Den 17 juli 2010 har denna film premiär. I Japan. Här i Sverige lär vi få vänta. Som vanligt när det gäller dessa underbara Studio Ghibli-filmer. Ofta tar det så långt tid att man för länge sedan tröttnat på sitt aktiva väntande, sänt efter DVD:n från långtbortistan och även hunnit se sönder skivorna. Sedan när filmen väl kommer ut i Sverige så låter det så främmande med svenska röster att man helt enkelt inte står ut. Man vill ha det på japanska. De svenska rösterna stämmer liksom inte. Och så svär man lite över att Studio Ghibli så frikostigt jämförs med Disney. Man vill liksom inte kännas vid det, även om man förstår parallellen.
Karigurashi no Arrietty bygger på en bokserie jag vuxit upp med - Mary Nortons serie om "lånarna" (börjar med boken Pojken och lånarna). Det var en av alla böcker mina föräldrar läste högt för oss barn en av de där hejdlöst varma somrarna under 80-talet. Vi satt i skuggan av det stora äppelträdet vid sommarstugan och levde oss igenom hettan. När solen stod som högst på himlen fanns inte ork för någon egentlig fysisk aktivitet. Vi barn åt glass, drack kall läsk och källvatten samtidigt som vi lyssnade andäktigt på den högläsning våra föräldrar bjöd på. Sedan kunde man åka och bada i insjön en bit bort från sommarstugan. All annan fysisk aktivitet förlades till kvällarna, som gav efterlängtad svalka. Ja, allt var som ett utopia. Åtminstone i mitt minne (och så kommer det förbli, då kopplingarna är starka och jag inte tänker revidera).
Böckerna om lånarna utspelar sig på den engelska landsbygden. I denna film förflyttas vi dock till den japanska storstaden - Tokyo. Lånarfamiljer finns tydligen även där! Då jag förstås inte sett filmen än vet jag inte hur japanska lånare beter sig - eller hurpass lyckad filmen kommer att vara - men jag tror att det går vägen. Det är så det brukar bli när Studio Ghibli tar sig an en berättelse, även de berättelser man spontant anser heliga och försedda med "Do not touch!"-skylt.
Ursula le Guin hör till mina favoritförfattare. Mer under mina tonår än nu när jag hunnit bli 30+, men ändå... För några år sedan uppmärksammade jag att även hennes berättelser fått liv på filmduken genom Studio Ghibli. Jag syftar då förstås på Gedo Senki (2006), en film som blandar lite från le Guins Övärlden-böcker. Den gången var jag nervös över hur resultatet skulle bli. När jag väl sett den, så kände jag mig dock ganska tillfreds.
Alla här hemma älskar Studio Ghibli. Sonen har precis börjat knarka dessa filmer. Hans första val var filmen Ponyo -
den film som jag själv egentligen är minst bekant med. Den kom ut förra året då jag inte gjorde så mycket annat än att vara mamma (amma, byta blöjor, lära-känna-mitt-barn-abc-sysslor). Kultur och nyhetsinsikter låg helt pinsamt nere och skulle någon ha påstått att ett tredje världskrig stod för dörren hade man antagligen inte helt kunnat veta om det var sant eller inte. Jag hängde inte med, helt enkelt. De senaste två veckorna har sonen, till min stora förtjusning, fått upp ögonen för Tonari no Totoro. Han kan titta på den filmen om och om igen, och skrattar sådär porlande, som bara små söner på 1,5 kan göra. På samma ställe varje gång. Filmen är verkligen en juvel, en skatt bland filmer. Inte heller jag tröttnar. Totoro - det japanska ordet för troll - smälter mitt hjärta.
Böckerna om lånarna utspelar sig på den engelska landsbygden. I denna film förflyttas vi dock till den japanska storstaden - Tokyo. Lånarfamiljer finns tydligen även där! Då jag förstås inte sett filmen än vet jag inte hur japanska lånare beter sig - eller hurpass lyckad filmen kommer att vara - men jag tror att det går vägen. Det är så det brukar bli när Studio Ghibli tar sig an en berättelse, även de berättelser man spontant anser heliga och försedda med "Do not touch!"-skylt.
Ursula le Guin hör till mina favoritförfattare. Mer under mina tonår än nu när jag hunnit bli 30+, men ändå... För några år sedan uppmärksammade jag att även hennes berättelser fått liv på filmduken genom Studio Ghibli. Jag syftar då förstås på Gedo Senki (2006), en film som blandar lite från le Guins Övärlden-böcker. Den gången var jag nervös över hur resultatet skulle bli. När jag väl sett den, så kände jag mig dock ganska tillfreds.
Alla här hemma älskar Studio Ghibli. Sonen har precis börjat knarka dessa filmer. Hans första val var filmen Ponyo -
den film som jag själv egentligen är minst bekant med. Den kom ut förra året då jag inte gjorde så mycket annat än att vara mamma (amma, byta blöjor, lära-känna-mitt-barn-abc-sysslor). Kultur och nyhetsinsikter låg helt pinsamt nere och skulle någon ha påstått att ett tredje världskrig stod för dörren hade man antagligen inte helt kunnat veta om det var sant eller inte. Jag hängde inte med, helt enkelt. De senaste två veckorna har sonen, till min stora förtjusning, fått upp ögonen för Tonari no Totoro. Han kan titta på den filmen om och om igen, och skrattar sådär porlande, som bara små söner på 1,5 kan göra. På samma ställe varje gång. Filmen är verkligen en juvel, en skatt bland filmer. Inte heller jag tröttnar. Totoro - det japanska ordet för troll - smälter mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar