain in my left ankle, or diarrhea, or dandruff, or charley horses, or needing to pee so bad it hurts. And I don't miss having to shave or cut my nails or put on deodorant. I don't miss paper cuts, or farting, or pimples, or having a stiff neck. [...]

Are there things I do miss? Of course. All of my favorite foods - Jalapeño peppers

and popcorn and Jell-O and stringy cheese on pizza. I miss the way I use to feel after a really good yawn, or the invigorating sensation of splashing cold water on my face. I miss being ticklish a

nd the feeling of silk and laughing so hard it's actually painful.

But those things aren't gone for good. A decade or two from now, the technology will exist to give me all those sensations again. I can wait. I can wait forever.

Versionerna bör inte ha någon kontakt med varandra. I samband med kopiering - och överföring av medvetandemönster till androidkroppen - så upphör originalpersonen att finnas som laglig person. Månen är som hittad för det.

Personen Jake Sullivan hade tidigare valt att inte binda sig. Hans sjukdom motiverade till det. I sin kärnfriska androidkropp blir läget ett annat. Han vågar utan problem investera i kärleken. Han skaffar en flickvän - en annan mindscan: Karen Bessarian. Hennes androidkropp är runt 30. Första gången de möttes var på ett informationsmöte hos Immortex. Jake Sullivan stod då inför Karens biologiska originalversion. 88 år gammal.

Jake och Karens liv genomgår drastiska förändringar efter uppladdningen kan man väl sammanfatta det. Det gäller samtliga versioner. Vi läsare har förmånen att följa alla parallellt. Livet på månen har sina utmaningar (åtminstone för Jake och personerna runt honom) och som mindscan är det inte helt oproblematiskt att ta vid där originalversionerna lämnade. De anhöriga är i många fall avståndstagande och skeptiska inför deras val och inför vad de blivit.

Jakes mamma reagerar så här:

"This is just like what you - the real you - do with Clamhead when you're out of town. You have the damed robotkitchen feed her. And now, here you come, a walking, talking robotkitchen, here in place of the real you, doing the duties the real you should be doing."
"Mom, please..."
She shook her head at the reflection of me. "You don't have to come here again."

Karens son Tyler för historien vidare till domstolen... När Karen dör på månen (en information han egentligen inte ska känna till, men som läcker ut av misstag...) så är hans mamma död för honom. Android-Karen ska inte få ta över hennes liv, hennes pengar, hennes goda författarrykte. För honom är det hela slut. Android-Karen uppfattar han så här:

[Because] she's, at best, a copy of some aspects of my mother. There is no continuity of personhood. My mother was born a flesh-and-blood human being. Granted, at som point, a scan of her brain was made, and this . . . this thing . . . was created from it. But my flesh-and-blood mother did not cease to exist the moment the scanning was done; it's not as if the copy picked up where the original left off. Rather, my flesh-and-blood mother flew on a space-plane to Low Earth Orbit, then took a spaceship to the moon, and settled in at a retirement colony on Lunar Farside. All of that happned to my mother after this copy was made, and this copy has no recollection of any of that. Even if we grant that the copy is identical in every material way with my mother - and I don't grant that, not for a second - they have had divergent experiences. This copy is no more my mother than my mother's identical twin sister, if she'd had one, would be my mother.

Läsaren får tillbringa mycket tid i domstolen. Och jag älskar det. Anklagare och försvarsadvokat tydliggör olika perspektiv och frågeställningar för läsaren. Vad är jaget? Var finns personligheten någonstans? Medvetandet? Finns det någon själ? Och i så fall var? Kan man vara två versioner av sig själv samtidigt? Och vilka rättigheter har man i så fall? Hur ska vi förhålla oss till cyborgs i framtiden? Vilken status skulle dessa kunna ha? Vem är ansvarig i boken? Immortex? Karen? Jake? Helskyldig? Delskyldig? Skyldig till vad?

Läsaren får bolla sina egna värderingar här mot avgränsningsfall om abort och personstatus. Var finns riskerna? Var finns möjligheterna? Jag finner mig fundera vidare kring de transhumanistiska framtidsdrömmarna och över medvetande och p-zombie (här har David J. Chalmers sammanställt en uppsjö texter på ämnet). Sawyer hänvisar vidare till bland annat Kurzweil och Dennett, direkt i texten, men också en lista på slutet - för den som känner sig hågad att veta mer.

Slutet är oväntat. Det är inte filosofiskt resonerande som domstolsdiskussionerna, utan inriktar sig mer på att droppa något som innebär helt andra dimensioner till denna historia. Man får inte alla svar, man får nya frågor. Läsaren stänger igen boken med känsla av fascination. Sense of wonder...

Om Jake och Karen är personer hur ska Jake och Karen kunna förmedla det till omgivningen? Hur ska de kunna bevisa att de faktiskt tänker? Den frågan ställer sig Gabriel McKee i sin bok "The Gospel According to Science fiction" (2007). Han tillägnar några sidor av sin bok åt just Mindscan (och även andra verk av Sawyer). Det enda sättet vi kan avgöra om någon annan tänker är genom att interagera med denna andra person. Detsamma gäller artificiell intelligens. McKee går igenom grunderna för Turingtestet för den oinsatte och nämner i sin text att Turing själv ansåg frågan om man verkligen tänkte eller inte var omöjlig att besvara. Agerar någon som om man var medveten och tänkande borde det därför gälla att man bemöts och behandlas som om man var en person. Bokens Jake-personer - både den organiska och Mindscan-Jake - berättar sina erfarenheter utifrån första-person-perspektiv. Gabriel McKee lyfter fram det speciellt i sin analys och gör oss medvetna om att det är något vi i verkligheten aldrig skulle kunna uppleva.

I en av domstolsscenerna så beskrivs mindscans som "philosophical zombies". Där det ser ut som de tänker, agerar, fungerar som intelligenta komplexa människor. Men egentligen finns det ingen därinne, det är ingen hemma. De är zombies. Under ett annat utfrågningstillfälle kallas en expert om medvetande in i rättsalen, Dr Poe. Dr Poe är kristen och tror på själens existens. Han får därför frågan: "Dr. Poe, how can you tell that Ms. Bessarian doesn't have a soul? What test can you conduct to demonstrate that you do have a soul and she does not?" Svaret blir då förstås: "There is no such test."

In My Chamalla Dreams

Studerar de stora filosoferna och har cravings. Raw-veggo-sushi-cravings.