I samband med att jag tog studenten på 90-talet passade jag på att göra en drastisk livsstilsförändring. Animalier skulle bort ur min kost! Jag älskade kött på den tiden, så det var inte frågan någon smakrevolution direkt. Jag hade blivit övertygad om att min köttkonsumtion var direkt moraliskt oförsvarlig, detta och endast detta fick mig att säga hejdå till köttet. Mina föräldrar mottog mitt beslut som sansade moderna föräldrar och stöttade mig. Beslutet hade växt fram efter en intensiv period av undersökande läsning och reflektion. Frågan upptog nästan all min fritid under gymnasiets sista år och jag kunde sedan inte se den moderna människans djurutnyttjande som något annat än fullständigt ohållbart, godtyckligt och brutalt. Ja, tydligt etiskt oförsvarligt, kort och gott. 90-talets veganrörelse syntes ganska mycket i media, så trots att jag i just min sociala krets var ganska ensam i mitt livsstilsval, var jag ändå ett barn av min tid. Jag var aldrig ensam på riktigt. Det fanns en rörelse att ansluta sig till och hämta kraft ur. Aktiva, moderna filosofer teoretiserade och problematiserade djuretiska frågor, det fanns djurideologisk musik att hämta poetisk och musikalisk råkraft ur och djurrättsorganisationer att engagera sig i och hämta praktisk, lokal, uppdaterad verklighetsinformation från. Det är nu på månaden precis obegripliga 17 år sedan jag fattade mitt beslut. Det där med att äta djur minns jag idag inte riktigt. Det har slutat att finnas i de aktiva referensramarna. De första åren när människor frågade om man inte saknade kött, så kunde man åtminstone relatera till frågan - återuppleva och leta bland smakminnen. Frågar man mig idag om jag tycker att en sojaprodukt skulle "smaka kött", så känner jag mig oförmögen att svara. Mina veganska smakminnen har tagit över.
Jag lärde känna många som gjort samma insiktsresa som jag - vågat konfrontera djurlidandet och göra upp med sin egen och samhällets köttkonsumtion. Vi delade ut flygblad tillsammans, skrev insändare, letade vegandelikatesser i vår lokala affär tillsammans, försökte göra människor veganvänliga genom att bjuda på hembakade vegankakor. Det senaste året har många tankar ägnats åt dessa mina gamla vänner. Vad gör alla dessa människor idag? Engagerar de sig fortfarande? Det är vid svaret till den frågan som det här blogginlägget börjar. Jag noterar nämligen hur många av dessa mina gamla veganvänner som idag valt att äta djur igen. Något som gör mig både förbryllad och lite arg. Men allra mest blir jag sorgsen. Vissa är fortfarande samhällsengagerade, men har idag uppslukats av helt andra rädda-världen-frågor. Några har tyckt sig tvingade att kompromissa bort övertygelsen för att smidigt kunna samleva med en icke-vegansk partner och bilda familj. Åter andra har helt omvärderat detta med att äta djur och menar idag att den veganska hållningen inte bara är moraliskt tveksam eller onödig, utan rentav att det är det sämre livsvalet ur etiska perspektiv - och att veganism bygger på en hög med myter. Ex-veganen som företeelse ska här föräras några tankar i min blogg. Hur förhåller vi oss till varandra? Kan jag förstå henne?
Jag lever, som ni kanske redan gissat, fortfarande ett liv som övertygad gräsätare. När min moster tidigare under sommaren noterade att jag alltjämt ratar sillen på midsommarbuffén frågade hon mig, med visst nedlåtande tonfall: "Så du håller fortfarande på?" Frågans formulering (och all efterföljande diskussion) avslöjade att veganism och djurrätt, i hennes huvud, huvudsakligen uppfattades som en egocentrerad hobby och modetrend - en hobby som hör barnslighetens tidevarv till. Något man kan ägna sig åt när man inte riktigt förstår hur saker och ting är beskaffade, men som man sedan vuxet bör lämna bakom sig i de tonårskapitel där de hör hemma.
2009 kom feministen och ex-veganen Lierre Keith ut med den vegankritiska boken ”Vegomyten”. Redan i inledningen låter hon läsaren förstå att hon idag uppfattar veganism just som en slutsats för den omogna, ogenomtänkta, barnsliga människan. Hon utgår från sina egna köttåtervändande erfarenheter när hon skriver: ”[så jag] lämnade ungdomen när jag för första gången åt kött, efter ett uppehåll på tjugo år. Det var i det ögonblicket som jag började ta ett vuxet ansvar." Detta skriver hon i en inledning där hon samtidigt markerar att hon inte vill förlöjliga konceptet om djurens rättigheter. Hon menar sig varit mån om att undvika en ton av moralisk överlägsenhet.
En av intentionerna med boken är dock att leverera en varning till läsaren – att presentera sitt eget öde som en varnande berättelse om vilken skada veganismen, om den fick större genomslag, obönhörligen skulle göra med människan och jorden. Keith är väldigt kategorisk och absolut i sin bok. Hon sätter helt likhetstecken mellan veganismen i stort och sina egna erfarenheter av densamma. Hennes personliga erfarenheter av veganskt liv och leverne är allt annat än positiva. Under sina 20 år som vegan upplevde Keith 20 år av vad man kanske kan beskriva som "total ohälsa". Keith staplar upp en gigantisk lista av hälsoproblem och menar att veganism är orsak till dem alla: Trötthet, torr hud, depression, ångest, magproblem, minnesförluster, skadad ryggrad, ätstörningar etc. Hon berättar hur hon idag, sedan hon åter börjat äta animaliska produkter, lyckats uppnå bättre hälsa. Helt fri från dessa problem är hon dock ej, utan hon kämpar alltjämt med/mot vissa av de krämpor hon menar är orsakade av hennes veganska år. I kapitlet om näring och veganism bjuds man också på fler skrämmande hälsorisk-varningar. Enligt Lierre Keith leder vegansk kost (åtminstone om den är lågfett och innehåller sojaprodukter) till benskörhet, schizofreni, MS, cancer, blindhet, hjärnskador, nästan total infertilitet (i de fall det inte gäller så föds endast barn med grava defekter och missbildningar), aggressivitet, nervositet, emotionella störningar och ätstörningar. Listan tycks liksom aldrig ta slut. Keith lägger extra tyngdvikt vid ätstörningar. Lierre Keith frågar sig här om inte veganer och anorektiker egentligen har precis samma hjärnor (s. 217). Hon menar att vegansk kosthållning med nödvändighet kommer att leda till ätstörningar. [Och menar också att veganismen går patriarkatets syften, då personer med ätstörningar övervägande är av mitt kön – tjejer, alltså. ]
Lierre Keiths veganism förbryllar den veganska läsaren på många sätt. Den lyckas inte så bra och ser väldigt annorlunda ut från hur man generellt uppfattar denna företeelse. Lierre Keith uttrycker i boken hur hon regelbundet smygåt animalier under sin tid som vegan, ett beteende hon dessutom menar gäller veganer i stort. Veganer generellt äter kött någon gång i veckan, om vi får tro Lierre Keith. Detta för att kroppen "kräver" kött. I en intervju säger Keith om sin förmåga till vegansk kosthållning: ”I binged on eggs and dairy every chance I got”.
Man kan således konkludera att det var en svår kamp för Keith att hålla sig undan animalierna. Vad var hennes mål och syfte? Vad ville hon uppnå med sin veganska livshållning? Det framgår i hennes bok att hon närmast strävat efter att inte äta. Inte alls, alltså. Hon formulerar sin vegansfilosofi med att hon ville stoppa döden. Döden i sig var onödig. Hon beskriver i boken hur hon drogs till en lufterianguru. Lufterian - detta ideala liv för den som vill stoppa döden ur livet. Keith såg inte heller någon skillnad mellan växter och djur på denna punkt. Varför skulle en växt vilja bli uppäten? frågar hon retoriskt till den veganska läsaren. När Keith skriver "Vegomyten" verkar hon fortfarande ha denna åsikt. Hon skriver exempelvis: ”[...] tänk då på att en enda ko som äter gräs kan ge mig mat ett helt år. Men en enda veganmåltid av växtbebisar – riskorn, mandlar, sojabönor – som äts råa eller kokas levande, innebär flera hundra dödsfall.” Keith lyfter även fram och hänvisar till en nätdiskussion i sin bok - en nätdiskussion som ska visa på hur bortkopplade veganer är från verkligheten. I nätdiskussionen föreslår någon att man ska sätta upp staket i Serengeti. Idén bakom staketet är att det skulle kunna ”skilja rovdjur och byte åt”. Detta är en hållning som Lierre Keith förstås med all rätta håller sig skeptiskt till och raljerar över. Hon menar att det ska visa på svaghet hos "veganismen". En veganism som mest tycks figurera i vegankritikers huvuden. Att bygga halmgubbar att kriga mot och se det som argumentationsvinster är ett fantastiskt bra sätt att slösa bort sin tid.
Lierre Keiths olika omvändelseresor (till veganism, och från veganism) ser i delar ut som religiösa vittnesbörd. När hon vänder åter till köttet byggs det delvis på hur hon får höra att hennes kropp är utan ”chi” - en kraft som sägs kräva av henne att hon äter kött. När hon äter tonfisk efter sina 20 år som vegan ger hon tyngd åt den känsla det inger henne. Det är "livet" för henne. Hon skriver: ”Detta är pakten och bönen, vår första nattvard, men inte med vin utan med blod: vi är alla del av varandra.”
