En bekännelse så här i junigrönskan: Att läsa inlägg i dietdebatten är en liten smågenant hobby jag har. Dietdebatten är bubblande hatisk, upprörd, anekdotisk och snabb i vändningarna. Adrenalinförhöjande och med många stormiga känslor. Det är som att betrakta en dramatisk ishockeymatch med mycket action, ruffigt spel och många utvisningar. Det är som lättsmält snacks i min mun. Och det är det inte bara jag som tycker. Diet engagerar människor. Det säljer. Människans drömmar om den perfekta, evigt unga kroppen slår till igen. Och människans jakt efter syndabockar. Man söker och man finner. Eller tror sig finna. Finnare berättare entusiastiskt om hur fantastisk den ena eller andra dieten är för den egna hälsan och så letar man efter undersökningar och statistik som kan tänkas stödja just denna frälsande diet. Ja, bekräfta det man redan tagit ställning för. Ofta är det undersökningar man själv aldrig läst annat än i en tolkningsanalys av tredje person. Confirmation bias. Och så blir man bitter på att ett anonymt "etablissemang" lurat ohälsa på folket. Vad som ansågs bringa hälsa igår anses vara hälsovådligt idag. Säg - kan vi verkligen inte få stämma någon?
Spaghettimonstret. Dieten för den moderna människan 2010 heter LCHF. Fettskrämda tankar är ute, kolhydratsnoja är inne. Smör är bra, pasta är dåligt. Kolhydrat som kolhydrat. Fett i A- och B-lag. Vem vill inte äta fett och bacon till frukost, frossa i dessertostar, lassa på högar med grädde till det lilla efterrättsbäret, slippa lägga fokus på träning och sedan få de
n perfekta hälsan? Ingen förkylning, ingen cancer, inget vaccin. Och framförallt ingen fetma. Medicinen heter kött och animaliskt fett. Det anses vara det "naturliga" - detta ständiga dietsargument från alla möjliga läger. LCHF är verkligen "så" 2000-tal.
Jag personligen höjer ett ögonbryn inför detta koncept. Jag stirrar på deras tallrikar av gråbrunt kött, deras vita fettsåser (med ett försvinnande litet grönprickigt inslag) i hopp om att det ska slå an en ton i mitt hjärta och ett "aha" i min hjärna - att jag ska ana något välgörande i allt detta, att jag helt plötsligt ska begripa. Men nä, det vattnas inte i min mun, jag spinner inte som en katt, hjärtat säger inte sitt "ja" och "amen". Jag ser ingen frälsning i deras oestetiska bruna gegga. Jag anar att lightläskens kusin har intagit världen. Samma drömmar, samma villfarelse, samma sorts felslut. En delanalyskomponent är rätt, slutsatserna fel. Blir det samma baksmälla? Samma bittra eftersmak?
Runt LCHF finns det tuffa hardcore väktare. De hugger snabbt och hårt mot sina fiender. Deras Utopia är egentligen en plats på noll kolisar. Väktarna spammar SLV-dietisters bloggar för att få dem att böja knä och bekänna sina synder för svenska folket. Till de onda hör margarinmuppar, potatiskramare och fruktvurmsfrämjande propagandamaskiner. Frukt är godis och gör oss feta.
Eller, hur är det egentligen?
Den heliga grönsaken. I februari 2010 började jag leva on the raw side of life. Råkost. Ett landskap där m
ånga lever efter ett HCLF-koncept. Ett färgsprakande fruktfat och gröna smoothisar heter våra gudar. 80/10/10 är vägen, sanningen och livet. Även raw food:are ratar herr
Spaghettimonster och
Kakmonster. Även raw foodister har en tendens att prata om vad som är "naturligt". Självklart är vi inte ett dugg selektiva i vårt förhållningssätt och anekdotisk evidens håller vi oss borta ifrån... ;-)
Flisor och bjälkar.
Apropå
Kakmonstret. Hysteriskt roligt verkligen.
